Det finns inga hopplösa ungdomar

Skrev en insändare, tänker att man om och om igen behöver lyfta ungdomar som resurs istället för ungdomars problem, redan förhållningssättet gör skillnad.

En raket i postlåda, ett hot mot en skola, stökiga ungdomar i ett centrum, ungas användande av droger, självdestruktivitet, skärm- och spelberoende, listan kan göras lång. Det drabbar oss alla men allra värst ungdomarna själva och är symptom på att vårt samhälle misslyckats med att stärka, stödja och skapa mening för unga. Detta trots att de åländska samhället nog satsar mer pengar än något annat område på att sysselsätta ungdomar med kultur och idrotts aktiviteter. 

Jag menar, efter att ha arbetat med ungdomar i över 40 år, att det är just det där med att sysselsätta och att inte ta ungdomars resurser på allvar som är problemet. Visst kan jag förstå att det kan vara svårt att se en obstinat tonåring som en resurs, att man lätt tänker att hen växer till sig. Men om vi skulle inse att om vi gjorde en gedigen insats med coachande barn- och ungdomsarbete istället för ett sysselsättande, skulle vi kunna göra stor skillnad både för unga och samhället. Med ett ungdomsarbete som möter unga där de är och inspirerar dem att engagera sig skulle hela vårt samhälle få både betydligt mer resurser, genom att ta vara på ungas idéer, energi och tid samt slippa en hel del av de destruktiva symptomen vi kan se idag. Åland skulle kunna bli ett föredöme i ungdomsarbete. Grunden för detta är att ta Barnkonventionen på allvar och arbeta med att göra unga till aktiva medborgare som både tar vara på sina rättigheter men också ser att de har skyldigheter att ta sig själva på allvar och engagera sig för samhällets bästa. Det kräver ett ungdomsarbete med resurser som måste ha ett modernt och kunskapsbaserat förhållningssätt, som bygger på det individuell mötet. Det finns inga hopplösa ungdomar, bara ett samhälle som misslyckats med att att bry sig och ta tillvara deras resurser.

Om vi menar allvar med det åländska bärkraftsarbetet måste en förändring ske snarast. PAFs fördelningsråd och Ålands landskapsregering måste omorganisera och satsa på ett modernt ungdomsarbete. 

I grunden handlar allt om ledarskap

Högern eller borgligheten har skapat en berättelse om att vi inte har råd med den offentliga välfärden, att den är ineffektiv i det offentligas regi. Samtidigt för samma grupper en ständig argumentation för sänkning och borttagande av skatter. Idéerna bygger på ett antal myter och föreställningar:

* Myten om offentlig sektors ineffektivitet

Är en myt som odlats länge. Bilden av kommunalarbetarens som lat stående lutad på sin spade, växte jag upp med. Idén om slappa jobb, som fikande dagispersonal, ungdomsarbetare eller hemtjänstpersonal arbeten som inte kräver kunskap och planering, florera som idé fortfarande. 

I Sverige har Konjunkturrådet, synliggjort att det inte går att effektivisera välfärden på samma sätt som industrin. I välfärdsarbete är just tiden viktig för kvaliteten. Idén om effektivisering inom offentlig sektor har lett till att mans ser på målgruppen för verksamheten som objekt och lett till sämre arbetsmiljö för t ex hemtjänstpersonel, lärare och socialarbetare något som i längden kommer att kosta mer än vad man kunnat spara på effektiviseringsivern med minuträkning, checklistor och extrem dokumentation. 

Redan 2011 visade Studieförbundet Näringsliv & Samhälle i en rapport  att konkurrenssättningen och privatiseringar av vården och välfärden varken leder till ökad kvalitet eller effektivitet. ”Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster man har hoppats på”, slog rapporten fast. 

* Myten om att privat verksamhet är effektivare och billigare

USA privatiseringens mecka, har ungefär dubbelt så stora utgifter för sin hälso- och sjukvård som västländer, samtidigt som deras resultat vad det gäller hälsa på många områden är sämre. De ska en enorm effektivisering till om de på kostnadssidan också ska rymmas vinster till privata ägare.

* Myten om att det inte finns pengar till offentlig verksamhet 
I grunden handlar om omfördelning av resurser och att ha en mer balanserad skattekvot. Arvs-, förmögenhets- och fastighetsskatt är bra verktyg att låta de som har mycket pengar, bidra istället för att de som har minst pengar att leva av procentuellt får betala mest.

Vi måste slå hål på de falska berättelserna där människor ses som belastningar och för dyra. Ett balanserat samhälle med små ekonomiska skillnader gynnar alla, de minskar umbärande, brottslighet och utsatthet. Människor med stora rikedomar mår varken bättre eller är lyckligare än de som har så att de kan bo och äta bra, gå till läkare när de behöver och har råd att ha bra ledigheter. De som däremot är är fattiga, lever kortare och far mer illa på olika sätt. Det är inte värdigt vårt rika samhälle. När vi sen dessutom vet att vår överkonsumtion förtär förutsättningarna för vår planet borde valet vara enkelt.

Vi måste omorganisera samhället och göra fler gemensamma samhällslösningar, det är i de flesta fall bättre en enskilda privata lösningar för gemensamma angelägenheter och vi kan skapa arbetsplatser med god miljö och där olika typer av människor får plats och kan bidra. Vi slipper dessutom att konstruera specialarbetsplatser för de som inte får plats för att de inte kan prestera 110%. Sådana lösningar gör att friheten blir verklig inte en chimär.

I grunden handlar allt om ledarskap, något som vi på alla nivåer borde satsa mycket mer på.