Borglig allianspolitik vs socialdemokratisk

Efter att ha följt den svenska borglig alliansens politik under åtta år har jag en hel del tankar. Bland annat hur lätt det är att genom en idé och begrepp som låter bra, slå sönder delar av ett system. Alliansen var skickliga och myntade begrepp som ”utanförskap” och ”arbetslinjen” genom dem stärktes ett "vi om dom" tänkande. Vi som går till jobbet och betalar skatt och alla andra, dom som bara kostar, sjuka, arbetslösa, pensionärer, barn, flyktingar, invandrare med flera. Jag kan konstatera att Alliansen gav genom att räkna plus och minus på människors värde, utrymme för ett parti som Sverige Demokraterna att växa.

De som hänt i Sverige är att trygghetssystemen har nedrustats med argumenten att de ska löna sig att arbeta och trygghet gör folk lata så att de utnyttjar trygghetssystemen, vilket man egentligen inte borde behöva göra om man är en riktig medborgare. Man har inte alls diskuterat hur viktigt det är med en grundtrygghet för att folk ska fungera optimalt och vara kreativa. Man har heller inte lyft på jämförelsen att alla de som föds rika skulle vara soffliggare för att de ju redan har en trygghet, med arbetslinjen har man indirekt påstått att trygghet föder lathet. Alliansens mer pengar kvar i plånboken och ordning i finanserna, har gjort att man tappat bort den humanistiska ideologin och fastnat i ett visionslöst ekonomiskt tänkande med målet att de som redan har ska få mer och där alla i större utsträckning ska och får ta ansvar för sina egna liv. Den grundläggande socialdemokratiska idéen om solidaritet och förståelsen kring att vi föds med olika förutsättningar och också drabbas väldigt olika under våra liv har så gott som helt tappats bort. De som far illa kan få hjälp av ett slimmat välfärdssystem och välgörenhet. Det är de med fast heltidsarbete, villa, bil och sommarhus som ska gynnas, de har fått återkommande jobbskatteavdrag, slopad fastighets- och förmögenhetsskatt och kan göra skatteavdrag för läxhjälp, städning och annan hemservice.

Den nordiska välfärdsstaten bygger på att alla betalar för en generell välfärd, med barnbidrag, föräldrarpenning, låga eller inga avgifter för samhällsservice, som hälso- och sjukvård, vägar, skolor. Sverige är ett rikare land än någonsin, men resurserna är mer ojämlikt fördelade, de gäller hela Norden (den sk Nordiska modellen). Alliansen har använt begrepp för sin politik att ta Sverige från ett ”bidragsland”. Med ”arbetslinjen" som ledord har man velat skapa drivkrafter och möjligheter för tillväxt och nya företag. Men idén som lät så bra i mångas öron har slagit hårt mot svagare grupper som arbetslösa och sjuka och märkligt nog har arbetslösheten ökat med 2 % sen Alliansen tillträdde 2006 ( källa SCB). Besparingarna och den hårdare linjen inom arbetslöshets- och sjukförsäkring har haft stora konsekvenser för de direkt drabbade, men gör oss alla mer otrygga. Vilket leder till att alla börjar se om sitt eget hus, solidaritets tanken får mindre utrymme. De har t ex lett till att föräldrar med barn i en skola som inte fungerar, inte engagerar sig för att få till förändringar i skolan utan flyttar sina barn till en mer framgångsrik.

Man måste var om sig och kring sig, pressen ökar, man ska göra val och välja rätt hela tiden. Otryggheten och segregeringen ökar och de växer det fram ett förakt för svaghet. Under Alliansens åtta år vid makten ökade stödet för SD, från 2,9 procent till 12,9 procent. Det är ingen slump, det är ett resultat av Alliansens politik där man försvagat den generella välfärden och därmed låtit de svagaste grupperna ta konsekvenserna. 

Visst kan man hävda att SD:s ökade stöd bara är en del av en större europeisk utveckling, men de beror delvis på samma mekanismer som i Sverige; nedmontering eller icke existerande trygghetssystem. Det blir tydligt att så länge svenskarna upplevde att de hade ett välfärdssystem som fungerande och var någorlunda rättvist, kunde de hålla SD utanför riksdagen.

Jag tror inte att de flesta som röstat på eller stödjer Alliansens på något sätt ville gynna SD med sin politik, och jag är väldigt glad för att Moderaterna som största Alliansparti tagit tydligt avstånd från SD och deras politik, men en politik som inte bygger på ett solidariskt tänkande där frihet handlar om frihet för enskilda priviligierade grupper får konsekvenser.

Vi har råd på Åland att utveckla och förfina den generella välfärden, vi har råd att vara solidariska med varandra. Därför har jag engagerat mig i Ålands socialdemokrater, vi behöver fler som vill engagera sig jobba för det, välkomna med. Ta kontakt med mig eller någon annan för ett introduktionssamtal.

Funderar kring socialtjänst och hälso- och sjukvård

Julledigheten är skön, alla döttrarna hemma, syster med familj och vår mamma på besök. 10 personer,  4 hundar och 1 katt i huset i flera dagar, spel, läsning, god mat, promenader, pussel och samtal är
rogivande i en annars hektisk tillvaro.
Nu har över halva gänget farit och det blir lite mer tid för egna funderingar. Idag läsning och tankar kring hälso- och sjukvård. Tittar på hur andra gör, vad forskning säger och funderar.

Idag funderingar kring idén om att ÅHS även skulle organisera/ta hand om de som idag planers bli den nya organisationen "Kommunernas socialtjänst" KST.

Jag tänker att det inte är en bra idé utifrån tre perspektiv.
1. Landskapsregering ska i så liten grad som möjligt vara både utförare och övervakare.
2. Kommunerna tappar makt och inflytande och de riskerar att i högre grad missgynna de små. Visst kan de små som är minoritet bli överkörda men de har på ett annat sätt ett mer direkt inflytande än vad de har inom ÅHS. Där har t ex skärgårdskommunerna en egen representant idag men så behöver de inte vara efter nästa val, de finns ingen garanti för det, de beror helt på valresultatet.
3. Hälso- och sjukvården har en annan verksamhetslogik än socialvården. Hälso- och sjukvården bygger på vad man kan kalla hierarkiska vårdkedjor där patienterna och vårdansvaret går från primärvård till specialiserad sjukvård och tillbaka till primärvården allt efter patientens hälsa och behov.  Strävan är att göra verksamheten verkningsfullare och effektivare så att vårdkedjorna fås att löpa smidigare och patienterna vårdas på rätt plats och i rätt skede.
Inom socialvården finns det också hierarkiska processer och vårdkedjor men de är inte så centrala. Socialvårdens framgångsfaktor beror på hur väl man får till stånd ett horisontellt eller platt samarbete där man själv och tillsammans med lokala aktörer bygger upp stöd- och skyddsnätverk för dem som behöver sociala tjänster och socialt stöd. Socialvården vinner inte på att komma in i en större organisation, den behöver samarbetande aktörer och en relativt plattorganisation som känner de lokala behoven och förhållandena. Att blanda in socialtjänsten i ÅHS hierarkiskstruktur skulle antagligen försvåra detta, även om jag ser att hälso- och sjukvården kanske skulle ha nytta av det och kanske också skulle få draghjälp i att utveckla den delen. Men i det här fallet tror jag på ett starkt samarbete och inte en sammanslagning. Sammanhållen hemvård är ett bra steg i den riktningen.

Med hopp om framsteg på jämställdhetsområdet under 2015, replik

Debatten fortsätter jag valde  att göra en replik på Tom Björkmans replik

Jag valde att svara på insändaren då jag ansåg att kritiken av gruppen kvinnliga feminister dels var orättvis och dels synliggjorde ett vanligt patriarkalt mönster som ofta dyker upp: att kvinnor både medvetet och omedvetet av både kvinnor och män döms och kritiseras hårdare för att det inte gjort tillräckligt, och då speciellt när det gäller solidariska handlingar mot andra kvinnor. Jag försökte synliggöra att man ofta ställer helt andra krav på män, av dem krävs det sällan att de ska vara solidariska med kvinnor eller andra diskriminerade grupper, utan de tillåts att fortsätta gynna sina egna intressen i löner, på fritiden, i förmögenheter, etc. (se fördelning av resurser "På tal om jämställdhet"
Att Tom Björkman inte vill se att han som man tillhör gruppen män är en normal reaktion. Vita män ser sig generellt som människor då de är normen, de upplever att de t ex varken har kön eller etnicitet. Kvinnor liksom andra underordnade grupper har i allmänhet inget problem med att bli klassade som gruppen kvinnor. De här är ett kulturellt, historiskt mönster som bland annat tar sig uttryck i att kvinnor och män lever under olika villkor, därför är jämställdhetsarbetet så viktigt. Det gör att en man inte känner av det som kvinnor ständigt känner av när de tar plats på traditionellt manliga områden, som ledande positioner inom politik och näringsliv är. Man ifrågasätts om och om igen både av sig själv och av andra.

När Tom Björkman väljer att skriva en insändare för att peka ut några enskilda kvinnor, varav några uttalade feminister som alla verkar i en politiska maktstruktur med stark manlig tradition, utan att de facto veta vilka avvägande, aktiviteter, kompromisser, etc som respektive person gjort, blir själva insändaren en del i att medvetet eller omedvetet lägga större skuld och ansvar på kvinnor och feminister.
Tom Björkman förstår inte varför vi agerade som vi gjorde under strejken men vad vet han? Jag har både före, under och efter strejken samarbetat och kommunicerat med Tehy och deras medlemmar, utan att för den skull på något sätt ta ställning för något part i konflikten. Det menar jag har varit viktigt av många skäl, inte minst för att det finns flera fackföreningar inom ÅHS, varav flera av dom är starkt kvinnodominerade, men också för att arbetet med jämställdhet inom ÅHS fortgår och precis som andra områden inom hälso- och sjukvården måste utvecklas.

Hur Tom Björkmans feministiska perspektiv på strejken ser ut vet inte jag, däremot vet jag att jag och andra feminister som jobbar för jämställda löner ser fram emot den arbetsvärdering som ska göras. Vi hoppas att det blir en bra grund för att åtgärda de ojämlika löner som finns inom ÅHS och landskapet, sen beror det på vad lagtinget beslutar (där de idag sitter 6 kvinnor och 34 män); kommer de att skjuta till pengar till en kvinnodominerad bransch som ÅHS?
God Jul och Gott Nytt År med hopp om framsteg på jämställdhetsområdet under 2015

Män som tar sig rätten att recensera kvinnor

I gårdagens Ålandstidning har Tom Björkman en insändare där han kritiserar mig och andra ledande kvinnor för att inte ta vårt feministiska. Dels utifrån att vi är kvinnor och del utifrån att flera av oss är aktiva feminister. Det är intressant att han tar sig rätten att recensera oss, men inte har skrivit något tidigare om ansvaret för alla de ledande männen i t ex ålandsnäringsliv eller i politiken två starkt mansdominerade och ojämställda områden.

Så här svarade jag på hans insändare: Som aktiv feminist slutar jag inte att förvånas över hur en del män tar sig rätten att recensera kvinnor. De recenserar dem för hur de ser ut, vad de gör och vad de inte gör. Insändarskribent Tom Björkman sällar sig till den raden och tar sig tid att skriva en insändare i torsdagens tidning och kritiserar mig och tre andra kvinnor i ledande ställningar på Åland.

Det är bra att Tom Björkman säger att han är feminist, men det kräver inte bara att man har en vision om jämställdhet utan också att man handlar. Det ser jag fram emot, vi behöver aktiva män i jämställdhetsarbetet.

Att Tom Björkman då av alla aktiviteter väljer att kritisera mig och två andra kvinnor i ledande ställning för att vi inte gjort tillräckligt, samtidigt som män i alla tider haft precis samma ansvar utan att bli kritiserade för att de har gjort för lite är intressant och tyder på ett gammalt patriarkalt tänkande. Det förstärks dessutom av att han samtidigt passar på att berömma två män för betydande insatser. Visst kan man kritisera kvinnor om de gör dåliga saker eller om man har en annan åsikt än dem, men det här visar på hur lätt det är att fortsättningsvis uppvärdera mäns insatser och förminska kvinnors. Under den tid jag varit en aktiv samhällsmedborgare och politiker har jag gjort många insatser i stort och smått för jämställdhet, det skulle även många Tehyiter vittna om. Att ha gjort betydande insatser för jämställdhet gäller också lantrådet Camilla Gunell, hälso- och sjukvårdsminister Carina Aaltonen och ledarskribent Nina Fellman.

Tom Björkman menar att vi borde tagit aktiv ställning för Tehy under strejken, men att sitta på makt av olika slag är också att ta ansvar och i detta fall kunde ingen, i de roller vi påtagit oss, ta ställning för en part i en arbetsmarknadskonflikt. Men målet med jämställda löner är vi helt eniga om och det har deklarerats vid flera tillfällen även under strejken. Det är heller inte självklart att en feminist anser att strejk är en bra metod även om jag personligen anser att det finns tillfällen då det är det.

Visst vill jag och andra feminister, både män och kvinnor, helst ha jämställdhet på alla områden i samhället redan i morgon men ingen av oss har ett trollspö utan måste verka inom de ramar som finns och man kan bli galen på att det går för långsamt. Hoppfullt är dock att om fler engagerar och aktiverar sig så kommer det att gå fortare, om vi får in fler feminister i politiken och näringslivet så kommer det att göra skillnad.

Så i nästa val och vid nästa bolagstämma – för fram och stöd aktiva feminister oavsett kön och stöd dem sedan i arbetet för ett jämställt samhälle.

Nu är det framåt och tillsammans vi ska!

Strejken är över. Det har varit pressande att egentligen bara stå på sidan då styrelsen och ledningen inte varit en part i konflikten, samtidigt som ledningen jobbat hårt för att göra den bästa vård som gått att göra utifrån läget. Nu finns ett avtal och det är fredstid, nu måste alla lägga konflikten bakom sig och komma vidare. Inte låta det man inte uppnådde ligga och pyra av missnöje, utan gå vidare utan glädjas åt de man vann. Nu ska vi jobba tillsammans för den bästa vården. 

Det jag ser som viktigt nu, är att alla förlikar sig med att när man strejkar vidtar man en stridsåtgärd och man kämpar emot varandra liksom man gör under en förhandling, det är bara ett tuffare läge under en strejk. Nu måste känslorna i konflikten lägga åt sidan och ev hårda ord som har sagt förstås i sitt sammanhang och samarbete måste sättas i fokus. 

En hel del oro har formulerat kring de förändringar om är på gång inom ÅHS. Inga beslut är fattade om beständiga förändringar, men vårt uppdrag är inte att bevara utan att utveckla och som jag ser det vore direkt felaktigt att inte ta vara på de erfarenheter, idéer och förslag som kommit upp under strejken och de flesta är sådana som formulerat tidigare men inte realiserat. All förändring oroar och i alla förändringar kommer åsikter om att just nu är det olämpligt, det är alltid senare som är bättre. Jag menar att förändringar ska göras om de är för patienternas bästa. Nu måste rädslor för nya situationer, egenintresse, bekvämlighetsvinster, prestige, revir och gamla strukturer släppas och fokus ska vara på dem vi alla är till för, medborgarna som behöver vård. Förändrings- och förbättringsarbetet är ett ständigt uppdrag för oss alla.

Jag hoppas att en del av den gemenskap som byggt i både de strejkandes- och de arbetandesgrupper kan tas till vara och att de konstruktiva krafterna nu får plats. Jag vet att det är svårt i en så hierarkiska organisation som ett sjukhus är, men jag är övertyga dom att det går och vi man hjälps åt.

Ledningen på ÅHS har fått kritik för sitt bemötande under strejken. Min upplevelse är att ledningen har gjort ett fantastiskt jobb och att de förstås inte för någon part varit lätt. Under en strejk är man två parter som är i konflikt, en part har valt en stridsåtgärd vilket gjort de tufft för alla parter men något som de är i sin fulla rätt till och som har gjorts enligt de spelregler som arbetsmarknadensparter har satt upp. Min upplevelse är att både Tehy och ledningen gjort så gott de kunnat i konflikten. 

Alla; ledningen, styrelsen, Tehy och övriga anställda har väntat på att strejken ska vara över och nu är vi där. Nu är det framåt och tillsammans vi ska de är de jag tänker jobba för som ordförande i ÅHS.

Ja, SD är ett nyfascistisktparti

Funderar på de svenska politiska läget och Sverigedemokraterna. SD framställer sig som ett konservativt parti med folkligt stöd som vill rädda Sverige och de svenska (vad nu det är). Nu har både stadsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson pekat ut dem som nyfascistiska, vilket upprör dem och en del andra. Henrik Arnstad den forskare i Sverige som gjort grundlig ideologianalys på SD håller med och pekar i Sydsvenska dagbladet ut på två faktorer som gör SD till ett nyfascistisktparti:
* Den ena är ultranationalismen är viktigare än något annat. Den är inte kompatibel med den liberala demokratin, och den godkänner inte vissa medborgargrupper som delar av nationen. Det brukar börja med judarna, sedan kan det gå vidare till muslimerna och romerna, men de brukar alltid komma tillbaka till judarna.
* Den andra är tankar om degeneration. Sverige sägs vara på väg mot en katastrof på grund av invandringen, PK-vänstern, feminister, miljöpartister och andra "Sverigehatare".
Arnstad menar att den ideologiska produktionen skiljer de fascistiska partierna från populistiska högerradikala partierna som till exempel Ny Demokrati. Tittar man på Sverigedemokraternas idéprogram är det lätt att hitta det fascistiska tankeidéer, där finns en stark ideologisk grund. Då spelar det ju ingen roll vad man själv vill kalla sig. Men ett  nyfascistiskt parti som SD kan inte tala i klartext utan måste anpassa sig. Idag är det inte legitimt att kalla sig för fascist, så därför förnekar man att man är ett sådant parti, även om de grundläggande idéerna är detsamma. Man kan inte säga att man är för rasbiologi därför talar man om att de mångkulturella samhället är ett hot och att hotet kommer från främmande kulturer medan men menar hotet kommer från främmande raser. Man säger inte att man som de tidigare fascistiska partierna vill krossa demokratin, idag använder man den istället. Man tar offentligt avstånd och osynliggör det våldsamma som fascismen står för genom att man har grupper utanför som hotar och är våldsamma. Arnstad menar att Sverigedemokraterna har lagt ut våldet på entreprenad, där finns Svenska motståndsrörelsen, Svenskarnas parti och alla nättrollen som sköter den delen. Men SD är smarta och strategiska och har än så länge lyckats dupera många som aldrig skulle rösta eller sympatisera med ett öppet fascistiskt parti, därför måste vi andra hjälpas åt att synliggöra vad SD och rörelsen kring dem står för. Vi har inget SD på Åland idag, de ska vi vara glada för, men vi behöver föra samtal om nyfascism, främlingsrädsla, rasism och benämna saker vid sina rätta namn.

Snart ockuperas soffan av mobil-, Ipad- och datorläsande!

Läser och fundera. Att ta sig tid för sig själv kan vara att läsa en bok eller en tidning, det är något som de flesta upplever som fint. Att läsa en artikel eller bok på datorn, att skriva ett blogginlägg eller lägga upp bilder ger andra signaler. "Varför är det finare att läsa texten på döda träd" skriver Emanuel Karlsten i en krönika i DN. Jag håller med. Vår familj har blivit familjendator. När vi ses på morgonen är frukostbordet fullt av datorer och telefoner, när vi sitter framför TVn  på kvällen surfar någon eller några, och alla gör något på datorn, telefonen eller Ipaden när det är reklam.

Varför är det fult med digitalt läsande, men fint med analogt, varför är det fult med digitalt lekande men fint med annat? Varför kritiseras föräldrar så hårt för att de kollar telefonen? Varför ifrågasätts politiker som kollar mobilen under plenum? Varför fnyser folk över ungdomar som kollar sina telefoner under middagen. Ingen vet vad de gör, de kollar kanske fakta, kommunicerar med sina föräldrar. Visst kan de bli problem när folk inte är närvarande, när folk blir för uppslukad och introverta. Det är en stark kulturell föreställning om att de digitala läsandet, kommunicerandet eller skapandet stör, inte är fint.
Julen då vi ofta möts i större grupper och ibland under flera dagar kräver kanske lite nya spelregler än vad vi hade förr. Jag tror att vi behöver tänka nytt för att inte bära på onödigt dåligt samvete eller fördöma dem som är mer aktivt digitala, att vi t ex ser att telefonen och datorn är lika mycket eller lite en flykt från något som tidningen eller boken är. Att vi istället också utvecklar vårt digitala användande, kanske istället för att bara titta på färdigt producerad TV-program visar våra egna filmsnuttar eller bilder via TV-skärmen eller tittar på en film som någon tidigare köpt och har i sin Ipad istället för de gamla vanliga som visas om och om igen på TV. Vi måste inte anpassa oss, men vi kan ta vara på nya möjligheter som den digitala eran ger och vi behöver bli varse att vi alla bär på gamla föreställningar om hur saker ska vara, som inte alls stämmer med hur det verkligen är och hur man borde göra.

När tävlingen får allt för stort utrymme i den åländska politiken

Skrev en insändare efter ett påhopp i media men främst utifrån min frustration över debattklimatet i åländsk politik

När tävlingen får allt för stort utrymme i den åländska politiken

Med förvåning läser jag en insändare från ledande liberaler, där bland annat jag påstås ha pekat finger mot liberalerna och inte tar mitt ansvar. I sakfrågan som denna gång gäller strejken är inte jag och inte styrelsen en förhandlade part och jag har inte uttalat mig om liberalerna i strejkfrågan. Däremot anser jag att alla politiker som suttit vid makten de senaste 10 åren har ett ansvar för den rådande situationen, att strejkfrågan är komplicerad och jag hoppas liksom liberalerna på att förlikning snart kan uppnås.
I ÅHS styrelse, där också liberalerna har en aktiv medlem, jobbar vi med jämställdhetsfrågan. Styrelsen och ledningen har just genomgått en jämställdhetsutbildning och arbetet med jämställdhetsplanen är på gång, men det finns mycket att göra på den fronten, för att förbättra inom ÅHS och min uppfattning är att vi idag har en styrelse och ledning som vill göra skillnad.

Men insändaren påminner också om det som ofta upptar mina tankar, det politiska debattklimatet. Flera personer som har varit på debatten i lagtinget om Vårdöbron har varit upprörda över den och jag själv, som då och då lyssnar på lagtingsdebatten via nätet, förvånas men också skräms av debattklimatet. Vi har på socialdemokraternas initiativ tidigare samlats från alla partier för att diskutera hur vi ska få fler kvinnor i lagtinget, och det är en viktig fråga anser alla, men jag tror att de politiska debattklimatet utesluter stora grupper.
Politik är att vilja, driva, vinna och sen genomföra, men också att samspela och kompromissa för att åstadkomma. När tävlingen får alltför stort utrymme och medel som nedvärderande kroppsspråk, personangrepp, medvetna misstolkningar, osakliga utspel får utrymme, då utesluter man stora grupper av medborgare och spär på politikerföraktet. När vi dessutom genom forskning vet att det fortfarande, ofta omedvetet är så att kvinnor blir hårdare ansatta och dessutom oftare tar illa vid sig, får det stor betydelse för vilka som vill utsätta sig och ställa upp.
Lagtingets representanter, men också stadens fullmäktige, som är mer synligt än andra kommuners debatter, har tillsammans med partierna som helhet ett stor ansvar i detta, om de menar allvar med att vi efter nästa val ska ha ett jämställt parlament och stadsfullmäktige och vill ha nya kandidater som ställer upp i val.
Vi behöver ha ett gott och respektfullt debattklimat i åländsk politik där kritiken är saklig, där ingen demoniseras, avhumaniseras eller förlöjligas.
Vi behöver en aktiv opposition som granskar, ifrågasätter och kommer med andra lösningar och förslag, det är deras roll. Men vi behöver ett konstruktivt och gott debattklimat och där är alla partier och politiker ansvariga.

ÅHS julfest

Igår hölls den årliga julfesten på ÅHS, stämningen var god trots de tuffa läget med strejken.
Flera Tehyiter valde att gå, vilket var bra. Konflikten är inte personlig och vi måste alla hjälpas åt att på ett respektfullt sätt hantera situationen både nu och när förlikning nåtts. Konflikten har sin grund i något som vi alla är eniga om ”Lika lön för likvärdigt arbete”, sen har vi olika åsikter om vägen det. Var man än står i detta, så hanteras konflikten från bägge parter helt enligt de spelregler vi satt upp i samhället och alla hoppas på förlikning så fort som möjligt.

ÅHS julfest är ett tillfälle där en stor del av personalen träffas och jag valde redan förra året att be om att få säga några ord. Här kommer mitt  tal på julfesten:

Jag skulle stått här tillsammans med vår direktör Katarina Dahlman, men förra året var det en blindtarm och i år en hemsk förkylning som gjort att ho övergav mig. Men hon hälsar så mycket till er alla och jag är glad över att vi har en så engagerad direktör om än hon verkar lite svag för julfester.

I drygt 1 ½ år har jag haft förmånen att vara ordförande för ÅHS, de är ett mycket stort ansvar.

Det är svårt då man ständigt ser utvecklingsmöjligheter och förändringar som behöver göras. Många förändringar är svåra att göra för att det är system som man ingår i eller har byggt upp under många år.

Det är roligt för att ÅHS är en verksamhet som man på många sätt kan vara stolt och glad över. Stolt över för att vi haft politiker som ekonomiskt prioriterat verksamheten, stolt över att ni i organisationen gör ett så himla bra jobb.

Mitt mål är att ÅHS och Åland ska vara känt bland åläningar men också i omvärlden som ett sjukhus som sätter patienten i centrum och har ett högt kvalificerat bemötande och en god omsorg. 

Där är vi redan långt på väg, jag ser och hör det, jag hör läkare och annan personal som väljer att jobba på Åland just utifrån att vi sätter patienten i centrum. Jag får mycket beröm från patienter för ert arbete.

Men de finns alltid förbättringar att göra de måste vi tillsammans jobba med från alla de olika positioner vi har. Lyft på saker som inte fungerar, är omotiverade eller är orationella. Dela med dig av dina förbättringsförslag, faller de inte i god jord i först instans tveka inte att gå vidare, I en så här stor och hierarkisk organisation som ÅHS är behöver vi både de formella strukturerna men också direkta kanaler till ledning och styrelse. Sitt inte och gnäll och pys, ta kontakt. 

Allt kan förstås inte ordnas, allt kan inte ordnas direkt en del saker tar alldeles för lång tid men de är alltid värt att jobba för förbättringar. Det är vårat gemensamma ansvar.

Men nu är det den årliga julfesten och Centralköket har gjort ett fantastiskt jobb liksom i vardagen är de på festen allas ansvar att se till att ha kul. Rubriken för festen är Har julskinkan rymt? De tål ju att fundera på, det verkar den ju har gjort idag, men dyker väl upp lite här och där den närmaste tiden kan man ana.

Med det vill jag tacka er för att jag fått säga några ord och snart kan vi alla dansa loss. 

Tack för att ni finns och ha en riktigt trevlig kväll.

Mer om den Nordiska modellen- Gemenskap ger frihet

Att leva i Norden är att leva i en region där människor för hundra år sedan på olika sätt gick samman och stred för de som idag kallas den nordiska välfärdsmodellen. En modell som bygger på att de finns tre parter i samhällsbygget som måste samverka; facket, arbetsgivarna och politikerna. En modell där samhället genom stöd stimulerar bildning och ett aktivt föreningsliv där olika grupper kan arbeta för sina rättigheter och egenorganisering. En modell som i grunden bygger på kamp och samförstånd med utrymme för entreprenörer, kamp för rättigheter och en förmåga att ta vara på naturresurser.

Men den nordiska modellen är inte självklar och man kan se att den på olika sätt ifrågasätts genom andra ideologiska synsätt.

I veckan var jag på ett stort möte med SAMAK Samarbetsorganisationen för de nordiska socialdemokratiska partierna och fackföreningsrörelsen där vi fick Nordmod representerat ett tre årigt forskningsprojekt som de norska forskningsinstitutet Fafo gjort om den Nordiska modellen.

Här kommer min sammanfattning

De man kan konstatera är att den nordiska modellen med sina tre grundpelare; ekonomi, arbetssliv och välfärd är en succéhistoria. Under 90-tallskrisen hävdades på många håll att den nordiske modellens tid var förbi. Men det är tydligt den har lyckats med att tackla de större yttre och inte förändringarna bättre än någon annan modell. Norden har kommit ut ur finanskrisen med högre sysselsättning, mindre arbetslöshet, starka offentlige finanser, högre välstånd, mindre ojämlikheter och färre fattiga jämför med andra regioner i Europa.

Men analysen visar också att de finns olösta problem och utmaningar och de finns tydliga skillnader mellan de nordiska länderna, men jämfört med andra länder är de mer lika.

Arbetsinvandringen har skärpt konkurrensen om låglönejobben och gjort det vanskligare för grupper med låg kompetens eller liten yrkeserfarenhet att få fotfäste på arbetsmarknaden.

De nordiske fackorganisationerna har den högsta organisastionsgraden i världen, men andelen organiserade löntagare har minskat under 1990-talet, speciellt  inom LO/SAK. Det hänger samman med ökad sysselsättningsandeler i privatregi, outsourcing, korttids- och oregelbundna arbeten och med borgerlige reformer i A-kassorna. Nedgången förklaras också av minskad rekrytering bland unga, hög genomströmning av medlemmar och ökande pensionering av stora medlemskullar i kombination med större låglönkonkurrens över gränserna. Detta har skapat kollektiva handlingsproblem både för arbetsgivare och arbetstagare.

De nordiska välfärdssystemen är de mest omfattande och inkluderande i världen, men står också inför stora utmaningar, då befolkningen blir så mycket äldre idag en annan stor utmaning är att de krävs en betydligt bättre integrering för marginaliserade grupper och den raskt växande gruppen inflyttad befolkning. Hittills har den nordiske integreringspolitiken inte givit de resultaten man önskat. Detta skapar utmaningar för välfärdsstatens bärkraft.

Konkurrensutsättning av välfärdstjänestern har inte givit entydiga kvalitets- och effektivitetsvinster. De nordiska länderna har stora utmaningar i att utveckla modeller för politisk styrning, ledning och samarbete i den nye offentlige tjänsteproduktionen, och i styrning och kontroll av privata aktörer. 

Norden har den minsta ojämlikheten i världen, men klyftorna ökar, de med de högsta (kapital)inkomsterna blir rikare och de med låga inkomster sackar efter. Löneskilnaderna mellan kvinnor och män är oförändrad. 

Den partipolitiska uppslutningen för den nordisk modellen är stark, men ändringar i klasstrukturen, mindre partilojala väljare och förändringar i parti- och koalitionsmönstren har resulterat i större pendelsvängningar och maktskiften i den nordisk politiken.

Sex utmaningar från forskarens till den nordiske arbetarrörelsen, utmaningarn är betydande och förutsätter stora nordiska omstruktureringsåtgärder.

Att skapa – övergången till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp, större förändringar i befolkningssammansättningen, lägre global tillväxt och hård global konkurrens. Detta kräver innovation, kreativitet och nya tillväxtstrategier i arbets- och näringslivet.

 

Att arbeta - att vända nedgången i sysselsättning är avgörande för att motverka ökad ojämlikhet och säkra hållbar välfärd. Detta kräver kraftfulla integrationsåtgärder av myndigheterna, parterna och arbetsgivarna.

Att organisera - samarbete mellan starka parter är avgörande för samordning och anpassningsförmåga på arbetsplatserna. Detta kräver ett starkt rekrytering till fackföreningsrörelsen.

Att dela - små skillnader är en förutsättning för hög tillit, stöd till gemensamma lösningar och för att få alla med i en nordisk omstrukturering ansträngning.

Att ta hand om - för att alla som inte kan försörja sig genom eget arbete ska kunna vara lika delaktiga i samhället behövs säkring och förnyelse av välfärdssystemet.

Att mobilisera - framtiden för modellen kräver att man klarar av att säkra stödet och värderingsgrunden för den och att man bygga livskraftiga koalitioner med förmågan att göra svåra val och beslut.

De nordiska socialdemokraterna och LO/SAK facken antog på mötet ett program med 10 vägval för framtiden Norden

1. Mer frihet. Fortsatta framsteg är inte självklart. Nu är det vårt och inte minst de ungas uppdrag att säkra frihet och gemenskap för nästa generation.

2. Ta tag i en ny tid. Socialdemokratin och fackföreningarna har länge format goda, nordiska samhällen. Nu tar vi Norden vidare. Fortsättningsvis måste den politiska makten styra marknadens makt.

3. Grundvärdena är moderna. I en föränderlig och komplex värld, är det ännu viktigare att vi står upp för frihet, jämlikhet och gemenskap.

4. Arbete till alla. Arbete för alla förblir grundvalen för det god nordiska välfärdssamhället. Ökade kunskaper, mer innovation och effektivt användande av ny teknologi ger tryggare jobb och äkta produktivitet.

5. För alla. Vårt uppdrag blir att fortsätta se till att alla människor ges möjlighet att leva ett gott liv. Vi kommer att ta ett särskilt ansvar för medbestämmande och rättigheterna för dem som har minst resurser, och vi kommer att ge barnen mer jämlika villkor för att förändra det sociala arvet.

6. Offensiv för jämställdhet. Jämställdhet har kommit långt, men mycket återstår att göra, både i hemmet, på arbetet och i samhället.

7. Grönare framtid. Vi vill ha ett grönare Norden. Vi måste vara de första att säkra att vi gör vårt för klimat och miljö både nationellt och internationellt.

8. Slå vakt om ett organiserat arbetsliv. De anständiga arbete möter nya tryck inifrån och utifrån. Vi kommer att kämpa mot social dumpning, arbetslivskriminalitet och den tvådelade arbetsmarknaden i Norden - genom att stärka det organiserade arbetslivet för att lyckas.

9. Den gemensamma välfärden. Politik, inte vinst, ska styra välfärden. Ny teknik, tillräckligt kvalificerat anställda, finansiering och samarbete är några av nycklarna till fler och bättre utbud.

10. Gemenskap ger frihet. Utan gemenskap, ingen frihet. Ökad mångfald i Norden skapar både möjligheter och utmaningar. "Gör din plikt och kräv din rätt", respekt och socialjämlikhet skapar en bra grund för god gemenskap i framtiden.

Det ger hopp, men kräver mycket av oss alla på många plan. Sprida vår idé. Stå fast vid den, men ändå kunna kompromissa när det krävs för att få bredare lösningar.

Generell välfärd

Igår slutade SAMAKs kongress där vi fått ta del av ett treårigt forskningsprojekt om den Nordiska modellens utmaningar och sen diskuterat strategier för denna. Har funderat en hel del på detta med generell välfärd- välfärd för alla som är en viktig del i modellen. 

Ibland hör jag välbetalda som t ex generöst menar att det vore bättre att avgifter för olika samhällstjänster borde vara högre eller att barnbidraget bara skulle ges till dem som verkligen behöver det. 

Den nordiska välfärdsmodellen bygger på idén om välfärd för alla som betalats genom skatter som bygger på att alla bidrar efter förmåga taktiken där de rika betalar mer skatt än de med mindre inkomster och kapital och att alla sen omfattas av statens/kommunernas stöd – lika för alla. De har visat sig vara en starkmodell som mycket genom socialdemokratin men också genom samförstånd med andra partier byggts upp, man kallar det en generell välfärdsmodell. De är en motsatt modell jämfört om man valt att skapa ett system där de med mest behov bara fick stöd.

De har skapat ett samhälle där människor behandlas mer lika. Välfärd blir en rättighet och inte något behjärtansvärt för de som av en eller annan anledning har det svårt. De har inneburit mindre motsättningar mellan de som får och de som betalar, för alla får. Man betalar skatt under några år av livet, som man sedan får tillbaka när man till exempel blir gammal, får barn eller blir sjuk. Hela samhället blir en gemensam trygghetsförsäkring när alla får barnbidrag, alla har rätt till samma skola, alla ha rätt till samma sjukvård och grundpension. 

Men trots framgångarna med den här modellen kan man se att den de senaste åren har utarmats i en satsa på dig själv anda där man i frihetens tecken och med idén om att otryggheten är en morot övertygat många politiker och medborgare om att ett annat system är bättre t ex inkomst relaterade stöd och avgiftsbelagda servicetjänster. Det har gjort de ojämlikare på många ställen i Norden att svårare för många med låga inkomster att få tillgång till välfärdstjänster och att vara arbetslös eller sjuk har blivit mycket svårare. 

På Åland har vi fortfarande det rätt bra, men vi måste vara uppmärksam på alla tendenser till att dränera eller rasera den Nordiska välfärdsmodellen om vi tror på ett samhälle där solidaritet, jämlikhet och alla människor lika värde är en grund för samhällsbygget,

Att engagera sig partipolitiskt

Det här med att vara politiskt engagerade i ett parti är viktigt, roligt, tufft och svårt. Svårt när man så ofta måste kompromissa, svårt när man kommer in i ett system som man vill förändra men samtidigt till viss del måste anpassa sig till. Viktigt och roligt när man faktiskt ser att man kan göra skillnad. Roligt när man får lära sig nya saker och samarbeta med människor. Tufft när man vill att saker ska kunna gå snabbt, men de politiska processerna är långsamma. Svårt när man blir i minoritet och tycker att de fattas fel beslut.

Vi har val om ett år på Åland. Vi behöver fler aktiva partipolitiker och framförallt kvinnor som vill engagera sig i partierna.
 
Att jag för runt 20 år sedan valde att gå in i Ålands Socialdemokrater handlade mycket om att jag inte kan stå bredvid och se på när naturen, djuren och människor far illa pga av maktmissbruk eller "låt gå politik". Jag kände att jag måste engagera mig för framtiden och det är genom de politiska partierna man kan få mer direkt makt och mer direkt kan göra skillnad. Genom ett parti kan jag vara med och påverka i stort och i smått, lokalt och internationellt. Sen behöver vi alla intresseorganisationer där vi kan engagerar oss och lära oss om olika områden och kan driva på för en fråga eller område. Vi behöver fackföreningar, vi behöver miljöorganisationer, ja vi behöver alla organisationer som för folk samman för olika frågor. I dem kan folk över partigränserna mötas och tillsammans med dem som inte valt parti, driva viktiga frågor. Men vi behöver också partierna som jobbar med helhetsgreppet utifrån en gemensam värdegrund. 

En baksida i politiken är att de tyvärr alldeles för ofta är att egen intressen, taktik, småsinthet och inkompetens som inverkar på beslut och representation. Men människor är människor och där makt finns krävs ett ständigt motarbetande av denna baksida. De kan man göra genom att jobba med arbetsklimat och ha bra strukturer, men det kräver att alla partier och engagerade, aktivt jobbar för det och inte låter maktlystnad, vänskapskorruption och andra odemokratiska metoder få plats. 

Ibland kan man tycka att det i vardagspolitiken inte är så stor skillnad på de olika partierna, de är ju både bra och dåligt. I vissa frågor kommer man ju till samma beslut utan att kompromissa, i andra måste man kompromissa. Dåligt blir det om de blir för otydligt vilka skillnader de finns mellan partierna. 

Jag valt att gå med i ett parti som sätter jämlikhet och solidaritet i fokus. Att födas i en familj som har resurser, att födas i ett land som har resurser och demokrati, det är bara förunnat en liten grupp, därför ser jag det som den viktigaste grunden i mitt engagemang. 

Det som sker i samhället är resultatet av politik, både förbättringar och försämringar, men som politiker behöver man bottna i vad man vill och vad man tycker är viktigt i stort, ha en ideologisk bas, parallellt med att man lyssnar och tar in kunskap. Därför tycker jag att Obundna blir ett svårt val, även om jag ser att de blir lite av en plantskola för politiker som inte genast vill ta ställning. De borgliga partierna; Centern, Liberalerna och Moderaterna faller för mig också bort av ideologiska själv. Likaså Ålands framtid. Det finns en socialliberal tradition som ligger rätt nära socialdemokratin ideologiskt men socialdemokratins starka betoning på solidaritet är viktig för mig.

Den socialdemokratiska ideologin är en motkraft till den väldigt individualistisk tidsandan, vi lever i. Socialdemokratin är tydlig med att det är genom engagemang för helheten, solidaritet med dem som har sämre förutsättningar och genom att gå samman och på olika sätt engagera sig som man kan göra världen bättre, för oss själva och för andra.

Tre viktiga ledord för framgång är engagemang, drömmar, optimism, något som ett parti både måste jobba med inåt och utåt, vilket jag tycker att vi gör i Socialdemokraterna. Vi har ofta väldigt kul och jobbar hela tiden med att alla ska får utrymme att engagera sig och lära sig nya saker.

För dig som funderar på att engagera dig politiskt, läs programmen från de olika partierna, intervjua engagerade om hur partiet fungerar och diskutera villkor för ditt engagemang. Vad vill du bidra med? Hur vill du vara delaktig? Hur kan du engagera dig för din hjärtefrågor?

Vill du engagaera dig i Socialdemokraterna tveka inte att ta kontakt eller ge mig en hint så tar någon kontakt med dig för vidare samtal.

I helgen har Ålands Socialdemokrater kongress och jobbar med sitt partiprogram det blir intressanta och viktiga diskussioner och blir tydligare för oss själva och andra när programmet antagits.

ÅHS o strejken

Många både media och privatpersoner frågar mig om vad jag som ÅHS ordförande ska och kan göra och vad jag tycker. När man är inblandad men inte en del i förhandlingarna får man vara försiktig och inte lägga sig i dem. 
Men så här tänker jag idag.

Om det blir strejk är det mycket allvarligt.Tehy har många organiserade, vilket ju är bra, men i detta läge, förstås gör det svårare att upprätthålla en vård och omsorg på en godtagbar nivå. Som jag uppfattar det kommer det handla om att upprätthålla liv och minimera skador och lidande, men de kommer att bli tufft och man kan bara hoppas att inget allvarligt händer pga av för lite personal eller fel kompetens på personal. Vi har på Åland ingen lag som gör att vi kan tvinga vårdarna att gå in och arbeta, däremot så har sjukskötarna i sin profession etiska principer som har betydelse för vad arbetsnedläggelse betyder i  praktiken.

ÄHS ledning jobbar nu hårt för att se vilken vård vi på Åland kan upprätthålla om det varslade åtgärderna vidtas. Ledningen har sett över vilka som inte är med i Tehy (alltså personer som är organiserade i andra fack eller inte alls är med i något fack) och gör listor över vad som måste prioriteras och vad som får stängas. Sen kan Tehyiterna kanske hjälpa till med de några delar vilket det gjorde vid förra strejken. Jag tror dock att de är betydligt mindre tillmötesgående denna gång, de är ju frivilliga överenskommelser.

 

Situationen, ja strukturen är krånglig och som ÅHS ordförande och styrelse kanvi inte göra så mycket i nuläget. Styrelsen är inte en part i förhandlingarna utan vi kan bara hålla oss informerade. Den operativa verksamheten ska vi heller inte vara inne och lägga oss i. 

Tehy tycker inte att ÅHS tar jämställdhetsfrågan på allvar sa de på sin presskonferens och historiskt kan man kanske hålla med om det, men nu är arbetet med jämställdhetsplanen igång, jag har personligen sett till att de fått träffa en expert från Sverige vid ett av sina möten. Jag har drivit på så att vi nu har haft en första utbildning för styrelse- och ledningsgrupp kring vård, genus och jämställdhet, då de i allt sådant arbete är det viktigt att ledningen verkligen stöder arbetet och jag har uppfattat att styrelsen är genuint intresserad. Men förändringsarbete går långsamt. 

Jag har också i samtal med lantrådet som också är engagerad i frågan, fått hennes tydliga önskemål och stöd om att prioritera jämställdhetsfrågan inom ÅHS. Så det finns idag både vilja och ambition att göra skillnad.

Sjukskötarna som är största gruppen inom Tehy har på många sätt rätt i sin argumentation att de har för låga löner om man jämför med andra yrkesgrupper som gör likvärdigt arbete, men de är inte så att sjukskötare på Åland har lägre lön än t ex Sverige och Finland. De går inte helt att jämföra, men jag kan tycka att de är lite väl tufft att vi på lilla Åland i en tid av djup kris i Finland jag hela Europa ska gå före och dramatiskt förändra en struktur av orättvisa mellan kvinnors och mäns löner, en struktur som är generell och som bara långsiktigt kan förändras. Nog kan jag förstå att sjukskötarna tycker att de hört om en vilja till förändring i flera år, men tycker att de går för sakta, men som jag uppfattat det med den regering som sitter idag så menar man verkligen allvar med det lönekartläggningsprojekt man startat och att man också har för avsikt att skjuta till pengar för att öka kvinnors löner där man finner orättvisor.

De blir också lite orättvist då övriga fack (som också har många kvinnor organiserade) har tagit vad man kallar ett samhällsansvar för krisen och inte krävt stora löneförhöjningar i nuläget. Åland har hittills klarat sig rätt bra i krisen, men nu duggar varslen och samarbetsförhandlingarna tätt och även Åland kommer att ha en större arbetslöshet och därmed ännu svagare skatteunderlag, utöver att det ju fortsättningsvis inte går bra för Finland om man t ex jämför med Sverige. Vi har idag huvudsakligen en god och tillgänglig vård på Åland. Det finns stora risker att vi får dra ner på sjukvården rätt ordentligt om lönerna ska höjas dramatiskt, de är inget scenario som jag som ordförande ser fram emot. 

Jag hoppas dock på att regeringen och Tehy tillsammans med riksförlikningsmannen kan finna en långsiktig plan för en rejäl förändring som leder till med likvärdiga löner och att Tehy inser att vi har en ekonomisk kris och därför kan förlika sig med att de inte finns utrymme för dramatiska förändringar i nuläget.  Det är lätt även för mig att hävda rättvisa löner och att man vill att de ska gå snabbt, men system som byggts upp förändras sällan så snabbt som man skulle önska framförallt inte när många intressen och parter är inblandade som i de här fallet.

Funderingar kring opartiskhet

Har funderat mycket på detta med opartiskhet, inte minst efter senaste valet i Sverige när Sverige Radio agerad som jag själv tyckte märkligt gentemot en del av sina medarbetare.
När jag sen läste i DN vad Lena Halldenius professor vid Historiska institutionen i Lund så fick jag också mina egna funderingar formulerade.

Hon förklarade att opartiskhet i värdefrågor inte är samma sak som att vara neutral eller inte ha en åsikt. Att konsekvent försvara demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter, till exempel, och tillämpa de principerna oavsett sammanhang, oavsett andra intressen och oavsett vem som kan gynnas eller missgynnas, är att vara opartisk. Hon menar också att kravet på opartiskhet kan användas för att slippa ta ställning.

De är samma förhållningssätt som jag har förespråkat och utbildat i t ex kill- och tjejgrupperna. FN skrivningar om mänskliga rättigheter är en bra värdegrund att ha i ryggen.

Att ständigt objektifieras som kvinna lär oss att objektifiera oss själva.

Funderar mycket på varför ungdomar mår så påtagligt mycket sämre idag än tidigare. Trycket på att lyckas på alla områden verkar pressa speciellt unga tjejer oerhört.
En del i problematiken är att utseendet är blivit så oerhört viktigt. Det är så viktigt så att vi har en hel industri som tjänar ofantliga pengar på att underblåsa och spela på att de har lösningar på att se bättre ut, vara cool och rätt. Resultatet är att flickor och kvinnor svälter sig, har obekväma kläder, utsätter sig för smärtsamma operationer och ingrepp t ex sprutar in nervgift under huden och skuldsätter sig. Redan små flickor säger idag att de är för tjocka och att de borde banta!

De vi alla säger i välmening som uppmuntran till varandra om utseende eller klädsel, blir en del i vad man kan kalla "komplimangernas förtryck”, för samtidigt som det får oss att må bättre, blir det en del i den problematiska objektifieringen, som är en del i ett kvinnoförtryck som sker i vardagen, på film, i TV, i tidningarna, i reklam och annonser. 

Det här är ett omfattande samhällsproblem. Att ständigt objektifieras som kvinna lär oss att objektifiera oss själva. Det innebär att vi lär oss att se oss själva utifrån, genom betraktarens ögon. Detta påverkar både den egna självbilden och bidrar till ökad nedstämdhet och ångest. De gäller unga flickor och gamla kvinnor. De gäller tjejer som jobbar mycket med sitt utseende och tjejer som bara försöker vara duktiga och duga. 
Självobjektifiering har negativa effekt på kvinnors motivation och engagemang i arbetslivet, på fritiden och i sociala sammanhang. Vi söker bekräftelse och många känner sig mest värdefulla av ytliga komplimanger, eftersom de är det de vi lärt oss är viktigast. Men vi behöver inte bli recenserade, vi behöver bli sedda och bekräftade för dom vi är. 
Om vi fortsätter att lära små flickor att de yttre är den mest värdefulla egenskap fortgår detta destruktiva undergrävande av människor. Genom att ständigt bekräfta dem i hur söta de är, vilka fina kläder de har, är vi med och upprätthåller de destruktiva mönstret. Vilket förstås också gör att killar och män behåller rollen som den överordnade med rätt att objektifiera. Självobjektifieringen gör oss mindre benägna att ifrågasätta könsroller och ojämställda strukturer. 

Utöver obektifiering får flickor och unga kvinnor budskapet; att ju större sexuell attraktionsförmåga en kvinna har, desto högre status, har hon. De budskapet syns i modet som är allt mer sexualiserat och hur oattraktiva kvinnor ifrågasätts, hånas och diskrimineras. "Vår knullbarhet är det som ger oss existensberättigande", skriver Natasha Blomberg i en krönika i Amelia. En tuff kommentar men det ligger mycket i den.

Det här är kultur, är föränderligt och går att göra något åt. Kvinnor behöver inte vara till lags och vara behagfulla, vi behöver inte känna oss värdelösa om vi inte är tilltalande och behagliga. Vi både kvinnor och män måste sluta med att som de första vi gör är att kommentera kvinnors och flickors utseende och istället bekräfta små flickor och varandra i vad vi gör och att vi duger som som vi är, inte i hur vi ser ut och hur vi lyckas gestalta oss. Vi ska uppmuntra kreativitet, nyfikenhet, omsorg om andra och samhällsengagemang, sådant vi mår bra av. Vi ska jobba tillsammans och i grupp med att synligöra och förändra vårt samhälle till en mer människovänlig kultur där mångfald uppmuntras och där andra värden än utseende och mängden av pengar belönas och uppmuntras.

På Åland organiserar sig nu en rörelse

Jag blev valde till Ålands Feministparapalys ordförande. Det är jag stolt och glad över. Vi ska på torsdag ha vårt första styrelsemöte men aktiviteterna är redan igång på flera ställen. De verkar vara som jag trodde att de finns ett uppdämt behov av att organisera de feministiska förändringsarbetet
En kampanj startar i slutet av veckan. För att synligöra vad den feministiska rörelsen vill och bredden av människor som står bakom den. Det är fantastiskt kul.

Jag får och hör då och då att feminismen har gått för långt. Då blir jag förundrad och funderar över hur stort kunskapsglappet är kring dessa frågor.
Enligt UNICEF saknas ca 100 miljoner flickor och kvinnor, orsaken de undervärderas hela tiden. Flickor dör av undernäring i högre grad än pojkar, då deras låga ställning i familjen gör att man i första hand låter pojkarna och männen äta sig mätta. Flickor går i skolan i lägre utsträckning än pojkar, de arbetar mer och i yngre ålder. De har sämre tillgång till sjukvård. Det handlar om ojämlik behandling i de tysta men också om våld av olika slag. Två miljoner flickor får sina könsorganen rituellt bortskurna, flickor våldtas och dödas. Kvinnlig sexualitet är något äckligt och ska bekämpas det är viktigare än kvinnornas liv. Runt om i världen dödas flickor av manliga släktingar för att deras sexualitet satt familjens ”heder” på spel. I USA röstade nyligen alla republikaner i senaten mot en lag om lika lön för lika arbete. I norden mobbas och trakasseras tonårstjejer om de får ett rykte om sig att vara sexuellt aktiva och våldtagna tjejer får skylla sig själva och mobbas och trakasseras. Kvinnor som höjer sin röst och kämpar för kvinnors lika rättigheter, utsätts för trakasserier och hot, ja tom dödshot.
Men också män har mycket hårda krav och förväntningar på sig som handlar om deras kön och hur de ska förhålla sig till kvinnor.
Feminismen är en befrielserörelse. Inget annat.
Det betyder inte att kvinnor skall ha mer makt än män, och inte heller att de enligt ”biologin” är förutbestämda att ha mindre makt. Målet är att kvinnor och män skall ha samma värde. Tyvärr är det fortfarande en radikal och för många provocerande åsikt i vårt samhälle.

På Åland organiserar sig nu en rörelse för att höja kunskapen och inte låta detta förlegade synsätt få sätta ramar för kvinnor och män vakren hemma eller ute i världen.

Våga problematisera centralortens norm

På lördagsmorgonen funderar jag efter en sväng till hästarna och en deg på jäsning på kommunens svar om Kommunernas socialtjänsti som ska diskuteras och beslutas om på kommande fullmäktige. 
Vi kan inte ha ett samhälle där funktioner och strukturer utformats utifrån centralistisknorm. Det behövs en strukturell flexibilitet för att möta skärgårdens och landsbygdens förutsättningar, med mindre invånare och färre ungdomar. Dagens regelverk  och system måste anpassas efter skärgården och landsbygden och inte ha centralorten som norm och förebild. Jag tror att en förändring är möjlig, men vi måste alla ändra vår attityd till skärgård och landsbygd och sluta använda större orter som måttstock för vad som är ett önskvärt liv.
I ett samhälle som utformats med centralorten som norm, osynliggörs de värden som gör att människor, de facto väljer att bo i glesare bebodda områden. I skärgården har vi i dag ungefär lika stor inflyttning som utflyttning men minskar befolkning pga av ålderstrukturen. De parallellt med urbaniseringen pågår det också en kontraurbanisering, där folk söker sig från staden då de sätter andra värden i fokus än de som staden kan erbjuda. Det går inte av sig själv det krävs fortsättningsvis god service lokalt och aktiva inflyttnings åtgärder så att det är möjligt för folk att förverkliga sina drömmar.

Landsbygden kan med sina förutsättningar aldrig bli som staden, men staden kan heller aldrig bli som landsbygden. Jag tror inte att att den pågående urbaniseringen och ensidiga tron på centralorternas förträfflighet är hållbar. Ett fungerande Åland kräver och behöver alla tre regionerna, en levande stad, en levande landsbygd och en levande skärgård - Tre regioner som måste få jämlika villkor för olika förutsättningar. De är alla åläningars ansvar. Jag vill ha ett samhälle där människor är öppna för varandras val och drömmar. Jag vill ha ett möjligheternas samhälle, med en levande landsbygd, nu och i framtiden. Ett samhälle med en mångfald av människor och levnadssätt. Jag vill ha en levande skärgård, nu och i framtiden, därför måste vi, stadsbor, landsortsbor och skärgårdsbor utmana centralortensnorm och vara kreativa. 

Om någon undrar varför vi vill bo i skärgården, titta på filmen .

Socialdemokraterna hålls på att utveckla sitt kampanjmaterial, vi är många som hade förmånen att bli fotograferade av den duktiga fotografen Thiina Thavalainen och fick sen visa upp de fyra bilder som valt ut en av dem ska vara med i S-materialet. Själv känner jag mig ofta väldigt obekväm vid fotografering, men Thiina lyckades fånga uttryck i bilderna som jag tycker stämmer med mig.

Jämställdhet och feminism

Mitt underlag inför redovisningen av Nordiskt Forum igår:

Nordiskt Forum är som en godisaffär för en jämställdhets engagerad. Man kan få hjälp att få syn på jämställdhetsaspekter på de områden man själv inte är specialiserad på eller fördjupa sig på de områden som man själv verkar. Idag har också det intersektionella perspektivet slagit igenom, de som hjälper oss att få syn på hur kön, sexualitet, klass, etnicitet och legal status tillsammans skapar vårt samhälles maktstrukturer.

Ojämställdhet är ett stort samhällsproblem, att kvinnor fortfarande, år 2014, har sämre ställning än männen i samhället är bedrövlig. Många människor vill inte se strukturella skillnader mellan könen, man vill varken bli sedd som offer eller riskera att pekas ut som en förtryckande grupp. Något som ligger nära tillhands om man synliggör orättvisor. Men de man vill är att förändra strukturen och problemet är komplicerat, vi är alla med och på ett eller annat sätt upprätthåller ett orättvist system av gammal vana, omedvetet eller medvetet ibland för att bevaka gamla positioner och privilegier och ibland för att vi är bekväma.

Idag har vi massor av fakta som synliggör skillnader i hur män och kvinnor behandlas.
Några exempel;
Löneskillnaden mellan kvinnor som grupp och män som grupp på Åland är 18 %. Räknat på en arbetsdag mellan 08-17 innebär det att kvinnor arbetar gratis efter kl 15.33.
Av sexualbrotten som utförs på Åland står män till 100% för dem.
I vårt parlament är det 30% kvinnor och 70% män.
Dubbelt fler män dör av olycksfall och våld, allt enligt ÅSUB.
Utöver det möter kvinnor och flickor en ständig objektifiering och sexualisering, något som män sällan gör.

Man kan få en bild av att dagens feminism är en splittrad rörelse, men det jag ser är en blandning av nyväckt intresse, ilska och en spjutspets som ständigt problematiserar och vidgar analysen. Feminismen behöver mångfald av människor och perspektiv och många olika åsikter, viktigt att ha i minnet är då att motkrafter (både inom oss själva och utifrån kommande) då alltid försöker påskina splittring för att de finns olika åsikter. Det gäller att de jämställdhetsengagerade orkar med det och den komplexitet som finns, så att vi håller kvar det breda greppet, så att vi inte förlorar några av de krafter vi så väl behöver. Vi måste ständigt leta efter det som förenar och driva frågor tillsammans parallellt med att ständigt föra samtal med de oliktänkande i stort och i smått. Vi behöver förenkla, förklara och komplicera det som verkar enkelt för att på så vis komma vidare i konkret praktisk handling.

Ordet feminism väcker fortfarande starka känslor. En vanlig definition är att man ser att det finns orättvisor pga av kön och man vill göra något åt det. Bakom ordet ligger vilja och engagemang, och det kräver handling. Det är också en av styrkorna med ordet. Jämställdhet, är ett ofarligare ord och pekar på en vision, vad vi vill ha - de är inte krävande på samma sätt. Men det finns även rädsla för det ordet också, ”jo jag är för jämställdhet men det får inte bli för mycket”. Hur nu rättvisa villkor, kan bli för mycket! I bakgrunden ligger förstås rädsla för förändring.
För många av oss är feminism och jämställdhet samma sak, men feminism är en starkare position, feminism visar på strukturella problem och privilegier.
Feminism är för människors lika värde, oavsett kön. Inte som senaste insändarskribenten förstått det ”feminismen blundar för männens problem” – feminismen sätter fokus på könsorättvisor också de som männen drabbas av. Men kvinnor behöver inte ta ansvar för mäns problem. Kvinnor måste inte lägga sin fritid på att förbättra för män även om vi är många som också gör det. När män med ett genusperspektiv engagerar sig för män gynnar det också kvinnor liksom detsamma sker för män när kvinnor engagerar sig för kvinnors bättre villkor. Visst, enskilda män kan vara förlorare men för män i allmänhet så öppnas många fler möjligheter för hur de kan leva sina liv.
NF visade på bredden men också enigheten, de var mycket stärkande och inspirerande.

I slutet av mötet bjöds alla intresserade in för att bilda en ny organisation:  

Vi är flera som utifrån NF, men också annars kommit fram till att vi behöver är en feministisk organisation som driver jämställdhetsfrågor. En organisation där både tillfälliga och mer stationära arbetsgrupper och organisationer kan verka för kvinnors fulla mänskliga rättigheter i ett jämställt samhälle. All verksamhet ska utgå från FN:s Kvinnokonvention (CEDAW) och Beijing Plattform for Action.

Här ska utrymme finnas för en bredda av engagemang, några kanske vill studera maskulinitet, hur tar den sig uttryck och begränsar både kvinnor och mäns liv på Åland, några vill utveckla sitt föräldraskap utifrån jämställdhet, några vill skapa en aktionsgrupp för att granska sexism och diskriminering i i reklam och media, någon vil studera feministiskt ekonomi och kan genom organisationen hitta några till som vill göra samma sak.

Vår tanke är en bred och flexibel organisation både för personer och organisationer.