Borglig allianspolitik vs socialdemokratisk

Efter att ha följt den svenska borglig alliansens politik under åtta år har jag en hel del tankar. Bland annat hur lätt det är att genom en idé och begrepp som låter bra, slå sönder delar av ett system. Alliansen var skickliga och myntade begrepp som ”utanförskap” och ”arbetslinjen” genom dem stärktes ett "vi om dom" tänkande. Vi som går till jobbet och betalar skatt och alla andra, dom som bara kostar, sjuka, arbetslösa, pensionärer, barn, flyktingar, invandrare med flera. Jag kan konstatera att Alliansen gav genom att räkna plus och minus på människors värde, utrymme för ett parti som Sverige Demokraterna att växa.

De som hänt i Sverige är att trygghetssystemen har nedrustats med argumenten att de ska löna sig att arbeta och trygghet gör folk lata så att de utnyttjar trygghetssystemen, vilket man egentligen inte borde behöva göra om man är en riktig medborgare. Man har inte alls diskuterat hur viktigt det är med en grundtrygghet för att folk ska fungera optimalt och vara kreativa. Man har heller inte lyft på jämförelsen att alla de som föds rika skulle vara soffliggare för att de ju redan har en trygghet, med arbetslinjen har man indirekt påstått att trygghet föder lathet. Alliansens mer pengar kvar i plånboken och ordning i finanserna, har gjort att man tappat bort den humanistiska ideologin och fastnat i ett visionslöst ekonomiskt tänkande med målet att de som redan har ska få mer och där alla i större utsträckning ska och får ta ansvar för sina egna liv. Den grundläggande socialdemokratiska idéen om solidaritet och förståelsen kring att vi föds med olika förutsättningar och också drabbas väldigt olika under våra liv har så gott som helt tappats bort. De som far illa kan få hjälp av ett slimmat välfärdssystem och välgörenhet. Det är de med fast heltidsarbete, villa, bil och sommarhus som ska gynnas, de har fått återkommande jobbskatteavdrag, slopad fastighets- och förmögenhetsskatt och kan göra skatteavdrag för läxhjälp, städning och annan hemservice.

Den nordiska välfärdsstaten bygger på att alla betalar för en generell välfärd, med barnbidrag, föräldrarpenning, låga eller inga avgifter för samhällsservice, som hälso- och sjukvård, vägar, skolor. Sverige är ett rikare land än någonsin, men resurserna är mer ojämlikt fördelade, de gäller hela Norden (den sk Nordiska modellen). Alliansen har använt begrepp för sin politik att ta Sverige från ett ”bidragsland”. Med ”arbetslinjen" som ledord har man velat skapa drivkrafter och möjligheter för tillväxt och nya företag. Men idén som lät så bra i mångas öron har slagit hårt mot svagare grupper som arbetslösa och sjuka och märkligt nog har arbetslösheten ökat med 2 % sen Alliansen tillträdde 2006 ( källa SCB). Besparingarna och den hårdare linjen inom arbetslöshets- och sjukförsäkring har haft stora konsekvenser för de direkt drabbade, men gör oss alla mer otrygga. Vilket leder till att alla börjar se om sitt eget hus, solidaritets tanken får mindre utrymme. De har t ex lett till att föräldrar med barn i en skola som inte fungerar, inte engagerar sig för att få till förändringar i skolan utan flyttar sina barn till en mer framgångsrik.

Man måste var om sig och kring sig, pressen ökar, man ska göra val och välja rätt hela tiden. Otryggheten och segregeringen ökar och de växer det fram ett förakt för svaghet. Under Alliansens åtta år vid makten ökade stödet för SD, från 2,9 procent till 12,9 procent. Det är ingen slump, det är ett resultat av Alliansens politik där man försvagat den generella välfärden och därmed låtit de svagaste grupperna ta konsekvenserna. 

Visst kan man hävda att SD:s ökade stöd bara är en del av en större europeisk utveckling, men de beror delvis på samma mekanismer som i Sverige; nedmontering eller icke existerande trygghetssystem. Det blir tydligt att så länge svenskarna upplevde att de hade ett välfärdssystem som fungerande och var någorlunda rättvist, kunde de hålla SD utanför riksdagen.

Jag tror inte att de flesta som röstat på eller stödjer Alliansens på något sätt ville gynna SD med sin politik, och jag är väldigt glad för att Moderaterna som största Alliansparti tagit tydligt avstånd från SD och deras politik, men en politik som inte bygger på ett solidariskt tänkande där frihet handlar om frihet för enskilda priviligierade grupper får konsekvenser.

Vi har råd på Åland att utveckla och förfina den generella välfärden, vi har råd att vara solidariska med varandra. Därför har jag engagerat mig i Ålands socialdemokrater, vi behöver fler som vill engagera sig jobba för det, välkomna med. Ta kontakt med mig eller någon annan för ett introduktionssamtal.