Varför svarar inte feminister, och vad är normkritik?

Jag ser olika personer, framförallt män men också kvinnor, uttala sig negativt eller ifrågasättande om feminister och normkritik. De ställer ibland frågor som de vill att feminister ska svara på. Jag ser också att det finns en medveten, eller omedveten, helt förvrängd tolkning av de viktiga verktyget normkritik.
Med den här texten ska jag försöka reda ut och klargöra några delar av denna röra:

Varför svarar inte feminister?
Feminism är en samling rörelser och ideologier som har gemensamt att de anser att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män; politiska, ekonomiska och sociala. De innefattar också att man vill göra något åt det. Vägen dit tar sig olika uttryck beroende på vem, var och när frågan diskuteras, vad som är problemet i samhället och hur arbetet för förändring bör se ut. Det finns många olika feministiska inriktningar, vilket gör att det inte går att enkelt svara på frågan vad feminister anser. Det är den enskilda personen eller organisationen som kan svara för vad hen anser, tycker är viktigt eller tolkar. Vill man ha ett konkret svar på vad en enskild feminist eller en feministisk organisation anser i en fråga måste man fråga dem direkt och hen har antagligen precis som alla andra inte svar på alla frågor och områden.

Normkritik blandas ofta ihop med feminism, men normkritik är ett redskap att få syn på diskriminerande strukturer. De kan användas för att synliggöra om kön spelar roll, men är lika bra för att analysera andra hinder som t ex geografiska eller sociala. Man kan säga att normer är de spelregler som vi medvetet eller omedvetet använder i samspelet med andra människor, normer kan vara både bra och dåligt. De kan begränsa  och det kan underlätta, de kan gynna vissa och missgynna andra.
Med hjälp av ett normkritiskt perspektiv kan vi få syn på, och förändra, begränsande strukturer och normer, istället för att försöka få enskilda individer att passa in. Normkritik handlar om att sätta fokus på makt. Det innebär bland annat att få syn på, och ifrågasätta, de normer som påverkar uppfattningar om vad som är ”normalt” och därmed oreflekterat uppfattas som önskvärt. Vad som framställs som ”normalt” ger den som uppfattas som ”normal” utvidgade handlingsutrymmen och möjligheter. ”Det normala” eller ”vi” skapas genom att det sätts i kontrast till något annat, ”det avvikande” eller ”dom andra”, där de som tillhör normen kan tycka till om, värdera, benämna och avgöra i vilken utsträckning det avvikande ska tolereras eller ej.

Jag tycker att det är hemskt att så många kvinnor och flickor ständigt utsätts för hårdare granskning, ifrågasättande, förlöjligande, hot om våld och våld. Det betyder inte att andra grupper och människor inte också är utsatta också män och att det också är ett problem. Men man måste kunna ha fler tankar i huvudet samtidigt. Den som menar att det inte finns strukturer som diskriminerar kvinnor kan inte ha läst ÅSUB eller FNs statistik. Här finns MASSOR av fakta.  

Genom att synliggöra och förändra strukturer, i stället för att försöka anpassa individer menar jag och många med mig att vi också ger samhället bättre förutsättning för en hållbar, långsiktig och positiv förändring. 

Meritokratin är en bluff!

När jag växte upp kom kampanjer som att "satsa på dig själv" och "tänk positivt" med budskapet "du kan om du vill". De var ibland sponsrade av arbetsgivarorganisationer, ibland drivna av alternativa hälsogäng - ofta med idéer från någon hälsoguru från USA. De var en motkraft till jantelagens "du ska inte tro att du är något". Att växa upp i denna tid var på många sätt att se möjligheter och en positiv framtid.

Men när "satsa på dig själv-du kan om du vill" tänket blivit det dominerande har det hjälpt till att sudda ut att vi faktiskt har väldigt olika förutsättningar beroende på var vi växer upp, vilken familj vi föds i, vilka förmågor, talanger och resurser vi kan utveckla.

Jag har både i mitt politiska engagemang och i mitt arbete, försökt att synliggöra att vi har olika förutsättningar och att skapa mer jämlika villkor. Det är absolut bra och varje individ har också ett eget stort ansvar, men det jag ser idag är att idén om att alla kan bli allt bara de anstränger sig, också får förödande konsekvenser och även får människor att inte ifrågasätta eller problematisera det ojämlika system vi lever i. Om det skriver också Harvard-filosofen Michael J Sandel i sin bok ”The Tyranny of Merit”. Han synliggör och kritiserar de meritokratiska ideal som vi byggt vårt samhälle på. Han menar att vi är på väg att få en härskande elit av universitetsutbildade, som i upphöjd arrogans ser ner på vanligt folk. Något som också skapat förutsättningar för den högerradikalism som är på frammarsch i Europa, en form av revolt underifrån.

Tanken att alla kan lyckas och "bli något stort" oavsett social bakgrund, att hudfärg, etnicitet, kön, ärvd förmögenhet, eller annat som individen inte själv kan påverka inte ska begränsa var en gång revolutionerande. Kompetens och meriter ska stå i fokus. Om man bara arbetar hårt, tänker positivt och siktar högt, så kunde även en arbetare bli läkare, en invandrare bli professor och en flicka bli framgångsrik företagare. Så ser ser tankegodset ut som vi lever utifrån, men i praktiken fungerar det inte och det verkar ibland som att inte ens statisk kan få många att se hur de olika förutsättningarna skapar helt olika villkor för människor. Man är som blind för det  faktum att vårt samhälle är ett rasistiskt och sexistiskt klassamhälle, där vår bakgrund spelar stor roll för livsvillkoren: vilket jobb du får, var du bor, hur länge du lever och så vidare. 

Vår strategi hittills har varit att försöka undanröja diskriminering, fördomar och ojämlika uppväxtförhållanden med sådant som jämlik skola, kvotering, anonyma jobbansökningar med mera. Men det verkar inte räcka. Enligt Michael J Sandel, och jag håller med, legitimeras det moderna samhällets ojämlikhet med att vi alla tror att de som lyckats ”förtjänat” sin plats. De har mätts och rankats och de bästa har fått positioner, makt och pengar och en stor del av folket har sorterats bort som mindre värda, även i sina egna ögon. Ett orättvist system med många normer som gynnar vissa och ojämlika förutsättningar.
Ett stort problem är att en hel del verkligen tror att de lever i ett meritokratiskt samhället, att det inte finns ett orättvist system. De tar sig uttryck på många sätt bland annat i att människor inte bryr om de ekonomiska klyftorna, därför att de anser dem berättigade. Klyftorna ökar även i våra nordiska samhällen som annars har setts som mer jämlika än många andra. Vi har byggt ett samhälle som belönar olika positioner med pengar och status på ett ojämlikt sätt. De i sin tur skapar alltså förutsättningar för högerradikalismen, för när lågutbildade väljare tror att de lever i en meritokrati och inte känner att deras arbete och försök ger vad de anser rättmätigt - jämfört med hur invandrare eller kvinnor som till synes orättvist får uppmärksamhet eller förtur. Det ger utrymme för den högerradikalism och populism som vi ser. De blir enkelt att peka ut grupper som ett problem istället för att problematisera systemet.

Men är inte meritokrati bra? Vi vill ju ha de med bäst meriter på höga poster? Jo, men det beror ju på vad de lärt sig. Om det t ex inte i utbildningen ingår att utveckla sympati för de sämre lottade och se att det finns olika förutsättningarna så är det destruktivt för samhället. Meritokratin är ju också komplicerad det är ju inte alltid specialistkompetens som behövs utan helhetsbedömningar. Se hur många misslyckanden den medfört. Vi har ett jordklot i kris, vi har låtit några få äga stora delar av världen, vi har ett samhälle som föraktar glesbygd och arbete…

Visst ska vi utbilda experter och visst ska vi lyssna på dem men vi måste arbeta med helhetstänk, jämlikhet och återskapa idén om att traditionellt arbete; rörmokare, industriarbetare, vårdare, förskollärare, butiksbiträden, har högt värde. Vi måste tänk om; Vad är succé, framgång och lycka! Vad är viktigt i livet! Vad behöver vårt samhälle! Visst ska vi fortsättningsvis investera och uppmuntra till utbildning, men våra utbildningar måste inkludera grundläggande helhetsförståelse och jämlikhetstänk. 

Kort TED talk:
https://www.ted.com/talks/michael_sandel_the_tyranny_of_merit

Föreläsning vid Aspen universitet:
https://www.aspeninstitute.org/videos/tyranny-of-merit/