Vi har inte råd att låta flera unga fara illa

Häromdagen kom svaret  från ÅHS på den skrivelse "gällande primärvårdspsykolog 7-17 år" som vi är många som väntat på. Svaret dröjde länge och lovade inte mer än att man för en dialog med landskapsregeringens social- och miljöavdelning kring ett utvidgat stöd för barn och ungas psykiska hälsa. 
Det är förstås bra, men det behövs kraftfulla insatser nu. Det kan inte vänta, alldeles för många lider. Vi har byggt ett samhälle som på många sätt skadar de unga. Prestationskrav, effektivitet, osynlighet, vuxnas tafatthet, vuxnas strävan efter den perfekta ytan istället för gemenskap och unga människors otrygghet och hopplösa framtidsperspektiv är delar som bidrar till att många unga mår dåligt. Jag möter många unga och unga vuxna som kämpar varje dag, de självsvälter sig, har sönderskurna armar, de tar på sig en machomask,  de mobbar sina klasskamrater, de försöker spela vuxna genom att ta till sig destruktiva beteenden som att röka och dricka alkohol, eller använder droger för att döva rädsla och ångest. Jag ser desperata föräldrar som inte vet vart de ska vända sig eller inte får den hjälp de behöver. Det är inget nytt men det ökar och kräver omfattande insatser nu. 
Det kräver att politiker tar ett helhetsgrepp och skapar förutsättningar för en palett av olika åtgärder som föräldrautbildningar och föräldrarstöd, samtalsgrupper för unga (kill- och tjejgrupper såväl som blandade grupper och regnbågsgrupper). Det kräver rejäla psykolog och terapi satsningar både inom primärvården och specialistvården, både för vuxna och unga. Det kräver också att primärvårdens (psykiatriska del) på ett eller annat sätt integreras med psykiatrins specialsjukvård. Jag vet att det är "att svära i kyrkan" då psykiatrin ska ses som specialsjukvård, men det krävs ett mycket nära samspel mellan dessa och verksamheterna måste sätta patienten i centrum. Den som mår dåligt måste genast få träffa någon som är kunnig på området, man orkar inte berätta för nya människor om och om igen och man ska inte bli hemskickad med en ask antidepressivt, vitaminer och ett möjligt paket av samtal om ett halvår. Får man terapi ska denna utvärderas kontinuerligt; är det rätt matchning av patient och terapeut, är de rätt terapiform för patienten och behövs tilläggsåtgärder genom att stödja och utveckla samarbetet med föreningslivet.

Parallellt med detta måste ett långsiktig arbete inledas för att göra psykiatrin till en attraktiv arbetsplats som lockar välutbildad, kunnig och empatisk personal. Där måste finnas en systematisk kunskap så att bästa vårdinsats kan ges, både medicinskt och psykosocialt, liksom ett system för att säkerställa insyn och kontroll i de olika verksamheterna. 
Åland är litet och pengar finns, Åland kan bli en föregångare genom att alla unga såväl som vuxna får den vård och det stöd de behöver.
Jag hoppas att alla partier nu inför valrörelsen i sina program är tydliga med vad de tänker göra och hur mycket resurser de är villiga att lägga om de kommer till makten.
Vi har inte råd att låta flera unga fara illa.

#följauppmetoo

Vi är ett gäng som under Ålands Feministparaply jobbar med att göra ett arrangemang för att uppmärksamma 1 år efter #metoo, #ålandockså, #högtskalldetklinga. 
Metoo fick bra uppmärksamhet på Åland, inga publicistiska övertramp gjordes av media här och i gruppen Ålandsockså fungerade det  också fint, fokus var på flickor och kvinnors berättelser inte på förövarna.
Det är tragiskt att se hur debatten i Sverige som borde handla om flickors, tjejers, kvinnors rätt till sina kroppar istället alltför mycket haft fokus på hur några män blivit behandlade av media utifrån sina beteenden olagliga eller inte. Något som förstås också spilt över en del också på Åland. 
Något som förstås också spilt över en del på Åland för om inte män är delaktiga i de stora förändringsarbete som krävs blir det inte förändring.

För mig som tog del av alla de 270 vittnesmål vi fick in på Åland, var det att på djupet förstå omfattningen av detta gigantiska problem. När jag nu tvingats läsa igen inför ett årsdagen så rann tårar oavbrutet och jag hade ont i magen i flera dagar. Vittnesmålen, historierna, erfarenheterna är så stark och man inser att vem som helst kan drabbas mer eller mindre men är man sårbar på ett eller annat sätt t ex genom att vara t ex vara unga, lida psykiskt ohälsa, ha en utsatt social bakgrund, vara inflyttad är risken för övergrepp och kränkningar större. Många av vittnesmålen handlar t ex om unga som i sin mest osäkra och sökande tid utsatts.  
Metoo handlar, att få slut på den tystnadskultur som ligger över sexuell kränkningar och övergrepp de handlade om kvinnor som delade med sig av sina erfarenheter för att uppmärksamma ett strukturellt problem, för att lägga skulden där den hör hemma, avlasta sig själv från skam och skuld och få till en strukturell förändring där jämställdhet råder.
Men varför verkar det ha hänt så lite under året? Eller har något hänt i tysthet?
Finns de skolor där någon engagerad har fått nedsatt undervisningstid, för att istället arbeta med en plan och åtgärder för att stärka arbeta med sex- och samlevnadsundervisningen, att främja jämställdhet och motverka sexuella trakasserier och övergrepp?
Finns det arbetsplatser, branscher och organisationer som arbetat fram nya strukturer för hur man anmäler sexuella trakasserier eller förändra en arbetsplatskultur?
Finns det barer och restauranger som utbildat sin personal i att hantera sexuella trakkassereri bland gäster och hur de själva som utsatta kan få stöd i utsatta situationer?

För ett vet vi, också vi på Åland har omfattande strukturella problem som vi måste få ett slut på.
Ingen kan längre säga att metoo handlar inte om mig, vi är alla i sammanhang där tyvärr metoo är alldeles för relevant.

Vill du inspirera andra genom att berätta vad ni gjort, om än de är lite, maila mig så kan vi kanske lyfta på det som inspiration för andra.
Maila: mia.hanstrom@kumlinge.com.
Vill du komma med i vår arbetsgrupp, hör av dig till Feministparaplyet på FB eller direkt till mig.