Det där med löner är ibland svåra frågor

I torsdags hade vi fullmäktigmöte i Kumlinge en punkt var en rejäl höjning av kommundirektörens lön. Något som jag reagerade starkt på, då övriga anställda under den här perioden fått minimala löneförhöjningar. Jag fick understöd för mitt motförslag som även det var en höjning långt mer än andra anställda fått men mer måttfull enligt min mening.

Jag förstår att man kan tycka att högsta tjänstemannen även i en liten kommun ska ha både högre lön än övriga tjänstemän och en bra lön, men redan idag ligger grundlönen runt 2000 € över övriga tjänstemän. Lönen är heller inte den lägsta grundlönen om man jämför med kommundirektörer i andra kommuner i samma storleks klass.
Jag tycker att det är dålig personalpolitik att skapa en såpass stor kostnad i en kommun där vi sparat och sparat de senaste åren.
Men jag respekterar de som har annan åsikt och och lägger tyngdpunkt på andra saker och för mig handlade den här frågan inte om han gör ett bra jobb eller inte, utan har en ideologisk grund i hur man ser på personal som grupp och ett solidariskt tänkande. Om vi alla ska spara så gäller det också högsta ledningen som jag ser det.
Det är alltid tufft när sådan här frågor kommer upp och så direkt blir att handla om en enskild person, det är mycket lättare att spara på grupper av människor eller saker. 
Jag tycker heller inte att vi ska öka  de ekonomiska klyftorna mellan människor även om det i de här fallet på ett större plan inte är relevant. Då kan man däremot vara fundersam kring till exempel vds lön på PAF.

Så här motiverade jag min reservation.

Reservation till protokoll kommunfullmäktigesammanträde 23 aug 2018

§ 37 Kommundirektörens lön 

Jag anser att det pga rådande ekonomiska läge i kommunen och övrig personals minimala löneökningar inte är ändamålsenligt att öka kommundirektörens lön från 4877 till 5400, förslaget är långt ifrån de allmänna förhöjningar som övrig personal kunna ta del av sedan 2015.

Förslaget som ligger handlar om en ökning på över 10 %. 

De allmänna förhöjningarna för dem som arbetar i kommunerna har genom kollektivavtal legat på fasta summor de senaste åren för de flesta fick 2016 16 € (0,47 %) (på en låg lön) och 2017 0 €. 2017 fick de anställda dessutom en minskad semesterpeng på 30% samt förlängd arbetstid.

2018 handlar förhandlingarna om 26 € eller för de med högre lön 1,25 %

Om man dessutom jämför med andra kommundirektörslöner på Åland och i Finland med en liknande storlek på kommun så blir det en rätt hög lön med ökningen. Sunds kommundirektör har t ex 4910 €.

Om man gör en så här stor löneförändring för någon ska de finnas en motivering t ex att man fått flera arbetsuppgifter så är inte fallet här. I kommunen har vi sparat under dessa två år och kostnaden för förhöjningen blir en relativt stor summa. 

Jag är inte emot löneförhöjningar och min kritik handlar inte om att kommundirektören gör ett dåligt jobb. Men kommunstyrelsens förslag sticker ut, och ger en löneförhöjning som ligger alltför långt från övriga anställda i kommunen. Motiveringen att personen gjort ett bra jobb är inte tillräckligt, det förutsätts att anställda gör ett bra jobb.

Mitt förslag är därför för att bättre följa likhetsprincipen genom en stegvis höjd lön så att den i högre grad följer övriga anställdas löneförutsättningar. 

1.5 2018 en höjning på 2 %

1.1 2019 en höjning med 3 %.

Mia Hanström

Ofrivillig ensamhet och psykisk ohälsa, en utmaning

Ofrivillig ensamhet och psykisk ohälsa, två områden som tycks öka lavinartat, här hemma och runt om i västvärlden. 

Vi har byggt och fortsätter att bygga ett samhälle där gapet mellan fattiga och rika ökar, där utsatta grupper ställs emot varandra istället för att de gör gemensam sak för att förbättra villkoren och där ensamheten och den psykiska ohälsan får allt större utrymme i sviterna av de effektiva, rationella och ekonomiskt styrda systemen. 

De tidigare organisationerna som föreningsliv och kyrkor som tidigare varit sammanhållande och stärkande av social band minskar och har på en hel del ställen får nya roller. Samhället har en stark kod i att vi ska klara oss själva. Den gemensamma servicen och stödfunktionerna säljs ut och mycket bygger på att bli en autonom individ. Du kan idag bo i en lägenhet där du aldrig träffar eller umgås med någon av dina grannar. Sjukvården belastas allt mer av folk som har problem med ensamhet. Människor tränar själv eller avverkar aktiviteter men bygger inte relationer. Det sociala kapitalet och de viktiga nätverken slås sönder eller börjar aldrig att existera pga av flyttande och få riktiga mötesplatser.

Det verkar som att de flesta politiker underskattar vikten och värdet av hur de sociala banden bidrar till ett samhälles lycka, hälsa och säkerhet. Det viktigaste tycks vara att alla ska betala så lite som möjligt till de gemensamma så att många har pengar att själva konsumera så mycket som möjligt. Man har helt glömt bort att man som människa både behöver vara självständig och beroende, hjälpande och få hjälp. Att höra till och känna sig behövd är djupgående mänskliga behov. I Storbritannien har det gått så långt att man i år tillsatte sin första ensamhetsminister. I SVT:s Korrespondenerna berättar Lena Scherman och Bengt Norberg hur den lilla staden Frome i södra England jobbar med frågan. En läkare på det lokala sjukhuset upptäckt att många som sökte dit inte var sjuka, utan ensamma. Staden, där cirka 30 000 bor, satte igång en lokal samverkansmodell för hela sin befolkning. Ingen skulle bli lämnad utanför. Från vårdcentralen skrivs det nu ut recept mot ensamhet; en 24-sidig lista på aktiviteter, plus lotshjälp till ett liv med mer gemenskap och verkliga vänner. Och det verkar ha fungerat. Akutbesöken i Storbritannien ökar med 20 procent men i Frome har det de senaste åren minskat med 15 procent. Varje satsat pund har gett 6 pund tillbaks! Så det är tom ekonomi i att satsa på att motverka ensamhet.

Vi vet att sociala relationer och medmänsklig värme gör oss friskare och att ofrivillig ensamhet en hälsofara både för psyket och kroppen, ensamheten kan också leda till aggressiva handlingar mot andra och självmord.
Vi måste därför inse att ensamhet är en stor hälsorisk och samhällsfara. Jag menar att tredje sektorn med föreningslivet och de engagerade är en nyckel. Det ska bidra till att stärka allas sociala nätverk, möjligheten för människor att bygga relationer mellan människor och stärka de betydelsefulla, banden av tillit mellan människor. De måste odlas en känsla för det allmänna och gemensamma och rollen som medborgare. Att jobba aktivt för mindre ensamhet kan dessutom stärka demokratin genom den ökade tillit som också blir en effekt. 

Vi borde styra om PAF-medlen så att stora delar av dem går till föreningar som aktivt jobbar med detta. Vi behöver också styra om så att hälso- och sjukvården fokuserar på hälsa och mående och hela människan istället för idag sjuka kroppsdelar.

Om misstron mellan människor ökar och tilltron sjunker har vi stora problem. De ska inte behöva gå gå långt att folk dör i akutköer eller att fler ser självmord som enda utväg.

Målet måste vara: färre akutbesök, välmående människor, ökad tillit, mer medmänsklighet och mindre ensamhet.

Vi kan göra skillnad

Jag som verkligen är en badkruka har badat mer i sommarn på många år, de är positivt men rapporterna om värmens konsekvenser skrämmer, matbrist för djuren, över 50 grader i Spanien och Portugal... själv ser jag hur värmen gjort att bina håller på att svälta ihjäl och måste invintras 1 månad tidigare än de senaste 30 åren jag hållit på med biodling. Det skrämmer!

En tredjedel av världens utsläpp av koldioxid kommer från 250 företag. Girigheten hos ägarna och regeringar förstör framtiden för oss alla, djur, natur och människor. 

Det behövs en stor systemförändring. 

Trots försök till förändring behövs mycket mer göras. 2017 minskade investeringarna i förnyelsebar energi, medan de ökade i fossila bränslen. 

Forskningen om global uppvärmning finns och är inte fake news.

Men kapitalismens baksida med girighet struntar i den och tro inte att den självmant kommer att ändra om än de finns goda exempel. 

Tro inte heller att det räcker med dina enskilda beslut om att dra ned på konsumtion, köpa elbil eller äta mer lokalproducerat om än det är viktigt. 

Det som behövs måste, vi göra tillsammans. Inte ensamma, och den makten har vi också. 

Genom att gå samman, genom att organisera oss och genom att välja modiga politiker som förstår och verkligen vill förändra.

Det vi också kan göra är att konsekvent välja bort aktörer som ”inte håller måttet” – partier, företag, arbetsgivare, fritidsintressen, mm. Vad de gäller politiker så måste vi välja bort de som snackar bort frågan, har enkla lösningar på svåra utmaningar, är oinsatta eller bara är bekväma. Annars kommer det här sluta i katastrof, med stora grupper av klimatflyktingar, svält och elände. 

Vi har stora möjligheter, vi kan göra mycket genom våra val på många plan. Det är dit vi ska leda vår rädsla och ångest.  Vi kan göra skillnad.

De där med machokulturen

Nej, alla män begår inte övergrepp, men alla män måste förhålla sig till en machokultur som stadgar att män ska ta för sig och dominera i offentligheten. Claes Borgström jurist fd jämställdhetsombudsman och Årets feminist 2006 skriver i ETC om varför inte kvinnor begår sexuella övergrepp mot män. "Män tar det de vill ha. Möter de motstånd använder de våld eller andra maktmedel för att nå sitt mål." Alla män gör inte det men det ingår i machokulturen att de har den rättigheten. Många män (och en hel del kvinnor) reagerar spontant starkt när kvinnor påpekar orättvisor (senast manifestationen för en Jämställd festival scen på Rock off fick många att på sociala medier spinna loss om än vi som var där bara möte positiva reaktioner eller direkt intresserade frågor om varför. Starka reaktioner väcker också när kvinnor organiserar sig och skapar egna mötesplatser eller aktiviteter utöver om de är idrott eller traditionella ”kvinnogöra” senast otroligt starka reaktioner på Statement festivalen som har kvinnor och ickebinära som målgrupp.

Reaktionerna handlar ofta om att män inte vill se sig som grupp och känner sig skuldbelagda av kvinnor. Jag menar att det inte handlar om skuldbeläggande, men att män måste ta ansvaret för att machokulturen problematiseras, ifrågasätts och bryts. Män måste lyssna på kvinnor och genusforskning och lära och förstå hur de ojämställda levnadsvillkor formas, och de måst ta ansvar för att bidra till en förändring. Att bara vara en man som gillar läget innebär att man är med och upprätthåller ett orättvist och kränkande samhälle. Självklart måste kvinnor fortsätta agera och kämpa och de som inte fattat att solidaritet mellan kvinnor inte är ett ställningstagande mot män utan är en del i att skapa ett jämställt samhälle behöver också läsa på. För även om män har maktfördelar så innebär inte det att män mår bättre eller altid har de bättre rent livskvalitet mässigt, machokulturen förtrycker både män och kvinnor.