Vi måste prata om våldtäkt!

Katrine Kielos frilansskribenten och vikarierande chefredaktör för Dagens Arena, har nyligen släppt boken Våldtäkt & romantik (Modernista) med den vill hon att alla pratar om vad våldtäkt är och gör, mot kvinnor och med kvinnor.

Det är verkligen ett viktigt ämne som behöver lyftas på om och om igen. Det var det redan när Maria Pia Boethius 1976 släppte boken Skylla sig själv! Det är ett ämne som öppnar ögonen för många, de synliggör våra dubbla föreställningar om kvinnan och hennes ansvar och skuld något som ligger djupt inne i de flesta av oss.
Våldtäkt är ett svårt problem, men det kan avskaffas och kvinnors medvetena och omedvetna rädsla är inget vi behöver ha som en del i vår kultur.
För en tid sedan lämnad Amnesty en rapport som visad att en hel del, och då speciellt unga tycker att en våldtagen kvinna har ett ansvar för de hon utsatts för! Det finns en större medvetenhet idag men det finns en hel del kvar att göra.
I Katarinas bok visar hon på att våldtagnas skuldkänslor hänger ihop med den ständiga rädslan, man får höra att en kvinna inte ska gå genom mörka parker eller åka svarttaxi och skapar då en bild av att hon är ansvarig för att skydda sig. Den som då struntar i det eller glömmer eller är berusad, signalerar en form av ok för våldtäkt. När man sen t ex hör om en våldtäkt så kommer snabbt funderingarna: "Hon måste ha gjort fel."

Skuldkänslorna och skuldbeläggandet hänger ihop med rädslan som samhället uppmuntrar, att kvinnan ska vara skör och våldtäktsbar. Som kvinna blir man ständigt blir påmind, förväntas relatera till att hotet finns. Men det är vår kultur som stadagar detta och begränsning och rädslan kan bytas mot befrielse.

Utifrån detta blir det för mig så tydligt att det som är kritiska mot feminism och då ofta hävdar att den gör kvinnor till offer brukar, på ett sätt igen låter skulden trilla över på kvinnorna istället för att ta fast på att det hela handlar om en struktur som kan förändras. Just där ligger befrielsen. Feminismen genomskådar systemet och skapar handlingsutrymme.
I en artikel i ETC om boken säger Katarina: "För mig handlar att vara vänster och progressiv om hopp, om att mycket av det som är åt helvete inte är naturbestämt. Våldtäkt är ett svårt problem, men vi kan avskaffa det! Det finns enorma möjligheter om man inser att våldtäkt är kulturellt skapat och att vi alla är emot det. Då kan vi sätta upp ett politiskt mål. Varför inte införa en nollvision mot våldtäkt?"
Jag kan bara hålla med.