Snart nytt år!

Jag hoppas verkligen att 2017 går till historien som året då tystnadskulturen äntligen bröts, en kultur som vi är många som försökt om och om igen att visa på och förändra. 2017 var för många kvinnor var det ett extra tungt år. Att minnas övergrepp, få syn på strukturer och omvärdera sin syn på arbetsgivare, kollegor och partners är tufft. För de utsatta och för de som medvetet och omedvetet utsatt kvinnor.

Jag hoppas att #metoo givit oss kraften att ta vara på den befrielserörelse den är och ger möjlighet till. Vi är många som bäddat för den, för redan innan #metoo började saker hända. Många har kämpat på och det har gett resultat. 
Men året har också varit tungt också med rasism, hat och främlingsrädsla. Hat mot minoriteter, svarta, judar, muslimer, romer, transpersoner, homosexuella. Där till och med folk i våra parlament runt om oss har representerar dessa grupper. Det är förskräckligt.

2018 önskar jag ska bli ett år med fokus på solidaritet, gemenskap, samförstånd och omtanke. För så här kan vi inte ha det.
Vi måste tillsammans göra 2018 till ett år då skadliga normer bryts. Då vi går och står i bredd, där kvinnors rätt till sina kroppar är självklart, där rasism punktmarkeras. Ett år där vi skyddar barn och vuxna från fysiska såväl som psykiska övergrepp.

Det är snart nyårsafton jag vet vad jag ska önska mig.

#metoo #ålandsockså #högtskalldetklinga

Det gick inte, att inte ta chansen att haka på den revolution som #metoo startat, så jag som sekreterare i Feministakademin på Åland och ordförande i Ålands Feministparaply förankrade idén om en kampanj på Åland och vi startade #Ålandockså #högtskalldetklinga  den 27 november och avslutade den första delen den 8 december med publicering av några av de berättelser som kommit in genom den Facebookgrupp som samlade över 4000 kvinnor och icke binära. Under denna delen av kampanjen har vi varit ett gäng som jobbat så gott som dygnet runt med att moderera gruppen #Ålandockså och vi har verkligen ansträngt oss för att berättelserna ska stå i fokus, undvika att peka ut förövare eller utsätta något offer (vilket ju är extra svårt i ett litet samhälle). I den slutna gruppen liksom i andra metoo-grupper har metoden varit att ge utrymme för vittnesmål från alla som velat dela med sig av sina upplevelser av sexistiska kränkningar och övergrepp, det är de som varit det viktiga. Inte hur förövaren har tänkt eller vad denne haft för avsikt. 
En annan del av första delen av kampanjen har varit att samla in namn för en förändring. Den 8 december öppnade vi www.metoo.ax så att alla intresserade fått möjlighet att ta del av en del av vittnesmålen och namninsamlingen. I söndags arrangerade vi också en manifestation med uppläsning av några av de vittnesmål som kommit in, det var värdigt och starkt berörande. Fram kommer en bilda av ett Åland som behöver förändring i grunden. Vi har problem liksom resten av världen med vårt samhälles kvinnosyn, de som vi feminister hävdat länge. Orsaken till problemet finns inbäddad i vår egen kultur, en kultur där sexuella trakasserier, övergrepp och sexism alltför länge trivialiserats, ignorerats och avfärdats som ett ”privat” problem för kvinnor. Det blir nu synligt för allt fler att vi alla har varit med och upprätthållit strukturen. 
Men kultur går att ändra och nu ställer metoo-rörelsen krav på det. 

Visst finns de både kändisar, vänner, granar som inte alls förstått de senaste veckornas diskussion, tycker att det är för mycket #metoo men det har inte lyckats dämpa min optimism. Dessa personer finns ju alltid, de som vill att de ska vara som det är. För nu är vi många som menar att vi inte kan upprätthålla en kultur av tystnad där sexuella övergrepp och sexism är offrens egna problem. En kultur där det enda svaren som får ges är ”tjejer måste lära sig att säga ifrån”, ”tjejer måste vara försiktiga”, ”lite skämt får man väl tåla”… En kultur som lägger ansvaret på offren i stället för förövarna och medverkar till att kvinnors livsutrymme och rörelsefrihet minskas. Så kan vi inte ha det.

De finns de som menar att metoo-kampanjen riskerar att peka ut oskyldiga, att det blir tufft för anhöriga. Visst finns en risk men ingen ska vara dömd förrän en utredning eller rättegång har hållits om det är brott som begåtts och visst är det himla tufft när man som anhörig upptäcker dolda sidor hos någon man står nära. Men alla vi som upplever att vi varit utsatta måste har rätt att i slutna grupper berätta om vad vi varit med om för att kunna få stöd. När vi läst varandras berättelser så är vi många som både kommit ihåg händelser som vi begravt långt ned i våra minnen men också sett mönstren som den kollektiva erfarenhet som kvinnor över hela världen delar. Mönster där kvinnors och flickors kroppar ständigt anses vara tillgängliga för kommentarer, anspelningar, skämt, smekningar, tafsande, övergrepp och våldtäkt – på krogen, i butiken, i skolan och på jobbet.

De vi nu tillsammans ska göra, alla vi som vill ha förändring, är att förvalta alla berättelser som delats under hösten 2017 stödja varandra och aktivt arbeta för förändring. 

Vi vet att de kommer att komma bakslag, men vi som ser och vet hur illa det är, vi som menar att ingen ska bli drabbade av dessa mönster. Vi ska se till att #metoo fortsätter och inte blir en parantes. Utan ett samtal som fortsätter och fortsätter och fortsätter, ett samtal och en rörelse som ska göra skillnad.

#metoo

Många är upprörda över de berättelser som kommer fram i #metoo, andra är upprörda över och menar att de är överdrivet, åter andra är oroliga för hur de ska agera ”nu vet man ju inte kan man krama kvinnor som man”.

Jag säger tack alla för att ni som delar era berättelser och på andra sätt agerar. 

Jag tror att vi behöver en egen kampanj på Åland så att de verkligen berör, både för att frågan inte ska marginaliseras men också för att kampanjen gör att många av oss som förträngt upplevelser, för att vi sett dem som normala, inser att ingen form av sexism ska behöva accepteras. Berättelserna hjälper oss att se att vi byggt upp osynliggörande strategier och begränsat vårat livsutrymme. Själv reflekterade jag häromdagen över att jag som älskar att dansa har valt bort att gå ut och dansa hela min uppväxt ja även i vuxenlivet för att jag inte velat utsätta mig för sexism och påtryckningar. Flera danser kan plötsligen kräva något mer, vilket gör att man hela tiden måste vakta på sitt eget intresse och engagemang. Dansglädjen kan plötsligt leda till att man behöver freda sig och då dör glädjen, då minskar tryggheten. 

Jag är imponerad av alla de kvinnor som på område efter område nu vågar kliva fram och vittna trots oro över hur deras jobb och liv kommer påverkas.

Det måste bli slut på de som tidigare definierats som "fest, flört och uppskattning" där t ex halvfulla mäns tafsande tolkat som inte illa menat. Varken alkohol eller att något hänt för länge sedan är ursäkter utan används för att flytta bort ansvar från utövaren. Vi har en kultur av att ursäkta fulla män och män i allmänhet, på bekostnad av kvinnornas trygghet och livsutrymmen. En kultur som tystar kvinnor, ibland genom direkta hot om exempelvis en förstörd karriär, men oftast genom en kultur som kritiserar eller skuldbelägger kvinnor som försöker säga ifrån. Att man ursäktar män är en del av en tystnadskultur som #metoo uppmärksammar oss på.

Många av de som berättar har burit på sina berättelser i många år. Andra säger att de först nu, genom att höra debatten, som de förstått att de blivit utsatta för övergrepp. 

#metoo skakar samhället i grunden och nu måste vi förändra kulturen.

Nu höjs röster om att #metoo skapar en osäkerhet kring vad som är övergrepp och vilka regler som gäller, att män blir osäkra. Många män menar att de inte längre vågar krama en kvinna eller ge någon en komplimang. Har dess män gått igenom ett helt liv utan att veta när fysisk kontakt är efterfrågad eller inte? Om samtycke finns eller inte, har de inte lärt sig att läsa av? Det är en så sorglig tanke att många män inte alls vet när intresse eller samtycke finns. Om en man är osäker låta då bli kramen, komplimangen eller skämtet. Jobba med träna din lyhördhet i att läsa av människor kroppsspråk och signaler. Är du osäker fråga och be om ursäkt om du i efterhand märker att personen verkar obekväm. Svårare än så är det ju inte.

Det finns motstånd mot #metoo, från dem som tycker att det ska vara okej att få tafsa lite från dem som vill fortsätta att dra sexistiskt skämt och från dem som tycker att kvinnor nu överdriver och inte ska göra så stor sak av problemet. Detta görs genom att förminska och förlöjliga kvinnors och flickors berättelser och upplevelser.

Det finns hopp med #metoo. Vi måste fortsätta prata om det, fortsätta hashtagga, fortsätta gilla och dela artiklar, fortsätta att prata med vänner, grannar, arbetskamrater och andra för det är nu vi har chansen att skapa en ny samhällskultur. Det är nu vi kan hitta spelregler som alla skriver under på. Och det är #metoo-kvinnorna vi ska tacka för det.

Många är på gång: 

#visjungerut musikbranschen

#medvilkenrätt juristbranchen

#tystnadtagning filk/skådespelarbranchen

#vikokaröver: Restaurangbranschen

#timeout: Idrottsbranschen

#tystdansa: Dansare

#orosanmälan: Socialarbetare

#räckupphanden: Gymnasieelever

#tystiklassen: Lärarkåren

#påvåravillkor: Försäkringsbranschen

#deadline: Journalistkåren

#imaktenskorridorer politiker branschen

och snart vi #Åjagmed

För kär lek mot porr

Äntligen #metoo har synliggjort kvinnors berättelser om sexuell utsatthet, sexuella trakasserier och övergrepp nu blir vi mer tagna på allvar och tystnadskulturen bryts på allt fler områden.

Hur kan sexuella trakasserier och övergrepp vara vardag när vi har drivit frågan om jämställdhet så länge? 

En av anledningarna är att de finns en porrindustri som lever på att pumpa ut grövre och grövre våld mot kvinnor och tjejer. För hur ska man förstå att kvinnoföraktet kan vara så spritt i vårt samhälle, ingen jag känner driver frågan om att kvinnor ska vara underordnade eller är mindre värda.

Det är tid att problematisera porren, för en tid sedan var Nina Rung på Åland och talade under rubriken Pojkar, porr och prostitution, viktigt och vi måste fortsätta att på olika sätt lyfta på denna fråga.

#metoo har flera styrkor, en är att vi inte är ensamma om att vara utsatta för det strukturella våld som sker dagligen i vårt samhälle, en annan är att det finns män på olika områden och platser som begår kränkningar och övergrepp, en del för att positionera sig gentemot andra män, andra för att de kan ta för sig av något som de ser finns till för dem.

Det har skett en förskjutning i vårt samhälle dagens sexistiska reklam har tagit bildspråk från porren samtidigt som porren i sig blivit grövre. De gör att vi måste vi pratar om porren och vad den gör med unga men också påverkar oss vuxna.

Dagens porr är något helt annat än de jag växte upp med, idag är det vanligt med grovt våld, slag, stryptag, männen kör ner sitt kön långt ner i halsen, många män använder alla hål de kan finna på kvinna, kvinnan ska lida kallas hora ska straffas. De är inte ovanligt att kvinnor som söker hjälp efter att varit utsatt berättar att mannen samtidigt har tittat på porr eller visar henne porr som en instruktion.

Det är inte möjligt att titta på porr utan att bli påverkad på ett eller annat sätt. Det finns en avtrubbande effekt, där gränserna förskjuts och man söker mer och mer våldsamhet.
Grov porr finns tillgänglig i våra telefon och datorer. Genomsnittsåldern för pojkar som för första gången tittar på porr är elva år! Forskning visar att de män som konsumerar mycket porr oftare köper sex än män som inte konsumerar porr. Både porr och prostitution är exempel på mäns våld mot kvinnor och tjejer och porren står för ett kvinnoförakt och lär män och pojkar att kvinnor och tjejer är objekt att konsumera tillgängliga kroppar att utöva sina sexistiska våldsfantasier på.

Att lyfta på denna fråga är att riskera att bli beskylld för att vara moralist. Jag har inget emot jämlika sexuella skildringar på bild eller filmer. Jag ser porr idag som ett krig mot kvinnor och flickor, vän av ordningen säger att porr kan vara jämlik, men jag tror att vi behöver ett annat ord för den lilla delen. Dagens porr sprider kvinnoförakt.  

Vi vill måste uppmärksamma alla om porrens skadeverkningar och hur den motverkar vår strävan efter jämställdhet och vi måste om och om igen prata med unga om detta.

Vi måste prata om manlighetskultur och manlighet

#metoo är ett genombrott – det vi nu måste göra är framförallt att prata om manlighetskultur och manlighet. Alla män begår inte övergrepp men precis som att alla kvinnor blivit mer eller mindre utsatta så har alla män berörts av de krav och föreställningar som manlighetskulturen kräver. De män som nu ertappats med sexistiska beteenden eller övergrepp har tidigare i princip fått ett ja från omgivningen när de inte har blivit stoppade eller ifrågasatta mer än av möjligen någon kvinna. Man har tillåtit dem att fortsätta, de har testat gränser och ingen har sagt stopp. Här har hela samhället ett ansvar, men stoppade kan de bara bli av andra män eller chefer.

#metoo-debatten har lyft diskussionen om sexuellt våld, trakasserier och kränkningar till en helt ny nivå där allt färre kan och vill blunda för problemets omfattning. Många har reagerat med förvåning. Jag är lättad. Äntligen har det blivit tydligt, de som sker varje dag, om och om igen. Men visst kan jag också bli förvånad när kvinnor berättar hur den ena efter den andra mannen som jag själv respekterat också tillhör dem som i olika sammanhang sexuellt trakasserat kvinnor. En del män har inte ens förstått att de begått övergrepp eftersom de bara gjort de som de tror förväntas av dem, men de flesta är medvetna om att de gått över gränserna. En hel del unga killar har inte förstått att de sätter djupa spår och är kränkande när de tafsat på någons rumpa, dragit sexistiska skämt eller haft sex med en någon som inte samtyckt utan bara tystnat.

#metoo har dessutom vridit frågan ur händerna på de främlingsfientliga och högerextrema som har kunnat påstå och driva att sexuellt våld framför allt utövas av killar med annan kulturbakgrund. Nu går det inte att blunda: Det finns unga asylsökande pojkar som tafsar likväl som det finns populära programledare som också gör det.

Hur kan det då vara så många kvinnor som går i försvar och tycker synd om män i allmänhet, till och med de som erkänt? 

Villkoren eller normen är att en kvinna som sparkar på andra kvinnor kommer att ha lättare att klättra i olika sammanhang, blir populär bland killar, får högre positioner. Vi lever med ett "hora och madonna”-tänk, där det finns två kategorier av flickor - att gifta sig med och att ligga med. Uppdelningen i att kvinnor är horor eller madonnor är grunden för hur vi tänker och spontant reagerar och leder t ex till att kvinnor skitsnackar om kvinnor som det går bra för. Som kvinna kan du bli en ”fin flicka” genom att peka på andra som inte beter sig önskvärt. Män skitsnackar om män som är loosers för att stärka sin egen position. Både män o,ch kvinnor ja hela samhället skuld och skambelägger kvinnor som utsatts, hon kunde ha sagt ifrån, hon kunde klä sig på annat sätt… Så säger vi och samhället inte om några andra offer. Det ligger starkt i våra tankemönster, men kan nu ha en chans att förändras. 

Nu kan vi komma bort från idén om att det bara är vissa kvinnor som utsätts för sexuella trakasserier. 

Nu har vi och samhället chansen, vi har fortfarande problem med att rättsväsendet inte hänger med i rättsmedvetandet. Här behövs bättre lagstiftning t ex högre straff och lagar som bygger på samtycke. Visst finns det problem med att bevisa, men vi har redan lagar som är mer av normerande karaktär som leder till en förändrad inställning i samhället.

Det är nu många år sedan jag gjorde en undersökning och där unga tjejer formulerade att de största problem för dem var killar i grupp.

Nu måste manlighetsmyterna som sätter ett tryck på killar och män att förnedra flickor och kvinnor synliggöras och ifrågasättas; där de är värre för killar att inte vilja knulla än att våldta en tjej som inte förmår göra motstånd, där män stärker sig själva genom att trycka sitt stånd mot en kollega, där män skämtar om att kärringar ska hållas kort, där män ogenerat kan klä av någon med blicken eller tafsa på henne.

Det finns två tendenser nu - en som ger hopp och en som skrämmer:

Det finns män som höjer rösten mot manlighetsmytens trånga kostym som göra att män och killar kränker kvinnor men också far illa och dör för tidigt.

Det finns ett flöde på sociala medier av kvinnoförakt och kvinnohat.

Det behövs en frigörelse för män och killar, eftersom de vi vet är att manlighetskulturen skadar och dödar både kvinnor och män. 

Det här är ett lokalt såväl som ett globalt problem, som nu verkar verkligen kommit till ytan. Vi kan alla göra skillnad genom att  prata och agera, speciellt ansvar har alla i överordnade positioner: lärare, fritidsledare, chefer, ledare och politiker måste agera, en del vet men tror att det är normalt, andra blundar, andra tycker att det är okej, för de har själva gjort liknande. Oavsett var man har i bagaget så kan vi inte längre tillåta att det fortsätter. Nu finns det chans att göra skillnad.

Unifiering

Har lärt mig ett nytt ord; unifiering. Det betyder att att vi alla drar åt samma håll, arbetar för att stå enade. I motsats till att misstänkliggöra och slå ned på andra. Det betyder inte att tysta de som har andras åsikter. 
Jag tror att människor är som bäst när vi inte trycker ned andra och när vi försöker lyfta upp andra, när vi skapar möjligheter och utrymme för alla att engagerar sig. Det är då det händer det bra saker. 

Det låter enkelt, jag kanske självklart men idag blåser det snålt på många sätt.

Glädjande är #metoo som skapat utrymme för mångas röster och som jag är övertygad om kommer att göra skillnad på många sätt och ställen. 

För de som är oroliga för sin egen skull eller andras har jag tips: 

Vet du att du begått kränkningar eller övergrepp berätta, be om ursäkt och behövs det anmäl dig själv om du begått ett brott.

Är du bara orolig; lära om samtycke och kommunikation och inte minst att kvinnor och flickor har samma värde. och integritet som män och pojkar.

Många har skrivit mycket bra om kampanjen och visst, inte borde det vara så att enskilda ska behöva berätta om de övergrepp och kränkningar de blivit utsatta för, men vi lever i ett samhälle som fortfarande har en stark patriarkalisk dominans och då räcker inte statistik för att förändra. Det räcker inte heller att män är tysta, män måste aktivt ta ställning, säga ifrån och agera. Det räcker heller inte att de själva aktivt arbetar med de egna förhållningssättet till kvinnor och män.

Fortsättning kommunstrukturen, hur ska vi komma vidare?

Jag tror att vi i skärgården skulle behöva ha en större deliberativ process  kring kommunstruktur i framtiden med syfte att få igång samtal mellan oss som berörs och som kan leda till nytänkande, bättre lösningar, bättre argument för det ”allmännas bästa”. Ett samtal som involverar olika åldrar och roller i våra lokala samhällen, där tror jag att vi kan finna konstruktiva lösningar för framtiden. För frågan är inte enkel.
På Åbo akademin finns kunskap och forskning på området. Vem ska ta stafettpinnen och agera? Skärgårdsnämnden/Företagsamskärgård?
För såsom vi har idag kan vi inte fortsätta, det finns ingen större utvecklingskraft och vi klarar just och just den lagstadgade servicen som kommunerna ska tillhandahålla. 

Skärgården kan bli de hållbara samhälle som många drömmer om

Det är budgettider!
Vi i Kumlinge diskuterar om vi ska behöva sänka antalet lektioner för våra grundskolelever. Vi har redan så gott som slopat möjligheten för de fria tillvalen. I Mariehamn diskutera man satsningar på konstgräs och arenor, platser för människors lek som vi har naturligt genom att vara i naturen. Platser som de som bor centralt gästar när de har tid och lust. Vi diskuterar om vi ska slopa delar av stödet för näringslivsutveckling (som redan är allt för litet). I Jomala bygger man ett nytt samlingshus.
Kumlinge har bland de högsta skatteöret, har en minimal arbetslöshet, har en befolkning som jobbar hårt och väljer att bo på ett ställe som gör att vi inte kan ta del av alla de satsningar och service som vi är med och bidrar till, men folk trivs.

Satsningar som görs för skärgården ses som bidrag och tärande, satsningar i centralorter ses som investeringar för framtiden, trots att de mesta kommer alla som vistas på båda ställen på ett eller annat sätt tilldel.

Jag tror på en skärgårdskommun, vi kan då vara starkare politiskt, driva frågor tillsammans och få nytta av all kompetens som finns i skärgården. Jag ser inte att de är en åtgärd som kommer att leda till att de blir billigare, vi har redan så slimmade ekonomier och system så även om vi kommer att få vissa samordningsvinster så är det snarare en kompetens förstärkning än något som kommer att bli billigare. 
Jag ser att en skärgårdskommun kräver ett starkt kompensatoriskt landskapsandelssystem där centralorterna får betala mer för de fördelar de har av att vara centralorter, alltså de platser där flest företag och butiker väljer att etablera, sig och där flest människor väljer/tvingas att bo.
En skärgårdskommun kräver att vi får en flexibel och personbaserad skärgårdstrafik, ett bra Wifi nät har vi redan, de gör att många möten inte behöver hållas IRL (så att alla är på samma fysiska plats).
Jag menar att Åland inte har råd att inte ta vara på den mångfald av människor och natur som hela Åland består av. Därför måste förutsättningar skapas för att hela Åland ska vara möjligt att bo och leva på. 
Jag menar att skärgården kan bli de hållbara samhälle som många drömmer om att bo på och besöka, men då måste vi få resurser att jobba med gemensam planering och utveckling i skärgården, de har vi inte idag, vi är för små och vi får del av för lite av de gemensamma resurserna.

Idag är det internationella flickadagen

Idag är det Internationella flickadagen den infaller varje år den 11 oktober. Den är instiftad av FN:s generalförsamling 2011, för att uppmärksamma flickors särskilt utsatta situation. Att vara ung tjej i världen är tufft. På många platser i världen utsätts flickor för en konsekvent och förödande diskriminering i förhållande till jämnåriga pojkar. Den börjar redan på fosterstadiet och fortsätter genom hela barndomen och upp i vuxen ålder. Miljontals flickor runt om i världen saknar möjligheter att själva påverka och utforma sina liv. Kulturella värderingar och traditioner i kombination med fattigdom leder till systematisk diskriminering av flickor. Varje dag nekas flickor skolgång, tvingas in i barnäktenskap, utsätts för könsstympning, våld och övergrepp – oerhörda kränkningar som pågår på många håll i världen. Fattigdomen, krig och att vara på flykt gör flickor än mer sårbara. Hela 70 procent av världens fattiga är flickor och kvinnor – och två tredjedelar av de 775 miljoner människor i världen som inte kan läsa och skriva är kvinnor. 

Vi har speciellt i norden upplevt stärkta fri- och rättigheter för flickor. Nu syns oroande tecken på att utvecklingen inte bara stannar av, utan att den går åt fel håll. Den psykiska ohälsan ökar, hot och trakasserier eskalerar, och röster som vill vrida tillbaka klockan kring flickors rätt till sin egen kropp, identitet och framtid blir allt mer högljudda.
Hela samhället blir lidande när flickors och kvinnors rättigheter kränks. Att engagera sig för jämställdhet är en del av att jobba för ett hållbart samhälle här hemma såväl som internationellt. Vi måste höja tempot!
Mer inspiration: https://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/a/052O0/bakslag-i-fn-for-flickors-rattigheter

Huvudmålet måste vara att vi inte spara mer på skolan, barndagvård och åldringsvården.

Jag har ett uppdrag i Sverige inbokat  och har därför inte har möjlighet att delta på budgetpalavern på tisdag. En palaver som Kumlinge kommun tvingades att flytta på, på grund av inställd färja. Jag har därför valt att göra ett inlägg genom mail till mina fullmäktigekollegor och ett inlägg här på min blogg för andra som är intresserade.

Jag vill jag framföra följande:

Jag menar att de budgetdirektiv vi i nämnderna fått inte stämmer överens med vad flera fullmäktigeledamöter tidigare lyft på: "det går inte att osthyvla mer", nu måste mer aktiva prioriteringar göras om vi ska spara mer. Jag tycker att det är synd att vi inte hade palavern innan tjänstemän och nämnder börjat arbeta, men så är det nu.

Jag anser att vi ska spara så lite som möjligt och utgå ifrån att spelreglerna från landskapet blir de bästa och inte de sämsta för Kumlinge. Vi har redan en förvaltning som är ytterst sparsam, de kan man se på hur de pusslar och verkligen försöker finna smarta och ändamålsenliga lösningar på både det ena och det andra och de finns inget egenvärde i att vi sparar mer än vi behöver.

Huvudmålet måste vara att vi inte spara mer på skolan, barndagvård och åldringsvården. Vi MÅSTE ha en högkvalitet på skolan om vi ska attrahera inflyttare, jag menar att vi inte kan spara mer på den. Jag tror däremot på att vi kan stärka den genom att vi i skärgården skapar en gemensam skolförvaltning och utvecklingsverksamhet, vilket är något jag har motionerat om. Barn och ungdomar är här och nu, men också framtiden. Vi kan genom styrkan i småskaligheten och med hög kompetens och kvalitét sticka ut och synas, som t ex i det digital småskoleprojektet. Det bär mycket längre än t ex en annons. Vi kan inte heller spara mer på åldringsvården, de äldre har byggt upp det samhälle vi har, de ska inte drabbas.

Det vi kan göra är att uppmuntra och stimulera tredje sektorn/föreningslivet genom att fortsättningsvis ha fri tillgång till de lokaler som kommunen har och avsätta mer pengar att söka för föreningar, för att uppmuntra till allt från hälsofrämjande satsningar till folkbildande möten. Alla undersökningar visar att ett bra stöd från samhället till föreningar ger mångdubbelt tillbaks till invånarna. Ett aktivt föreningsliv bidrar också till att en kommun utvecklas på olika sätt.

Vi bör inte heller spara på bildningssidan - varken på Medis eller biblioteket, den verksamheten är en bas för att stärka medborgarnas kompetens att vara aktiva och engagerade medborgare. Där skapas en bas för överlevnad i byggandet av det demokratiska samhället, mötesplatser, möten och skolning behövs mer än någonsin i dessa digitaltider med ”fakenews" och annat.

När vi nu måste spara mer, ser jag ingen annan råd än att skära ned på den icke lagstadgade servicen till våra företagare. Jag anser att vi därför ska lägga ned Näringslivsnämnden och huvuddelen av dess verksamhet (det är inget jag skulle förespråka om vi hade pengar) och vi får lägga mer ansvar för denna verksamhet på kommundirektören genom att föra över trafik, lantbruk, inflyttarservice och informationsverksamheten till styrelsen, och några åtgärder kan flyttas till tekniska sidan. Vi kan upphandla Kumlinge Nytt och låta den få en helt ny form, kanske i form av ett digitalt nyhetsbrev som också kan prenumereras på i pappersformat av dem som så önskar. Samtidigt kan man stimulera det nybildade företagarnätverket med möjlighet att söka bidrag för att engagera företager och söka projektmedel. Vi ser redan nu hur de gått samman och diskuterat sophantering och liknande kunde göras i andra frågor.

Räcker inte detta så att vi får ihop ekonomin bör vi höja skatten, men det ger inte mycket pengar då vi är så få. Det gör de sannolikt mer oattraktivt att bo i vår kommun. Men om landskapet anser att de landskapsandelar som regeringen tilldelar kommunen ska räcka och så att vi kan ha en likvärdig basservice till våra kommuninnevånare som andra på Åland, så ser jag ingen annan väg än en drastisk skattehöjning, det måste bli synligt för alla att det inte går att sköta ens den lagstadgade verksamheten som kommunen ska bedriva med pengar som idag finns tillhands trots en superslimmad verksamhet.

Det hoppas jag dock att vi slipper och jag hoppas på att en skärgårdskommun ger oss vissa samordningsvinster, men också styrka att strida för våra invånares rätt till en likvärdig service som övriga på Åland. Innan dess ska vi inte sänka kvaliteten på skola, dagis och åldringsvård.

Satsa pengarna på ny teknik och moderna mobilitets- och transportsystem

Satsa pengarna på ny teknik och och moderna mobilitets- och transportsystem, inte på gamla lösningar.
Trenderna är tydliga! Vi behöver transformation! Teknologierna är redo! Det finns massors av möjligheter! Det är vi som väljer vilken väg vi ska gå! De gamla lösningarna med den traditionella billösningen kommer inte vara energi effektiva och är därför inte en framtids lösning, utan vi kommer att ha speciallösningar. En spännande framtid vi står inför. Den här filmen från KTH ger hopp.
Hopp som inte minst unga behöver, undersökningar visar att många unga är mycket oroliga för klimatet i framtiden, det gör dem ofta helt passiva. Vi kan göra skillnad och skapar vi vägar för dem att engagera sig ökar hoppet och vi kan göra skillnad.
Låt dig inspireras.

Jag tror inte att kortruttsprojektet är rätt satsning

Jag har funderat och funderat och jag tror inte att kortruttsprojektet är de vi på Åland ska satts på. Tidigare har jag om och om igen pläderat för snabba persontransporter. De tror jag fortfarande är en bättre lösning. 
Grundvillkoren för de utredningar som gjort drogs upp för många år och som jag ser det så överensstämmer projektet inte med dagens hållbarhetsagenda. Dessutom går teknikutvecklingen idag så snabbt att de redan nu finns andra modernare lösningar man borde utgå ifrån. Inom kort kommer man dessutom ha helt andra lösningar, som skulle kunna göra skärgården till en spännande plats också att besöka just utifrån det. Kanske vi flyger med obemannade drönar som går på en kombination av sol och vindenergi. När jag var liten cyklade jag en dryg mil genom Järvafältet till jobbet i min cykel korg hade jag en stor kassettbandspelare som gjorde att jag kunde lyssna på min inspelade hits. Idag har jag en liten telefon i fickan med sladdlösa små hörlurar och lyssnar på min hemkomponerade lista via Spotify. Det var för mig en otänkbar tanke. Utvecklingen går så snabbt.

Jag håller med om att vi behöver göra något åt trafiken och jag har själv varit paralyserad av att frågan är så svår. Men efter de öppna mötet som Socialdemokraterna ordnande förra veckan och efter att ha läst för och emot, googlat och pratat med olika människor har jag kommit till att jag inte tycker att de föreslagna kortruttsplanerna är rätt satsning. 

Miljön, tänker att tiden har ändrats att det är ett gammalmodigt sätt och en för stor miljöbelastning med ett stort nytt vägbygge genom orörd natur.

I nuläget skulle jag snabbt ställa om och för att göra något som inte kräver en hel stor utredning skulle jag satsa på att elektrifiera vajerfärjor och förnya flottan för de nya korta färjpassen. De skulle spara på miljön och tekniken finns redan. Jag tror att avvaktar vi lite så kommer Åland kunna ligga i framkant med en modern och betydligt mer miljövänlig trafik. Utvecklingen går så snabbt. 

Föglö, mina fundering kring dragningen av kortrutten är att jag tänker att Degerby nog bör vara platsen dit färjan kommer och går. Har ofta varit avundsjuk på Degerby som jämfört med Kumlinge har centrum, gästhamn och färjfäste på samma plats. Om färjfästet flyttas till Gripö tappar man detta. Allt det liv färjköerna och väntande resenärer ger centrum försvinner. Det borde vara möjligt att bibehålla färjtrafiken från Degerby utan att kulturmiljön där förstörs, sommarens långa köer kan göras så att de är på ett avstånd från färjjfästet. 

Kökar och Sottunga, jag har svårt att se att kortrutten förbättrar trafiken för Sottunga och Kökar, de verkar även de kommunerna ha.

Kollektivtrafik, jag är dessutom väldigt orolig för de grupper som inte har bil (unga, gamla, cyklister, turister, moderna stadsbor, m fl) gör man inte en helhetslösning och utvecklar kollektivtrafiken över hela Åland så kommer kollektivtrafiken som ska hjälpa folk som inte har bil förmodligen inte fungera bättre än dagens kollektivtrafik. En trafik som gör att även vi som gärna skulle föredra att resa utan bil inte gör det, vilket gör att de är för få resenärer, vilket gör att de är kostsamt och få turer.

För mig är inte kortruttsprojektet de som kommer att hjälpa skärgården, de blir snarare ett monument som vissa kommer att vara stolta över och andra kommer att vara sorgsna över för de minns hur naturen såg ut tidigare. Kortrutten riskerar att stoppa nytänkande och utveckling. Jag arbetar i hela skärgården, men de nu aktuella kortruttsprojektet berör mig inte direkt då jag inte bor i södra skärgården, men tänker att gör man denna ekonomiskt stora satsning på kortrutten som jag anar blir dyrare än planerat i slutändan, så kommer det vara svårt att få till några fler satsningar inom skärgårdstrafiken inom en lång framtid. Då är risken stor att när det kommer kreativa och nyskapande möjligheter på nya trafiklösningar så kommer de inte finnas pengar eller åtminstone inte politisk vilja; för skärgården har ju redan fått så mycket.

Lagtinget har redan beslutat om pengar, men jag hoppas att de blir en stark opinionen som gör att man tänkerom och beslutar på nytt.

Olika villkor i samhället, det är det som är problemet!

Kan inte låta bli att kommentera och reflektera: Det Anders Borg har gjort är ett brott och jag hoppas att han blir åtalad och dömd. Även om de kräver att någon vittnar. Brottsrubriceringen borde antagligen vara sexuellt ofredande och olaga hot. 
Att vifta med snorren och klämma på andra mäns organ, hota folk och kalla kvinnor för horor är inte okej för någon.

Varför förminskas hans handlande av så många?
Vad hade hänt om det handlat om en ung kille från någon svensk förort? Förmodligen hade man ropat på fler poliser, mer kameraövervakning och hårdare straff. Medierna har svämmat över av indignerade artiklar och krönikor.
Den här gången handlar det om en av de "fina", en som tillhör eliten och normen. Då skyller man ofta på yttre omständigheter och försöker på olika sätt förminska det som hänt. Det här har redan bekräftats på olika sociala medier. Gamla vänner och partikamrater försvarar med att sånt här har väl någon gång hänt alla. Nej, det tror jag inte.

Det som jag ser är att vita mäktiga män har helt andra villkor än oss andra när de gör bort sig. De ska inte behandlas hårdare än andra, men de flesta av oss är lätt med i spelet, vi är så vana att förminska och osynliggöra när de gör bort sig, medan andra grupper som inte tillhör normen har vi lätt att snabbt fördöma. Målet är att en människa ska dömas efter sina handlingar - inte efter sin hudfärg, sitt kön eller sin makt, vare sig i media, i människors medvetande eller i domstolar. De sker tyvärr idag, i media, i människors medvetande och i domstolar.

Historien Anders Borg är förstås en personlig tragedi men är ett ypperligt tillfälle att synliggöra hur maktstrukturer och normer fungerar.
Visst kan man skämmas efter en fest, många har erfarenhet av att bli för fulla. Men att kalla kvinnor för hora och slampa handlar inte om att man har "varit stressad eller för full". Det är en kvinnosyn och manssyn som kanske synliggörs av alkoholen, men den orsakas inte av alkohol eller stress. Att säga att man "drabbades av en blackout” gör att man flyttar skulden från sig själv och gör den skyldig till ett offer. 
Anders Borg skriver på Facebook att han ber om ursäkt "till de som tog illa vid sig". Det är dock stor skillnad på att be om ursäkt för att man har uttryckt sig illa och att be om ursäkt för att andra kan ha tagit illa upp. Antingen tycker man att det är förjävligt att säga hora eller slampa till en kvinna, eller så tycker man att det var tråkigt att nån blev ledsen. Det är sorgligt att Anders Borg, som själv sagt att han är feminist, inte verkar tycka att det är så farligt att kalla kvinnor för hora och slampa. Men än värre är de att många av de som  kommenterar tycker att det är ok "sånt har hänt alla”. Vissa går steget längre och säger att de (kvinnorna) säkert behövde se hans kuk och få höra såna kommentarer som att de är hora eller slampa. En del i skämtsam ton, "lite ska de väl tåla", andra menar att kvinnorna nog förtjänar att få höra sådant.
De blir extra problematiskt för alla oss som på olika sätt engagerar sig för jämställdhet, jämlika villkor och för att unga ska må bra. Om en vit väletablerad, framgångsrik man kan visa sitt könsorgan, ta andra män på deras kön, kalla kvinnor för nedsättande begrepp som slampa och hora och sen blir försvarad av andra män och en del kvinnor- när är det då fel?

Bild: Lotta Sjöberg

I vår kultur går det nästan inte att göra fel som vit medelålders man och om han gör fel är det ändå inte hans fel. Jag och många med mig menar att detta är ett kulturellt mönster och en struktur som vi inte kommer åt om vi inte tillsammans försöker se och ta ansvar. Det spelar ingen roll om du inte brukar behandla kvinnor illa, eller om du som kvinna inte känt dig utsatt. Det viktiga är att vi tar tillfället i akt att diskutera vad dessa mönster gör med oss, vi är alla involverade och förlorare när det kommer till dem. Här menar jag att Anders Borg och media skulle kunna göra stor skillnad. De har möjlighet att lyfta det riktigt problematiska i det som hänt. De har möjlighet att ta det på allvar och möjlighet att lyfta fram att hans agerande är ett symptom på ett samhälle där män behandlar kvinnor illa på många sätt.

Elin skriver på sin blogg ett förslag på ursäkt från Anders Borg - kanske de ger en bättre förståelse för alla som inte förstår vad vi menar när vi kritiserar inte bara handlingen, utan också efterspelet:

"Jag har betett mig oerhört illa och det finns inga ursäkter för mitt beteende. Inga. Jag kommer börja gå i terapi för att få hjälp med mitt kvinnohat, och tills jag kommit tillrätta med det tänker jag inte röra en droppe alkohol. Jag är medveten om att mitt beteende inte går att ursäkta med stress, trötthet eller fylla och jag inser att mitt agerande kommer ifrån en problematisk kvinnosyn som jag delar med de flesta män, oavsett nationalitet och kultur. Till de kvinnor som jag kränkt vill jag be om ursäkt. Till de män som tycker att "sånt händer" vill jag säga att ni är en lika stor del av problemet som jag. Vi måste alla ta vårt ansvar för hur vi agerar. Jag tänker börja nu."
Sen hoppas 

SKAM Små goda handlingar förändrar och kan göra stora förändringar

Jag har som många andra följt tv-serien SKAM och imponerats av den. För mig som jobbat med tonåringar hela mitt liv och som velat  skapa samtal om "livet viktiga frågor" är SKAM fantastisk med alla teman händelser, personer och möjligheter.

Nu är serien slut och de är trist, skulle så gärna lärt känna flera av karaktärerna t ex Chris.
Serien slutade som den började med en monolog läst av Jonas, dessa samt texten/talet som hålls i mitten av Eva är fina att fundera kring för vuxna såväl som unga.
Inledningen handlade om det kapitalistiska systemet, död och lidande. Avslutningen om hoppet som trots allt finns bland orättvisorna och kaoset. 
Serien handlar om hur små goda handlingar förändrar, förökar sig och kan göra stora förändringar om att rädsla sprider sig - men, det gör kärleken också.
Teman som "Alt er love" se film klippet och att ”Ingen är alena” behöver vi alla men kanske speciellt tonåringar i sin vilsenhet.

Vi har fått följa Evas ensamhet i första säsongen sett bildandet av tjejgänget. Vi har också sett Nooras kamp med förälskelsen till den ”coola machokillen” William, som ju ger fantastikt samtal kring varför så många tjejer faller för den typen av killar som å ena sidan kan ses som em missförstådd "badboy som innerst inne är en snäll kille" men å andra sidan riskerar som så många andra män vara en potentiell våldtäktsman som inte kan ta ett nej för ett nej. Serien ger så många möjligheter att diskutera olika ämnen, inte minst om makt och kontroll i relationer mellan partner, vänner och andra. Fantastisk kritik kom från ett gäng unga filmtjejer eller som underalg för diskussioner om rätten till sin kropp och att man kan slå tillbaka. 
Vi har följt Isak i hans komma ut-process och Evens bipoläritet. Vi har i sista säsongen fått följa Sanas kamp med den dubbla identiteten, utanförskapet och fördomarna mot islam som följer av att vara muslim i de västerländska samhället.
Serien skapades av NRK som ville ha fler unga tittare. Succén blev snabbt också en världssuccé, tittarrekord på norska statliga NRK, liksom i Sverige och Danmark. Serien  har fans till och med i Kina där serien är förbjuden. I Sverige har serien streamats långt över 20 miljoner gånger och den är såld till USA där den förstås ska spela in i en egen version. Serien har inte haft en stor budget eller haft några kända namn i rollistan men har haft en speciell kunnig och lyhörd regissör Julie Andem. Hon föll inte i fällan att försöka vara sedelärande som så mycket kultur för barn och ungdomar. Hon gjorde grundlig research, och använde sig bland annat av djupintervjuer enligt NABC-metoden (needs, approach, benefit, competition). Serien styrka utöver mycket annat är en grundton humor, självdistans och konfrontation av egna rädslor.
Intressant för mig som är ordförande för Ålands Radio TV som liksom all gammal media har en utmaning att nå ut till unga är att Andem valde bort traditionell marknadsföring, projektet har förlitat sig på sociala medier. Där man varit bland annat på Insagram 24 timmar i dygnet. Tänker man sen på serien som konst så är den också imponerande, många fina tysta scener, cool musik, snabba tempo växlingar. Skam är ett konstverk som verkligen lyckats interagera med både sin huvudmålgrupp men också men många av oss andra Skam är konst som på riktigt förändrar liv. Jag tror att den har gjort mycket för ungdomars utveckling och hälsa. Skam erkänner att livet är svårt och saknar enkla svar och den framhåller inte det perfekta som ett ideal, något som är en hård press för unga idag. Serien har lyft fram rollfigurer som alla har brister och gör fel och visat på att det som har betydelse är att man försöker så gott man kan.
Någon skrev i en krönika att serien är folkbildande och ja denna serie är folkbildning i bästa klass. Serien har dessutom genom att integrera i sociala medier med sina följare/fans förstärkt sitt budskap ”ingen är alena”. Det har gjort serien än mer betydelsefull. Har du ännu inte titta så finns det möjlighet på Arena där serien stramats över 11 miljoner gånger eller SVT. Ta sen chansen att diskutera med vänner, barn, grannar, föräldrar och andra i din närhet.

Senaste kommunfullmäktige

I torsdags hade Kumlinge fullmäktige sitt möte, vi hade en bra diskussion kring kommunstrukturen och jag är verkligen glad över att mitt förslag till skrivningar i kommunens yttrande gick igenom med några små ändringar. Förslaget byggde på styrelsen text men pekade tydligt ut att vi vill se en skärgårdskommun i framtiden. Det blev en bra diskussion som byggde på kunskap och engagemang för framtiden.

Så här ser yttrandet ut:
Yttrande om meddelande om ny kommunstruktur (ref ÅLR 2017/2812)
Kumlinge kommun har ombetts yttra sig om landskapsregeringens meddelande om kommunstruktur. Förslaget innebär för Kumlinges del att Brändö och Kumlinge skulle gå ihop och bilda en ”norra skärgårdens kommun”.Kumlinge kommun har i dag nuvarande system ingen  kris, varken ekonomisk eller kvalitetsmässig. Kommunen har under många år sparat, har ett högt skatteöre, har stärkt sina intäkter och effektiviserat sin verksamhet och ser en uppåtgående trend. En liten skärgårdskommun är alltid sårbar och starkt beroende av kompenseradende landskapsandelar.Befolkningen minskar inte just nu och elevantalet i skolan ökar med en handfull elever till hösten. Åldersstrukturen är dock liksom i andra kommuner en utmaning.
Det av landskapsregeringen föreslagna landskapsandelssystemet som beräknas innebära en intäktsminskning av storleksordningen 50–100 000 för Kumlinge kommun vilket kan utgöra över 10% av dagens landskapsandelar. Det kommer att leda till att kommunen får svårare att upprätthålla en lagstadgad och god service för medborgarna.
En förutsättning som skulle kunna förändra läget är naturligtvis fördjupat samarbete eller samgående med en eller flera kommuner. Eftersom skärgårdens geografi sätter begränsningar för hur man kan samlokalisera kommunal verksamhet skulle det främst röra sig om administrativ effektivisering och kompetenshöjning då tjänstemän och anställda kan vara mer specialiserade. Det är även tänkbart att en viss samordningsvinst skulle uppstå i och med att man utnyttjar ledig kapacitet i t.ex. kommunernas äldreboenden mer flexibelt över nuvarande kommungränser och att vissa personalresurser skulle kunna täcka för varandra på ett nytt sätt.
Kumlinges bedömning är inte att dessa effektivitetshöjningar går att uppnå i samma grad med ”bara” samarbete mellan kommunerna då det fortsatt skulle vara fråga om separata juridiska entiteter som skulle administreras utifrån separata regelverk, ha separata organ, separata personalgrupper, ekonomiska förutsättningar etc. Preliminärt ter det sig alltså mer ändamålsenligt att undersöka samgångsmöjligheter än endast samarbete. Dock kräver ett sådant förfarande för att vara effektivt att de inblandade kommunerna aktivt bidrar till att utreda förutsättningar och konsekvenser. Här ser Kumlinge ett problem då kommunen hitintills tyckts svårt att hitta en annan kommun som aktivt vill undersöka dessa möjligheter tillsammans med Kumlinge.
Kumlinge kommun har tidigare meddelat landskapsregeringen att kommunen anser att det vore mer ändamålsenligt och genomförbart att gå ihop med Brändö än med övriga skärgården. Denna uppfattning baserades bl.a. på nuvarande trafiksystems begränsningar. Trafiksystemet är dock inte statiskt och under förutsättning att infrastrukturen ändras för att stödja en eventuell ny kommunstruktur kan även nya möjligheter öppnas.
Slutmålet för Kumlinge är en skärgårdskommun därför ser Kumlinge gärna att en kommunindelningsutredning tillsätts som undersöker möjligheterna. En sådan utredning skulle ge ett bredare beslutsunderlag.
Avgörande för att Kumlinge kommun sedan ska stödja en kommunsammanslagning är att primära verksamheter som barnomsorg, skola och äldreomsorg fortsatt produceras lokalt i det som idag utgör Kumlinge kommun. Om detta inte finns kvar upphör samhället i Kumlinge att vara ett samhälle byggt för vanliga människors vanliga liv.


På mötet lämnade jag också in två motioner som nu kommer att behandlas en om "Gemensam skolförvaltning och en om utvecklingsprojekt. De kommer nedan:

Motion

Gemensam skolförvaltning för skärgården

Skolan är en av de viktigaste pusselbitarna i det kommunala ansvaret.

Kumlinge har idag en välfungerande skola som på flera sätt legat i framkant vad de gäller skolutveckling både pedagogiskt och digitalt. Nu senast genom landskapets digitala skolutvecklingsprojekt ”Små skolor” som kommunen varit med att skapa förutsättningar för.

Skärgården måste ligga i framkant vad det gäller skolutveckling för att vara attraktiv som boende och tillflyttningsort. Det kräver en större och starkare förvaltning, vilket sannolikt kan skapas genom antingen en gemensam skolnämnd eller att man skapar ett gemensamt skoldistrikt för hela skärgården.

De skulle ge möjlighet till ett ledningsteam som tar ansvar för hela skolverksamheten i skärgården och att kraft kan läggas på att ta vara på de pedagogiska resurser vi har idag samt att ta fram och driva olika former av utvecklingsprojekt.

En gemensam förvaltning torde inte vara ett större problem med dagens digitala lösningar och med en ledning som emellanåt arbetar uppsökande i verksamheten.

Jag önskar att Kumlinge kommun inom kort startar en diskussion med Brändö, Sottunga, Kökar, Föglö och Vårdö kring en gemensam skolförvaltning med målet att skapa den bästa skolan med basen i de små lokala skolorna. 

Motion

Utvecklingsprojekt

Kumlinge kommun är sällan eller aldrig med i utvecklingsprojekt eller gör ansökningar, detta gäller alla områden (kultur, miljö, näringsliv, åldringvård, etc).

Med de besparingar som gjort och aviserats för framtiden ser jag det som mycket viktigt att styrelsen möjliggöra och är på drivande för att kommunen lägger tid och resurser på att ta reda på olika möjligheter och ta vara på dessa.

Kumlingekommun behöver på alla sätt höra och synas som en utvecklingsintresserad kommun. De kan göras genom att vara med i olika projekt. Projekt kan också på olika sätt ekonomiskt förstärka resurserna i kommunen. 

Inte minst EU ger många möjligheter, men även på Åland och i Norden finns många möjligheter.

Det räcker inte med att ro i motvind, vi måste lägga nät och kasta ut krokarna om vi ska få napp.

Jag vill att styrelsen i kommande budgetarbete men också allmänt, tydligt ger i uppdrag till tjänstemännen förkovra sig på detta område och att aktivt söka möjliga samarbeten och utvecklingsprojekt för att stärka Kumlinge kommuns attraktionskraft och resurser.