Klimatförändringar och hållbarhet

Det finns de som inte tror på att klimatet förändras och deras belägg för det är vädret! Väder är t ex temperaturen och om solen skiner på en speciell plats. Global uppvärmning handlar om medelvärdet av uppvärmningen av hela jordklotet t ex medeltemperaturen eller havsnivån över tid på hela planeten. Det finns inget vetenskapligt som kommit fram som har omkullkastat teorierna kring klimatförändringarna och idag har vi klimatförändringar i form av t ex tropiska cykloner, korallrev som bleks och isar som smälter. De kan debatteras hur länge som helst om vi riskerar en miljökatastrof inom några år eller 500 år. Oavsett vilket råder det ingen tvekan om att vi lever över jordens resurser. Det kräver stora åtgärder som vi måste hantera och det är bråttom. Klimatförnekarna är antingen förledda, har andra syften än mänsklighetens, naturens och djurens bästa eller har en idé om att det är ett friskhetstecken att gå emot vad de kallar det PK (det politiskt korrekta). Ett märkligt begrepp som verkar vanligast använt när man inte vill ha en förändring av det egna förhållningssättet, sättet att vara eller göra, när man vill vara kvar i sin egen bekvämlighet. Eller om man som företagare riskerar att göra stora ekonomiska förluster. Det handlar om trygghet, pengar och makt. Hur kan annars Greta Thunberg väcka så mycket ilska? Greta som bara återberättar en samlad forskarkårs budskap.

Vad ska vid göra?

Jag tror att det är viktigt att varje enskild person gör aktiva val. T ex minskar flygandet och onödiga energikrävande transporter, minskar på konsumtionen och äter mindre kött. För även om det kanske kan kännas litet och obetydligt för hela bilden, bidrar det till att ställa om samhället när näringslivet, myndigheter och beslutsfattare förstår och att det behövs alternativa transportmedel och att vi inte vill ha onödig "slit och släng" konsumtion. Jag tror på att det är viktigt att vara en förebild genom sina egna val och sin egen omställning och jag tror att samarbeta med fler som vill agera för klimatet är viktigt. "Rädda världen" kan man inte göra själv, det kräver att många människor gör förändringarna som behövs. Därför är jag t ex väldigt glad över Bärkraftsarbetet som landskapsregeringen med miljöminister Camilla Gunell i spetsen drivit på och skapat förutsättningar för. Vi måste ställa krav på alla delar i samhället. Näringslivet måste ta fram nya affärsmodeller, där man inte är beroende av fossilt bränsle och hur de utvecklar och paketerar sina produkter. Det borde t ex  garantera att det inte ägnar sig åt planerat åldrande av produkter för att göra dem oanvändbara och öka behovet av att köpa nytt. 

Bland det vikigaste är vilka politiker vi väljer. Här krävs engagerade, envisa och modiga personer som sätter människor, djur och natur främst. Här krävs politiker och partier med nätverk, kontakter och sammanhang som gör att de kan påverka på många håll och plan.

Det krävs kunskap och nya kompetenser för att lösa våra mänskliga behov på nya sätt. Det behövs aktioner och kampanjer, men man ska inte vara naiv och tro att en enstaka aktion gör skillnad, men dom är viktiga eftersom dom bidrar till den förändring som behövs. Här kan jag se att t ex Ungdomens miljörörelse på Åland (UMÅ), men också Ålands Natur och Miljö och Emmaus är viktiga krafter.

Genom dina val ställer du krav och förändrar marknaden och genom att berätta och diskutera med vänner och bekanta får vi fler och fler att fatta beslut om att ställa om och göra mer hållbara val. Det är när vi går samman det händer saker.

Dessutom är kanske det viktigaste att välja och stötta de politiker som verkar för en långsiktigt hållbar förändring så att dessa vågar fatta obekväma beslut. De politiker som inte ser att en ordentlig förändring behövs och/eller för fram enkla snabba lösningar för att ta enkla poänger måste ges så litet utrymme som möjligt eller inte alls få plats i de beslutande organen. 

Utöver mitt lokala engagemang kommer jag att arbeta för att Åland ska trycka för att vårt statsöverhuvud Antti Rinne och om möjligt Nordiska Rådet ska driver frågan om att ecocide tas upp i FN, alltså att kriminalisera förstörelse av vår livsmiljöer. Ecocide togs för första gången upp av Olof Palme i samband med en FN-konferens i Stockholm 1972 och togs sedan upp 1990-talet i FN. Det var då nära att bli inskrivet tillsammans med folkmord och andra brott mot mänskligheten, men flera länder försvarade sin ekonomiska intressen genom att lägga in sina veton. Det är nu en annan tid och skulle ecocide-frågan återigen hamna i FN är möjligheten att lämna in veto borttagen, nu krävs istället 2/3-majoritet.

Ålands trafiken igen! DET MÅSTE BLI EN ÄNDRING

När jag flyttade till skärgården betraktades skärgårdstrafikens färjor som skärgårdsbornas vägar och kostade därför inget att åka med. Sen infördes en administrativ avgift, sen har man ändrat synen helt och idag är det regelrätta avgifter. Det är en stor skillnad jämfört med Åboland där man åker utan avgift.
Man har också i någon slags idé om lika behandling där alla ses som likvärdiga kunder vilket lett till ett gigantiskt regelsystem som ändå slår helt tokigt, med inkonsekvenser och fördyrande levnadsomkostnader för oss som redan ofta betalar mer för service genom de geografiska hinder det medför att bo i skärgården. 
Ett exempel:
Jag skulle ha fest och behövde ett partytält. Bokade ett med bord och stolar och uppsättning. Det kostade 600 € och om man bor på fasta Åland ingår transport, men till skärgården tillkom en transportkostnad på ca 50 €. Det tyckte jag tycket var rimligt då de måste tar sig ut med färjan och de tar tid. Döm om min och tältbolagets förvåning när de visar sig att bara färjavgiften ökar kostnaden med 2*118€ =236€. Förslaget från bokningen för att få ned priset var att bolaget skulle köpa ett årskort. Men hur skulle du under högsäsong hinna gå till Ålandstrafiken för att snabbt få ut ett kort och ändå fortfarande ha en kostnad på 160 € som fortfarande är orimligt hög.
En lösning för att slippa betala som nu var praktiskt omöjlig skulle kunnat vara att jag som har ett årskort tog bil och släp till fasta Åland och själv transporterade materialet och sen när personalen kom för uppsättning skjutsade dem fram och åter till färjan här på Kumlinge. Då hade jag med bil + släp upptaget sammanlagt 8 bilplatser under högsäsong istället för 4. I sådana här fall borde man ge personalen mandat att kunna hänvisa till ändamålsenlighet och service och ge friplats för en liten företagare som ska ge service.
Jag menar att Ålandstrafikens uppdrag måste vara att skapa ändamålsenlig service för oss skärgårdsbor, för företagare i skärgården, för företagare och serviceproducenter som ska göra uppdrag i skärgården, för sommargäster och turister. 
Jag menar att fokus måste ligga på ändamålsenlighet och service och inte regelsystem med 79 regler för att säkra som jag menar en felaktig tolkning av likabehandling. Likabehandlingen att färjorna ska kompensera för de geografiska hinder som det idag innebär att bo i skärgården har helt kommit bort. Jag har länge drivit frågan om att flytta ut hela Ålandstrafiken administration till skärgården, det kommer jag fortsättningsvis driva. Jag skulle också vilja utreda om en bolagisering skulle göra skillnad vad det gäller att ge service och fokusera på ändamålsenligheten. Som vi har det idag kan det inte få fortsätta.

Hur länge kan ansvar utkrävas?

Efter att SVT visade sin dokumentär om artisten Josefin Nilsson gjordes en ljusmanifestation och möten ordnades på temat #brinnförjosefin. Den händelsen och en del andra runt #metoo har väckt frågan om hur länge förövare ska straffas för sina brott. 

Hur kan man tänka kring detta? Kan en förövare kräva att omgivningen ska förlåta eller glömma? Vad är det som gör att vi är många som tycker att det är ok att fortsätta att avkräva ansvar?

Vårt rättsväsende säger att den som dömts har sonat brottet genom avtjänat straff. Men det finns många aspekter att ta in. En är att dessa brott är svårbevisade i en domstol, ett annat att förövaren ofta förminskar de som har hänt, inför sig själv och i domstolen för att slippa straff eller åtminstone få ett så lindrigt straff som möjligt. Samtidigt finns den utsatta och omgivningens minnen kvar. 

Det finns en tendens att förövaren i just brottet våld i nära relationer inte vill eller behöver erkänna att de gjort fel, utan t ex menar att de var ett missförstånd eller att de var offrets eget fel. Hela maktspelet och den normaliseringsprocess som ingår i konceptet våld mot partners är extremt komplext och samhället har spelat med, osynliggjort och förminskad denna form av brott. Ja, tidigare till och med inte ens sett det som ett brott. 

Det har gjort att förövarna och en stor del av omgivningen ofta förväntar sig och kräver att alla ska förstå, förlåta och glömma bort deras brott och den utsatta glöms bort. Det finns i de flesta fallen ingen självinsikt eller vilja att försöka förstå sitt eget handlingsmönster eller hur den andra uppfattat händelserna. Det finns heller ingen vilja till förbättring (för de var ju den andras fel). Förlåtelse kan inte krävas men kan förstås fås, men jag menar att en miniminivå skulle vara att som förövare åtminstone vara ärlig om våldet som varit, istället för att försöka förminska det. Att en förövare måste ta ansvar för att ha skadat någon för livet (fysiskt likväl som psykiskt). Innan vi alls kan börja prata om huruvida en kvinno/partnermisshandlare sonat sitt brott och "kan leva som om inget hänt". En förövare måste bearbetar sitt behov av makt och kontroll av sin partner, ett mönster som lett till att man tillåtit sig att förnedra, vara våldsamma och psyka en person som man samtidigt menar att man älskar och vill leva med. I grunden handlar det om att inse konsekvenserna av sitt handlande och hur det påverkar offret. 

Ett stort problem är att väldigt få förövare döms. Många blir inte anmälda t ex för att den utsatta inte orkar med den processen, de kan jag som samordnare för de åländska #metoo uppropet vittna om. Dessutom blir väldigt få av dessa brott lagförda, alltså att åklagaren för de vidare till domstolen. Det vittnar bland annat Amnestys rapport om. 

Det kan finnas massor av orsaker till att man väljer att kontrollera en annan människa genom psykiskt och/eller fysiskt våld. Men att bli en kvinnomisshandlare är ett val och de valet måste få konsekvenser utöver att man kan få ett straff. Det kan t ex leda till att man tappar en del privilegier och att alla jobb inte kommer att vara tillgängliga, speciellt om man jobbar i en bransch eller sektor där anseende, förtroende och förebildsstatus har en roll. En förövare som suttit av sitt straff ska absolut kunna försörja sig, men att bli utesluten ur gemenskapen eller stigmatiserad, är en konsekvens man riskerar. Har man tagit sitt straff är man skuldfri i juridikens ögon. Men stigma, att inte får vara med, handlar om känsla och förlåtelse. Och det är betydligt mer komplicerat än juridik. Det är rimligt att samhället tappar förtroende för en person som misshandlat. Men det behöver inte betyda att man är dömd till ett liv i utanförskap. Ångrar man sitt brott och bygger upp förtroendet igen så ska de ha betydelse. Även om det kan vara lättare sagt än gjort. För att verkligen blir fri i medmänniskors ögon måste man visa i ord och handling att man har förstått vad man gjort och att man har lärt sig något. Det som är en del i det  livslånga arbete för att utvecklas till en bättre människa som vi alla har ett ansvar för.

Sedan kan vi ju prata om straff. Är det ens att kalla de straff att dömas till villkorlig dom, för att ha slagit en annan människa sönder och samman, hotat hen till livet och satt spår i hen både kropp och själ för alltid!

Jag menar att fokus ska ligga på att få till en reell förändring på grundproblemet; mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer, oavsett om de sker i utsatta familjer eller av kända och mäktiga män. Vi måste se att i vår vardag finns fortsättningsvis alldeles för ofta mönster och strukturer där vi är med och supportar fruktansvärda och destruktiva mönster. Saker som t ex överslätande av små pojkars våld, fulla killars trakasserande och tafsande och andra kvinnors skitsnack om andra utsatta kvinnor.

Ja, vi har mycket att jobba med vi vårt samhälle och många skulle också må bättre, även våldsutövare. 

Därför arbetar jag bland annat för:

* Förändrade straffskalor och en mer uppdaterad lag kring sexualbrott och våld i nära relationer.

* Samtyckeslagstiftning, jag vet att de finns engagerade jurister som inte tycker att det är bra, men jag som utbildare av unga anser att en tydlig lag är oerhört viktig.  

• Sexualbrottsutredningar och utredningar om våld i nära relationer måste prioriteras och kompetensen höjas hos polis och domstolar.

* Den som utsatts för våldtäkt, sexiualbrott och misshandel av en närstående måste få tillgång till psykologiskt stöd och traumabehandling - oavsett om hen anmält eller inte.

* Mer jämställdhetsarbete på alla områden, inte minst i företag och föreningar så att alla arbetsplatser och ställen blir trygga.

* Ett resurscentra för utbildning och fortbildning av unga kring jämställdhet och att en organisation får i uppdrag att skapa möjlighet för att tonåringar att delta i tjej-, kill och regnbågsgrupper, trygga mötesplatser där man i smågrupper kan samtala om livets viktiga frågor.

Värna public service

Angreppen på public service kommer med ojämna mellanrum. De tar sig olika uttryck; påstående om att public service är styrt, är för politiskt korrekt, är onödigt, sprider osanningar, gör fel saker eller är en orättvis konkurrens gentemot andra medier då verksamheten finansieras med samhällsmedel.
Jag har nu varit ordförande för Ålands radio och tv, Ålands public service sedan förra valet. Jag fick uppdraget av den moderata ministern Mika Nordberg. Det har varit ett utmanande uppdrag med många svåra och spännande frågor, men jag tycker att vi idag jobbat bra tillsammans i styrelsen och har en bra relation till redaktion och personal. För den som inte vet så är redaktionen helt självständig i alla journalistiska val och anställningar av personal, det har vi i styrelsen inget med att göra, vilket är en viktig princip. Vi anställer dock redaktionschefen, liksom övriga chefspositioner.
Det finns de som menar att man borde privatisera Ålands radio och tv, men det går emot hela grundprincipen och värdet med public service. Den bärande idén är att verksamheten ska finansieras med samhällsmedel, vara självständig, att innehållet inte ska påverkas av vare sig kommersiella eller offentliga intressen och ska vara i allmänhetens tjänst. Public service ska vara oberoende i förhållande till politiska, religiösa och ekonomiska intressen. Dessutom ska den vara opartisk och värna om demokratin och mångfalden i samhället. 
Är man missnöjd med ett inslag som sänts i Ålands radio och tv, t ex anser att de inte följt reglerna vad det gäller opartiskhet så ska man anmäla till programnämnden som är ett fristående organ, tillsatt av Ålands landskapsregering. De har till uppgift att granska alla som på Åland har tillstånd för radio och tv-sändningar. Anmälan till programnämnden görs via landskapsregeringens registratur. Har man annan kritik så ska man kontakta redaktionschef, vd, eller någon i styrelsen.
Ålands radio och tv kommer inom kort släppa en handbok med riktlinjer för arbetsmetoder och publicistiska värderingar. Målgruppen är utöver personalen, politiker, skolor och allmänhet. En kritik som framförs är att Ålands Radio borde göra mindre av program med lek, lyssnarkontakter, musik och allmänt snack och att det borde vara mer kritiskt granskande och grävande. Det är en balansgång utifrån resurser och att vara en lokalradio som lyssnas på av många. Men jag, styrelsen och ledningen håller med. Vi behöver mer av det granskande och grävande i Ålands radio och tv och vi är just nu inne i ett intensivt utvecklingsarbete där allt mer fokus kommer att läggas på granskande journalistik samt dokumentärt berättande. Samtidigt så är det viktigt att Ålands radio och tv inte bara erbjuder några granskande reportage per vecka, utan även fortsättningsvis lyfter fram mjukare aktualiteter då det också är en del av de som händer i vårt samhälle. Viktigt är också att ha direktkontakt med lyssnare och samhällsmedborgare på olika sätt. Utöver detta har Ålands Radio ett viktigt uppdrag att informera vid olika former av kriser, den delen av verksamheten ser vi också över för att se till att bolaget kan upprätthålla den nivå som ägaren anser rimlig.
Jag menar att det är mycket viktigt att det finns ett public service-bolag på Åland som har ordentligt med resurser och jag menar att de absolut inte får blir mindre pengar än vad dagen system ger när vi på Åland går över till en mediaavgift av skattenatur, något som blir mer rättvist än de licenssystem vi har idag. 
Jag menar också att Public Service är oerhört viktigt med tanke på alla de alternativa "nyhetskällor" som finns idag men också med den ägarkoncentrationer som övrig media har på Åland och som man kan se också på andra ställen.