onsdag 31 december 2014

Borglig allianspolitik vs socialdemokratisk

Efter att ha följt den svenska borglig alliansens politik under åtta år har jag en hel del tankar. Bland annat hur lätt det är att genom en idé och begrepp som låter bra, slå sönder delar av ett system. Alliansen var skickliga och myntade begrepp som ”utanförskap” och ”arbetslinjen” genom dem stärktes ett "vi om dom" tänkande. Vi som går till jobbet och betalar skatt och alla andra, dom som bara kostar, sjuka, arbetslösa, pensionärer, barn, flyktingar, invandrare med flera. Jag kan konstatera att Alliansen gav genom att räkna plus och minus på människors värde, utrymme för ett parti som Sverige Demokraterna att växa.
De som hänt i Sverige är att trygghetssystemen har nedrustats med argumenten att de ska löna sig att arbeta och trygghet gör folk lata så att de utnyttjar trygghetssystemen, vilket man egentligen inte borde behöva göra om man är en riktig medborgare. Man har inte alls diskuterat hur viktigt det är med en grundtrygghet för att folk ska fungera optimalt och vara kreativa. Man har heller inte lyft på jämförelsen att alla de som föds rika skulle vara soffliggare för att de ju redan har en trygghet, med arbetslinjen har man indirekt påstått att trygghet föder lathet. Alliansens mer pengar kvar i plånboken och ordning i finanserna, har gjort att man tappat bort den humanistiska ideologin och fastnat i ett visionslöst ekonomiskt tänkande med målet att de som redan har ska få mer och där alla i större utsträckning ska och får ta ansvar för sina egna liv. Den grundläggande socialdemokratiska idéen om solidaritet och förståelsen kring att vi föds med olika förutsättningar och också drabbas väldigt olika under våra liv har så gott som helt tappats bort. De som far illa kan få hjälp av ett slimmat välfärdssystem och välgörenhet. Det är de med fast heltidsarbete, villa, bil och sommarhus som ska gynnas, de har fått återkommande jobbskatteavdrag, slopad fastighets- och förmögenhetsskatt och kan göra skatteavdrag för läxhjälp, städning och annan hemservice.

Den nordiska välfärdsstaten bygger på att alla betalar för en generell välfärd, med barnbidrag, föräldrarpenning, låga eller inga avgifter för samhällsservice, som hälso- och sjukvård, vägar, skolor. Sverige är ett rikare land än någonsin, men resurserna är mer ojämlikt fördelade, de gäller hela Norden (den sk Nordiska modellen). Alliansen har använt begrepp för sin politik att ta Sverige från ett ”bidragsland”. Med ”arbetslinjen" som ledord har man velat skapa drivkrafter och möjligheter för tillväxt och nya företag. Men idén som lät så bra i mångas öron har slagit hårt mot svagare grupper som arbetslösa och sjuka och märkligt nog har arbetslösheten ökat med 2 % sen Alliansen tillträdde 2006 ( källa SCB). Besparingarna och den hårdare linjen inom arbetslöshets- och sjukförsäkring har haft stora konsekvenser för de direkt drabbade, men gör oss alla mer otrygga. Vilket leder till att alla börjar se om sitt eget hus, solidaritets tanken får mindre utrymme. De har t ex lett till att föräldrar med barn i en skola som inte fungerar, inte engagerar sig för att få till förändringar i skolan utan flyttar sina barn till en mer framgångsrik.

Man måste var om sig och kring sig, pressen ökar, man ska göra val och välja rätt hela tiden. Otryggheten och segregeringen ökar och de växer det fram ett förakt för svaghet. Under Alliansens åtta år vid makten ökade stödet för SD, från 2,9 procent till 12,9 procent. Det är ingen slump, det är ett resultat av Alliansens politik där man försvagat den generella välfärden och därmed låtit de svagaste grupperna ta konsekvenserna. 
Visst kan man hävda att SD:s ökade stöd bara är en del av en större europeisk utveckling, men de beror delvis på samma mekanismer som i Sverige; nedmontering eller icke existerande trygghetssystem. Det blir tydligt att så länge svenskarna upplevde att de hade ett välfärdssystem som fungerande och var någorlunda rättvist, kunde de hålla SD utanför riksdagen.

Jag tror inte att de flesta som röstat på eller stödjer Alliansens på något sätt ville gynna SD med sin politik, och jag är väldigt glad för att Moderaterna som största Alliansparti tagit tydligt avstånd från SD och deras politik, men en politik som inte bygger på ett solidariskt tänkande där frihet handlar om frihet för enskilda priviligierade grupper får konsekvenser.

Vi har råd på Åland att utveckla och förfina den generella välfärden, vi har råd att vara solidariska med varandra. Därför har jag engagerat mig i Ålands socialdemokrater, vi behöver fler som vill engagera sig jobba för det, välkomna med. Ta kontakt med mig eller någon annan för ett introduktionssamtal.

lördag 27 december 2014

Funderar kring socialtjänst och hälso- och sjukvård

Julledigheten är skön, alla döttrarna hemma, syster med familj och vår mamma på besök. 10 personer,  4 hundar och 1 katt i huset i flera dagar, spel, läsning, god mat, promenader, pussel och samtal är
rogivande i en annars hektisk tillvaro.
Nu har över halva gänget farit och det blir lite mer tid för egna funderingar. Idag läsning och tankar kring hälso- och sjukvård. Tittar på hur andra gör, vad forskning säger och funderar.

Idag funderingar kring idén om att ÅHS även skulle organisera/ta hand om de som idag planers bli den nya organisationen "Kommunernas socialtjänst" KST.

Jag tänker att det inte är en bra idé utifrån tre perspektiv.
1. Landskapsregering ska i så liten grad som möjligt vara både utförare och övervakare.
2. Kommunerna tappar makt och inflytande och de riskerar att i högre grad missgynna de små. Visst kan de små som är minoritet bli överkörda men de har på ett annat sätt ett mer direkt inflytande än vad de har inom ÅHS. Där har t ex skärgårdskommunerna en egen representant idag men så behöver de inte vara efter nästa val, de finns ingen garanti för det, de beror helt på valresultatet.
3. Hälso- och sjukvården har en annan verksamhetslogik än socialvården. Hälso- och sjukvården bygger på vad man kan kalla hierarkiska vårdkedjor där patienterna och vårdansvaret går från primärvård till specialiserad sjukvård och tillbaka till primärvården allt efter patientens hälsa och behov.  Strävan är att göra verksamheten verkningsfullare och effektivare så att vårdkedjorna fås att löpa smidigare och patienterna vårdas på rätt plats och i rätt skede.
Inom socialvården finns det också hierarkiska processer och vårdkedjor men de är inte så centrala. Socialvårdens framgångsfaktor beror på hur väl man får till stånd ett horisontellt eller platt samarbete där man själv och tillsammans med lokala aktörer bygger upp stöd- och skyddsnätverk för dem som behöver sociala tjänster och socialt stöd. Socialvården vinner inte på att komma in i en större organisation, den behöver samarbetande aktörer och en relativt plattorganisation som känner de lokala behoven och förhållandena. Att blanda in socialtjänsten i ÅHS hierarkiskstruktur skulle antagligen försvåra detta, även om jag ser att hälso- och sjukvården kanske skulle ha nytta av det och kanske också skulle få draghjälp i att utveckla den delen. Men i det här fallet tror jag på ett starkt samarbete och inte en sammanslagning. Sammanhållen hemvård är ett bra steg i den riktningen.

tisdag 23 december 2014

Med hopp om framsteg på jämställdhetsområdet under 2015, replik

Debatten fortsätter jag valde  att göra en replik på Tom Björkmans replik

Jag valde att svara på insändaren då jag ansåg att kritiken av gruppen kvinnliga feminister dels var orättvis och dels synliggjorde ett vanligt patriarkalt mönster som ofta dyker upp: att kvinnor både medvetet och omedvetet av både kvinnor och män döms och kritiseras hårdare för att det inte gjort tillräckligt, och då speciellt när det gäller solidariska handlingar mot andra kvinnor. Jag försökte synliggöra att man ofta ställer helt andra krav på män, av dem krävs det sällan att de ska vara solidariska med kvinnor eller andra diskriminerade grupper, utan de tillåts att fortsätta gynna sina egna intressen i löner, på fritiden, i förmögenheter, etc. (se fördelning av resurser "På tal om jämställdhet"
Att Tom Björkman inte vill se att han som man tillhör gruppen män är en normal reaktion. Vita män ser sig generellt som människor då de är normen, de upplever att de t ex varken har kön eller etnicitet. Kvinnor liksom andra underordnade grupper har i allmänhet inget problem med att bli klassade som gruppen kvinnor. De här är ett kulturellt, historiskt mönster som bland annat tar sig uttryck i att kvinnor och män lever under olika villkor, därför är jämställdhetsarbetet så viktigt. Det gör att en man inte känner av det som kvinnor ständigt känner av när de tar plats på traditionellt manliga områden, som ledande positioner inom politik och näringsliv är. Man ifrågasätts om och om igen både av sig själv och av andra.

När Tom Björkman väljer att skriva en insändare för att peka ut några enskilda kvinnor, varav några uttalade feminister som alla verkar i en politiska maktstruktur med stark manlig tradition, utan att de facto veta vilka avvägande, aktiviteter, kompromisser, etc som respektive person gjort, blir själva insändaren en del i att medvetet eller omedvetet lägga större skuld och ansvar på kvinnor och feminister.
Tom Björkman förstår inte varför vi agerade som vi gjorde under strejken men vad vet han? Jag har både före, under och efter strejken samarbetat och kommunicerat med Tehy och deras medlemmar, utan att för den skull på något sätt ta ställning för något part i konflikten. Det menar jag har varit viktigt av många skäl, inte minst för att det finns flera fackföreningar inom ÅHS, varav flera av dom är starkt kvinnodominerade, men också för att arbetet med jämställdhet inom ÅHS fortgår och precis som andra områden inom hälso- och sjukvården måste utvecklas.
Hur Tom Björkmans feministiska perspektiv på strejken ser ut vet inte jag, däremot vet jag att jag och andra feminister som jobbar för jämställda löner ser fram emot den arbetsvärdering som ska göras. Vi hoppas att det blir en bra grund för att åtgärda de ojämlika löner som finns inom ÅHS och landskapet, sen beror det på vad lagtinget beslutar (där de idag sitter 6 kvinnor och 34 män); kommer de att skjuta till pengar till en kvinnodominerad bransch som ÅHS?
God Jul och Gott Nytt År med hopp om framsteg på jämställdhetsområdet under 2015

torsdag 18 december 2014

Män som tar sig rätten att recensera kvinnor

I gårdagens Ålandstidning har Tom Björkman en insändare där han kritiserar mig och andra ledande kvinnor för att inte ta vårt feministiska. Dels utifrån att vi är kvinnor och del utifrån att flera av oss är aktiva feminister. Det är intressant att han tar sig rätten att recensera oss, men inte har skrivit något tidigare om ansvaret för alla de ledande männen i t ex ålandsnäringsliv eller i politiken två starkt mansdominerade och ojämställda områden.

Så här svarade jag på hans insändare: Som aktiv feminist slutar jag inte att förvånas över hur en del män tar sig rätten att recensera kvinnor. De recenserar dem för hur de ser ut, vad de gör och vad de inte gör. Insändarskribent Tom Björkman sällar sig till den raden och tar sig tid att skriva en insändare i torsdagens tidning och kritiserar mig och tre andra kvinnor i ledande ställningar på Åland.
Det är bra att Tom Björkman säger att han är feminist, men det kräver inte bara att man har en vision om jämställdhet utan också att man handlar. Det ser jag fram emot, vi behöver aktiva män i jämställdhetsarbetet.
Att Tom Björkman då av alla aktiviteter väljer att kritisera mig och två andra kvinnor i ledande ställning för att vi inte gjort tillräckligt, samtidigt som män i alla tider haft precis samma ansvar utan att bli kritiserade för att de har gjort för lite är intressant och tyder på ett gammalt patriarkalt tänkande. Det förstärks dessutom av att han samtidigt passar på att berömma två män för betydande insatser. Visst kan man kritisera kvinnor om de gör dåliga saker eller om man har en annan åsikt än dem, men det här visar på hur lätt det är att fortsättningsvis uppvärdera mäns insatser och förminska kvinnors. Under den tid jag varit en aktiv samhällsmedborgare och politiker har jag gjort många insatser i stort och smått för jämställdhet, det skulle även många Tehyiter vittna om. Att ha gjort betydande insatser för jämställdhet gäller också lantrådet Camilla Gunell, hälso- och sjukvårdsminister Carina Aaltonen och ledarskribent Nina Fellman.

Tom Björkman menar att vi borde tagit aktiv ställning för Tehy under strejken, men att sitta på makt av olika slag är också att ta ansvar och i detta fall kunde ingen, i de roller vi påtagit oss, ta ställning för en part i en arbetsmarknadskonflikt. Men målet med jämställda löner är vi helt eniga om och det har deklarerats vid flera tillfällen även under strejken. Det är heller inte självklart att en feminist anser att strejk är en bra metod även om jag personligen anser att det finns tillfällen då det är det.
Visst vill jag och andra feminister, både män och kvinnor, helst ha jämställdhet på alla områden i samhället redan i morgon men ingen av oss har ett trollspö utan måste verka inom de ramar som finns och man kan bli galen på att det går för långsamt. Hoppfullt är dock att om fler engagerar och aktiverar sig så kommer det att gå fortare, om vi får in fler feminister i politiken och näringslivet så kommer det att göra skillnad.
Så i nästa val och vid nästa bolagstämma – för fram och stöd aktiva feminister oavsett kön och stöd dem sedan i arbetet för ett jämställt samhälle.

torsdag 11 december 2014

Nu är det framåt och tillsammans vi ska!

Strejken är över. Det har varit pressande att egentligen bara stå på sidan då styrelsen och ledningen inte varit en part i konflikten, samtidigt som ledningen jobbat hårt för att göra den bästa vård som gått att göra utifrån läget. Nu finns ett avtal och det är fredstid, nu måste alla lägga konflikten bakom sig och komma vidare. Inte låta det man inte uppnådde ligga och pyra av missnöje, utan gå vidare utan glädjas åt de man vann. Nu ska vi jobba tillsammans för den bästa vården. 
Det jag ser som viktigt nu, är att alla förlikar sig med att när man strejkar vidtar man en stridsåtgärd och man kämpar emot varandra liksom man gör under en förhandling, det är bara ett tuffare läge under en strejk. Nu måste känslorna i konflikten lägga åt sidan och ev hårda ord som har sagt förstås i sitt sammanhang och samarbete måste sättas i fokus. 
En hel del oro har formulerat kring de förändringar om är på gång inom ÅHS. Inga beslut är fattade om beständiga förändringar, men vårt uppdrag är inte att bevara utan att utveckla och som jag ser det vore direkt felaktigt att inte ta vara på de erfarenheter, idéer och förslag som kommit upp under strejken och de flesta är sådana som formulerat tidigare men inte realiserat. All förändring oroar och i alla förändringar kommer åsikter om att just nu är det olämpligt, det är alltid senare som är bättre. Jag menar att förändringar ska göras om de är för patienternas bästa. Nu måste rädslor för nya situationer, egenintresse, bekvämlighetsvinster, prestige, revir och gamla strukturer släppas och fokus ska vara på dem vi alla är till för, medborgarna som behöver vård. Förändrings- och förbättringsarbetet är ett ständigt uppdrag för oss alla.
Jag hoppas att en del av den gemenskap som byggt i både de strejkandes- och de arbetandesgrupper kan tas till vara och att de konstruktiva krafterna nu får plats. Jag vet att det är svårt i en så hierarkiska organisation som ett sjukhus är, men jag är övertyga dom att det går och vi man hjälps åt.
Ledningen på ÅHS har fått kritik för sitt bemötande under strejken. Min upplevelse är att ledningen har gjort ett fantastiskt jobb och att de förstås inte för någon part varit lätt. Under en strejk är man två parter som är i konflikt, en part har valt en stridsåtgärd vilket gjort de tufft för alla parter men något som de är i sin fulla rätt till och som har gjorts enligt de spelregler som arbetsmarknadensparter har satt upp. Min upplevelse är att både Tehy och ledningen gjort så gott de kunnat i konflikten. 
Alla; ledningen, styrelsen, Tehy och övriga anställda har väntat på att strejken ska vara över och nu är vi där. Nu är det framåt och tillsammans vi ska de är de jag tänker jobba för som ordförande i ÅHS.

måndag 8 december 2014

Ja, SD är ett nyfascistisktparti

Funderar på de svenska politiska läget och Sverigedemokraterna. SD framställer sig som ett konservativt parti med folkligt stöd som vill rädda Sverige och de svenska (vad nu det är). Nu har både stadsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson pekat ut dem som nyfascistiska, vilket upprör dem och en del andra. Henrik Arnstad den forskare i Sverige som gjort grundlig ideologianalys på SD håller med och pekar i Sydsvenska dagbladet ut på två faktorer som gör SD till ett nyfascistisktparti:
* Den ena är ultranationalismen är viktigare än något annat. Den är inte kompatibel med den liberala demokratin, och den godkänner inte vissa medborgargrupper som delar av nationen. Det brukar börja med judarna, sedan kan det gå vidare till muslimerna och romerna, men de brukar alltid komma tillbaka till judarna.
* Den andra är tankar om degeneration. Sverige sägs vara på väg mot en katastrof på grund av invandringen, PK-vänstern, feminister, miljöpartister och andra "Sverigehatare".

Arnstad menar att den ideologiska produktionen skiljer de fascistiska partierna från populistiska högerradikala partierna som till exempel Ny Demokrati. Tittar man på Sverigedemokraternas idéprogram är det lätt att hitta det fascistiska tankeidéer, där finns en stark ideologisk grund. Då spelar det ju ingen roll vad man själv vill kalla sig. Men ett  nyfascistiskt parti som SD kan inte tala i klartext utan måste anpassa sig. Idag är det inte legitimt att kalla sig för fascist, så därför förnekar man att man är ett sådant parti, även om de grundläggande idéerna är detsamma. Man kan inte säga att man är för rasbiologi därför talar man om att de mångkulturella samhället är ett hot och att hotet kommer från främmande kulturer medan men menar hotet kommer från främmande raser. Man säger inte att man som de tidigare fascistiska partierna vill krossa demokratin, idag använder man den istället. Man tar offentligt avstånd och osynliggör det våldsamma som fascismen står för genom att man har grupper utanför som hotar och är våldsamma. Arnstad menar att Sverigedemokraterna har lagt ut våldet på entreprenad, där finns Svenska motståndsrörelsen, Svenskarnas parti och alla nättrollen som sköter den delen. Men SD är smarta och strategiska och har än så länge lyckats dupera många som aldrig skulle rösta eller sympatisera med ett öppet fascistiskt parti, därför måste vi andra hjälpas åt att synliggöra vad SD och rörelsen kring dem står för. Vi har inget SD på Åland idag, de ska vi vara glada för, men vi behöver föra samtal om nyfascism, främlingsrädsla, rasism och benämna saker vid sina rätta namn.

söndag 7 december 2014

Snart ockuperas soffan av mobil-, Ipad- och datorläsande!

Läser och fundera. Att ta sig tid för sig själv kan vara att läsa en bok eller en tidning, det är något som de flesta upplever som fint. Att läsa en artikel eller bok på datorn, att skriva ett blogginlägg eller lägga upp bilder ger andra signaler. "Varför är det finare att läsa texten på döda träd" skriver Emanuel Karlsten i en krönika i DN. Jag håller med. Vår familj har blivit familjendator. När vi ses på morgonen är frukostbordet fullt av datorer och telefoner, när vi sitter framför TVn  på kvällen surfar någon eller några, och alla gör något på datorn, telefonen eller Ipaden när det är reklam.

Varför är det fult med digitalt läsande, men fint med analogt, varför är det fult med digitalt lekande men fint med annat? Varför kritiseras föräldrar så hårt för att de kollar telefonen? Varför ifrågasätts politiker som kollar mobilen under plenum? Varför fnyser folk över ungdomar som kollar sina telefoner under middagen. Ingen vet vad de gör, de kollar kanske fakta, kommunicerar med sina föräldrar. Visst kan de bli problem när folk inte är närvarande, när folk blir för uppslukad och introverta. Det är en stark kulturell föreställning om att de digitala läsandet, kommunicerandet eller skapandet stör, inte är fint.
Julen då vi ofta möts i större grupper och ibland under flera dagar kräver kanske lite nya spelregler än vad vi hade förr. Jag tror att vi behöver tänka nytt för att inte bära på onödigt dåligt samvete eller fördöma dem som är mer aktivt digitala, att vi t ex ser att telefonen och datorn är lika mycket eller lite en flykt från något som tidningen eller boken är. Att vi istället också utvecklar vårt digitala användande, kanske istället för att bara titta på färdigt producerad TV-program visar våra egna filmsnuttar eller bilder via TV-skärmen eller tittar på en film som någon tidigare köpt och har i sin Ipad istället för de gamla vanliga som visas om och om igen på TV. Vi måste inte anpassa oss, men vi kan ta vara på nya möjligheter som den digitala eran ger och vi behöver bli varse att vi alla bär på gamla föreställningar om hur saker ska vara, som inte alls stämmer med hur det verkligen är och hur man borde göra.