Vi kan inte sitta och vänta på att de små kommunerna ska kollapsa. Det kommer de att göra om vi inte får kraft att jobba med utveckling, och det finns det inte idag. Vi är för små.
Siv Sandbergs slutrapport om sammanslagningen av Kumlinge, Sottunga och Föglö bekräftar det många av oss redan visste, att det inte är ekonomiskt lönsamt att slå ihop tre relativt ekonomiskt svaga kommuner. Min förhoppning var att vi, inklusive Kökar, hade sett något av vinsten med att bli en politiskt och administrativt starkare enhet. Detta för att skydda det vi har och att utveckla det vi behöver för framtiden.
Jag förstår rädslan med att besluten tas längre bort ifrån det vi idag upplever som ett kommunalt centrum. Våra geografiska hinder finns, men digitaliseringen har knutit oss närmare varandra och vi behöver inte ses på alla möten för att känna gemenskap och förståelse. Jag har jobbat med ungdomar i skärgården i över 30 år, över kommungränserna, så jag vet att det går. Transporter kan ordnas under stora delar av året när vi vill och behöver ses.
Med en gemensam politisk och administrativ enhet skulle vi få många samordningsvinster och fördelar, till exempel med att dela kompetens både på politisk och på tjänstemannanivå.
Vi arbetar med budgeten i Kumlinge kommun just nu. Jag ser det som omöjligt att slimma mer än vad vi gjort de senaste åren. I dagens budget finns så gott som inget utvecklingsarbete och den har ett ganska stort minus. Jag ser dessutom inte att lite höjda landskapsandelar är en tillräcklig hjälp.
Jag tror på organisering, att skärgården går samman och talar med en röst och driver frågor - då vi kan flytta fram våra positioner. Då kan vi arbeta både för bevarande och utveckling.
Jag vet inte hur många gånger jag under årens lopp, även från vänner i politiken, hört, ”ja, men ni måste ju vara eniga”. Det kommer vi aldrig att kunna vara helt, men med en gemensam politisk organisation så kan vi diskutera ihop oss, driva frågor och komma framåt. 
Med dagens sex kommuner är det så gott som omöjligt. Vi kommer att ställas emot varandra och i stället för att olikheterna i kommunerna ger oss bredd och styrka består splittringen. Det som händer nu är förödande: ingen av ÅHS, landskapsregeringen eller KST gör skärgårdskonsekvensanalyser. Vi är sex små enheter som ska bevaka våra egna intressen och driva våra frågor. Visst försöker vi, men det tar massor av tid och det finns ingen kraft.
Jag vet inte hur många gånger jag under årens lopp, även från vänner i politiken, hört, ”ja, men ni måste ju vara eniga”. Det kommer vi aldrig att kunna vara helt, men med en gemensam politisk organisation så kan vi diskutera ihop oss, driva frågor och komma framåt.
Skärgården behöver behandlas speciellt. EU begränsar speciallösningar då man är så inriktad på fri konkurrens, lösningar som i en del fall säkert kunde kringgås om det fanns tjänstemän som hade tid att reda i frågorna och kompetens att söka lösningar. EU ger dessutom stora möjligheter till projekt för utveckling, om det bara finns tjänstemän som har kompetens och tid att forma projekt. Dagens struktur ger så gott som ingen utvecklingskraft. Små turistprojekt är bra men hjälper inte skärgården långsiktigt.
Jag tror på att skärgården skall bilda en kommun, en kommun som innefattar mångfald med sina olikheter men som har en styrka i de utmaningar och behov som de geografiska hindren utgör. En gemensam kommun skulle kunna ge kraft och kompetens.
