söndag 29 oktober 2017

Vi måste prata om manlighetskultur och manlighet

#metoo är ett genombrott – det vi nu måste göra är framförallt att prata om manlighetskultur och manlighet. Alla män begår inte övergrepp men precis som att alla kvinnor blivit mer eller mindre utsatta så har alla män berörts av de krav och föreställningar som manlighetskulturen kräver. De män som nu ertappats med sexistiska beteenden eller övergrepp har tidigare i princip fått ett ja från omgivningen när de inte har blivit stoppade eller ifrågasatta mer än av möjligen någon kvinna. Man har tillåtit dem att fortsätta, de har testat gränser och ingen har sagt stopp. Här har hela samhället ett ansvar, men stoppade kan de bara bli av andra män eller chefer.
#metoo-debatten har lyft diskussionen om sexuellt våld, trakasserier och kränkningar till en helt ny nivå där allt färre kan och vill blunda för problemets omfattning. Många har reagerat med förvåning. Jag är lättad. Äntligen har det blivit tydligt, de som sker varje dag, om och om igen. Men visst kan jag också bli förvånad när kvinnor berättar hur den ena efter den andra mannen som jag själv respekterat också tillhör dem som i olika sammanhang sexuellt trakasserat kvinnor. En del män har inte ens förstått att de begått övergrepp eftersom de bara gjort de som de tror förväntas av dem, men de flesta är medvetna om att de gått över gränserna. En hel del unga killar har inte förstått att de sätter djupa spår och är kränkande när de tafsat på någons rumpa, dragit sexistiska skämt eller haft sex med en någon som inte samtyckt utan bara tystnat.
#metoo har dessutom vridit frågan ur händerna på de främlingsfientliga och högerextrema som har kunnat påstå och driva att sexuellt våld framför allt utövas av killar med annan kulturbakgrund. Nu går det inte att blunda: Det finns unga asylsökande pojkar som tafsar likväl som det finns populära programledare som också gör det.

Hur kan det då vara så många kvinnor som går i försvar och tycker synd om män i allmänhet, till och med de som erkänt? 
Villkoren eller normen är att en kvinna som sparkar på andra kvinnor kommer att ha lättare att klättra i olika sammanhang, blir populär bland killar, får högre positioner. Vi lever med ett "hora och madonna”-tänk, där det finns två kategorier av flickor - att gifta sig med och att ligga med. Uppdelningen i att kvinnor är horor eller madonnor är grunden för hur vi tänker och spontant reagerar och leder t ex till att kvinnor skitsnackar om kvinnor som det går bra för. Som kvinna kan du bli en ”fin flicka” genom att peka på andra som inte beter sig önskvärt. Män skitsnackar om män som är loosers för att stärka sin egen position. Både män o,ch kvinnor ja hela samhället skuld och skambelägger kvinnor som utsatts, hon kunde ha sagt ifrån, hon kunde klä sig på annat sätt… Så säger vi och samhället inte om några andra offer. Det ligger starkt i våra tankemönster, men kan nu ha en chans att förändras. 
Nu kan vi komma bort från idén om att det bara är vissa kvinnor som utsätts för sexuella trakasserier. 
Nu har vi och samhället chansen, vi har fortfarande problem med att rättsväsendet inte hänger med i rättsmedvetandet. Här behövs bättre lagstiftning t ex högre straff och lagar som bygger på samtycke. Visst finns det problem med att bevisa, men vi har redan lagar som är mer av normerande karaktär som leder till en förändrad inställning i samhället.
Det är nu många år sedan jag gjorde en undersökning och där unga tjejer formulerade att de största problem för dem var killar i grupp.
Nu måste manlighetsmyterna som sätter ett tryck på killar och män att förnedra flickor och kvinnor synliggöras och ifrågasättas; där de är värre för killar att inte vilja knulla än att våldta en tjej som inte förmår göra motstånd, där män stärker sig själva genom att trycka sitt stånd mot en kollega, där män skämtar om att kärringar ska hållas kort, där män ogenerat kan klä av någon med blicken eller tafsa på henne.

Det finns två tendenser nu - en som ger hopp och en som skrämmer:
Det finns män som höjer rösten mot manlighetsmytens trånga kostym som göra att män och killar kränker kvinnor men också far illa och dör för tidigt.
Det finns ett flöde på sociala medier av kvinnoförakt och kvinnohat.
Det behövs en frigörelse för män och killar, eftersom de vi vet är att manlighetskulturen skadar och dödar både kvinnor och män. 

Det här är ett lokalt såväl som ett globalt problem, som nu verkar verkligen kommit till ytan. Vi kan alla göra skillnad genom att  prata och agera, speciellt ansvar har alla i överordnade positioner: lärare, fritidsledare, chefer, ledare och politiker måste agera, en del vet men tror att det är normalt, andra blundar, andra tycker att det är okej, för de har själva gjort liknande. Oavsett var man har i bagaget så kan vi inte längre tillåta att det fortsätter. Nu finns det chans att göra skillnad.


söndag 22 oktober 2017

Unifiering

Har lärt mig ett nytt ord; unifiering. Det betyder att att vi alla drar åt samma håll, arbetar för att stå enade. I motsats till att misstänkliggöra och slå ned på andra. Det betyder inte att tysta de som har andras åsikter. 
Jag tror att människor är som bäst när vi inte trycker ned andra och när vi försöker lyfta upp andra, när vi skapar möjligheter och utrymme för alla att engagerar sig. Det är då det händer det bra saker. 
Det låter enkelt, jag kanske självklart men idag blåser det snålt på många sätt.

Glädjande är #metoo som skapat utrymme för mångas röster och som jag är övertygad om kommer att göra skillnad på många sätt och ställen. 
För de som är oroliga för sin egen skull eller andras har jag tips: 
Vet du att du begått kränkningar eller övergrepp berätta, be om ursäkt och behövs det anmäl dig själv om du begått ett brott.
Är du bara orolig; lära om samtycke och kommunikation och inte minst att kvinnor och flickor har samma värde. och integritet som män och pojkar.
Många har skrivit mycket bra om kampanjen och visst, inte borde det vara så att enskilda ska behöva berätta om de övergrepp och kränkningar de blivit utsatta för, men vi lever i ett samhälle som fortfarande har en stark patriarkalisk dominans och då räcker inte statistik för att förändra. Det räcker inte heller att män är tysta, män måste aktivt ta ställning, säga ifrån och agera. Det räcker heller inte att de själva aktivt arbetar med de egna förhållningssättet till kvinnor och män.

onsdag 18 oktober 2017

Fortsättning kommunstrukturen, hur ska vi komma vidare?

Jag tror att vi i skärgården skulle behöva ha en större deliberativ process  kring kommunstruktur i framtiden med syfte att få igång samtal mellan oss som berörs och som kan leda till nytänkande, bättre lösningar, bättre argument för det ”allmännas bästa”. Ett samtal som involverar olika åldrar och roller i våra lokala samhällen, där tror jag att vi kan finna konstruktiva lösningar för framtiden. För frågan är inte enkel.
På Åbo akademin finns kunskap och forskning på området. Vem ska ta stafettpinnen och agera? Skärgårdsnämnden/Företagsamskärgård?
För såsom vi har idag kan vi inte fortsätta, det finns ingen större utvecklingskraft och vi klarar just och just den lagstadgade servicen som kommunerna ska tillhandahålla. 

måndag 16 oktober 2017

Skärgården kan bli de hållbara samhälle som många drömmer om

Det är budgettider!
Vi i Kumlinge diskuterar om vi ska behöva sänka antalet lektioner för våra grundskolelever. Vi har redan så gott som slopat möjligheten för de fria tillvalen. I Mariehamn diskutera man satsningar på konstgräs och arenor, platser för människors lek som vi har naturligt genom att vara i naturen. Platser som de som bor centralt gästar när de har tid och lust. Vi diskuterar om vi ska slopa delar av stödet för näringslivsutveckling (som redan är allt för litet). I Jomala bygger man ett nytt samlingshus.
Kumlinge har bland de högsta skatteöret, har en minimal arbetslöshet, har en befolkning som jobbar hårt och väljer att bo på ett ställe som gör att vi inte kan ta del av alla de satsningar och service som vi är med och bidrar till, men folk trivs.

Satsningar som görs för skärgården ses som bidrag och tärande, satsningar i centralorter ses som investeringar för framtiden, trots att de mesta kommer alla som vistas på båda ställen på ett eller annat sätt tilldel.

Jag tror på en skärgårdskommun, vi kan då vara starkare politiskt, driva frågor tillsammans och få nytta av all kompetens som finns i skärgården. Jag ser inte att de är en åtgärd som kommer att leda till att de blir billigare, vi har redan så slimmade ekonomier och system så även om vi kommer att få vissa samordningsvinster så är det snarare en kompetens förstärkning än något som kommer att bli billigare. 
Jag ser att en skärgårdskommun kräver ett starkt kompensatoriskt landskapsandelssystem där centralorterna får betala mer för de fördelar de har av att vara centralorter, alltså de platser där flest företag och butiker väljer att etablera, sig och där flest människor väljer/tvingas att bo.
En skärgårdskommun kräver att vi får en flexibel och personbaserad skärgårdstrafik, ett bra Wifi nät har vi redan, de gör att många möten inte behöver hållas IRL (så att alla är på samma fysiska plats).
Jag menar att Åland inte har råd att inte ta vara på den mångfald av människor och natur som hela Åland består av. Därför måste förutsättningar skapas för att hela Åland ska vara möjligt att bo och leva på. 
Jag menar att skärgården kan bli de hållbara samhälle som många drömmer om att bo på och besöka, men då måste vi få resurser att jobba med gemensam planering och utveckling i skärgården, de har vi inte idag, vi är för små och vi får del av för lite av de gemensamma resurserna.

onsdag 11 oktober 2017

Idag är det internationella flickadagen

Idag är det Internationella flickadagen den infaller varje år den 11 oktober. Den är instiftad av FN:s generalförsamling 2011, för att uppmärksamma flickors särskilt utsatta situation. Att vara ung tjej i världen är tufft. På många platser i världen utsätts flickor för en konsekvent och förödande diskriminering i förhållande till jämnåriga pojkar. Den börjar redan på fosterstadiet och fortsätter genom hela barndomen och upp i vuxen ålder. Miljontals flickor runt om i världen saknar möjligheter att själva påverka och utforma sina liv. Kulturella värderingar och traditioner i kombination med fattigdom leder till systematisk diskriminering av flickor. Varje dag nekas flickor skolgång, tvingas in i barnäktenskap, utsätts för könsstympning, våld och övergrepp – oerhörda kränkningar som pågår på många håll i världen. Fattigdomen, krig och att vara på flykt gör flickor än mer sårbara. Hela 70 procent av världens fattiga är flickor och kvinnor – och två tredjedelar av de 775 miljoner människor i världen som inte kan läsa och skriva är kvinnor. 
Vi har speciellt i norden upplevt stärkta fri- och rättigheter för flickor. Nu syns oroande tecken på att utvecklingen inte bara stannar av, utan att den går åt fel håll. Den psykiska ohälsan ökar, hot och trakasserier eskalerar, och röster som vill vrida tillbaka klockan kring flickors rätt till sin egen kropp, identitet och framtid blir allt mer högljudda.
Hela samhället blir lidande när flickors och kvinnors rättigheter kränks. Att engagera sig för jämställdhet är en del av att jobba för ett hållbart samhälle här hemma såväl som internationellt. Vi måste höja tempot!

Mer inspiration: https://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/a/052O0/bakslag-i-fn-for-flickors-rattigheter

måndag 9 oktober 2017

Huvudmålet måste vara att vi inte spara mer på skolan, barndagvård och åldringsvården.

Jag har ett uppdrag i Sverige inbokat  och har därför inte har möjlighet att delta på budgetpalavern på tisdag. En palaver som Kumlinge kommun tvingades att flytta på, på grund av inställd färja. Jag har därför valt att göra ett inlägg genom mail till mina fullmäktigekollegor och ett inlägg här på min blogg för andra som är intresserade.

Jag vill jag framföra följande:
Jag menar att de budgetdirektiv vi i nämnderna fått inte stämmer överens med vad flera fullmäktigeledamöter tidigare lyft på: "det går inte att osthyvla mer", nu måste mer aktiva prioriteringar göras om vi ska spara mer. Jag tycker att det är synd att vi inte hade palavern innan tjänstemän och nämnder börjat arbeta, men så är det nu.

Jag anser att vi ska spara så lite som möjligt och utgå ifrån att spelreglerna från landskapet blir de bästa och inte de sämsta för Kumlinge. Vi har redan en förvaltning som är ytterst sparsam, de kan man se på hur de pusslar och verkligen försöker finna smarta och ändamålsenliga lösningar på både det ena och det andra och de finns inget egenvärde i att vi sparar mer än vi behöver.

Huvudmålet måste vara att vi inte spara mer på skolan, barndagvård och åldringsvården. Vi MÅSTE ha en högkvalitet på skolan om vi ska attrahera inflyttare, jag menar att vi inte kan spara mer på den. Jag tror däremot på att vi kan stärka den genom att vi i skärgården skapar en gemensam skolförvaltning och utvecklingsverksamhet, vilket är något jag har motionerat om. Barn och ungdomar är här och nu, men också framtiden. Vi kan genom styrkan i småskaligheten och med hög kompetens och kvalitét sticka ut och synas, som t ex i det digital småskoleprojektet. Det bär mycket längre än t ex en annons. Vi kan inte heller spara mer på åldringsvården, de äldre har byggt upp det samhälle vi har, de ska inte drabbas.

Det vi kan göra är att uppmuntra och stimulera tredje sektorn/föreningslivet genom att fortsättningsvis ha fri tillgång till de lokaler som kommunen har och avsätta mer pengar att söka för föreningar, för att uppmuntra till allt från hälsofrämjande satsningar till folkbildande möten. Alla undersökningar visar att ett bra stöd från samhället till föreningar ger mångdubbelt tillbaks till invånarna. Ett aktivt föreningsliv bidrar också till att en kommun utvecklas på olika sätt.

Vi bör inte heller spara på bildningssidan - varken på Medis eller biblioteket, den verksamheten är en bas för att stärka medborgarnas kompetens att vara aktiva och engagerade medborgare. Där skapas en bas för överlevnad i byggandet av det demokratiska samhället, mötesplatser, möten och skolning behövs mer än någonsin i dessa digitaltider med ”fakenews" och annat.

När vi nu måste spara mer, ser jag ingen annan råd än att skära ned på den icke lagstadgade servicen till våra företagare. Jag anser att vi därför ska lägga ned Näringslivsnämnden och huvuddelen av dess verksamhet (det är inget jag skulle förespråka om vi hade pengar) och vi får lägga mer ansvar för denna verksamhet på kommundirektören genom att föra över trafik, lantbruk, inflyttarservice och informationsverksamheten till styrelsen, och några åtgärder kan flyttas till tekniska sidan. Vi kan upphandla Kumlinge Nytt och låta den få en helt ny form, kanske i form av ett digitalt nyhetsbrev som också kan prenumereras på i pappersformat av dem som så önskar. Samtidigt kan man stimulera det nybildade företagarnätverket med möjlighet att söka bidrag för att engagera företager och söka projektmedel. Vi ser redan nu hur de gått samman och diskuterat sophantering och liknande kunde göras i andra frågor.

Räcker inte detta så att vi får ihop ekonomin bör vi höja skatten, men det ger inte mycket pengar då vi är så få. Det gör de sannolikt mer oattraktivt att bo i vår kommun. Men om landskapet anser att de landskapsandelar som regeringen tilldelar kommunen ska räcka och så att vi kan ha en likvärdig basservice till våra kommuninnevånare som andra på Åland, så ser jag ingen annan väg än en drastisk skattehöjning, det måste bli synligt för alla att det inte går att sköta ens den lagstadgade verksamheten som kommunen ska bedriva med pengar som idag finns tillhands trots en superslimmad verksamhet.
Det hoppas jag dock att vi slipper och jag hoppas på att en skärgårdskommun ger oss vissa samordningsvinster, men också styrka att strida för våra invånares rätt till en likvärdig service som övriga på Åland. Innan dess ska vi inte sänka kvaliteten på skola, dagis och åldringsvård.