Kvalitetssäkring v/s förtroende och arbetsglädje

Funderar på kvalitetssäkring som vi ju alla vill ha, speciellt vi politiker efterfrågar numera ofta det, vi vill ha nyckeltal, statistik, antal och olika former av modern kvalitetesuppföljning,  men frågan är komplicerad. Hur mycket tid ska anställda lägga på detta när de skulle kunna ägna sig åt själva verksamheten. Man skulle kunna säga att gamla sortens kvalitetssäkring ofta hade sin grund i småskalig verksamhet med direkt kontakt och förtroende. Medan dagens i mycket handlar om mål, uppföljning, checklistor och program. Man litade på att folk gjorde sitt jobb på ett bra sätt och först när de kom signaler om de motsatta så agerade man. Systemet har förstås sina svagheter där t ex lathet och slarv kan få stort utrymme, samtidigt som förtroende ofta leder till att folk tar stort ansvar och gör mer än vad som krävs.

Två ord dyker ofta upp i diskussionen om kvalitetssäkring idag, Lean som betyder mager på engelska, har sitt ursprung i ett japanskt sätt att organisera bilproduktionen och syftar till att via ständig underbemanning skära ner antalet permanent anställda. Det andra ordet New Public Management, NPM som handlar om likriktning och standardisering och att ledarna ska styra och ”våga ta obekväma beslut” om t ex nedskärningar och besparingar. I grunden ligger kontroll av detaljer och en form av misstroende mot de anställda. Med en idé om att de anställda är tröga, lata, fuskande och ineffektiva och de kommer man bara åt genom att skrämma, kräva och kontrollera, allt måste därför mätas för att bevisa och utmana. Med dessa system försöker man detaljreglera och styra verksamheter med stor risk för att man dödar kreativt tänkande, ansvar och egna initiativ. Samtidigt spelar man på personalens vilja att prestera bra, men ger dem otillräckliga resurser. Med den slimmade verksamheten riskerar alltid viktiga delar som inte finns eller kan regleras att falla mellan stolarna för det är ingens ansvar och de kan heller inte mätas, sådant som ger kvalité. Ett resultat när NPM, mätandet och checklistorna får större och större utrymme är att människor känner sig otillräckliga och bryts ner psykiskt, verksamheten utarmas och tappar kvalitet och sättet att leda allt för ofta resulterar i olika former av mobbning. De gäller att hitta en balans där omsorg om människor och anställda är viktigare än checklistor och program, samtidigt som alla har nytta av kvalitetssäkring.

Det är dags att rederierna tar ansvar för kvinnor och flickors säkerhet!

Förra veckan måste jag trots enorm tidsbrist skriva en insändare. Jag kunde inte var tyst efter två våldtäkter på färjorna för någon vecka sedan, måste jag reagera, fram framförallt när jag upplevde att svaren från färjornas informationsansvarige inte riktigt tog problemet på allvar. Nedan min insändare:

Det är dags att rederierna tar ansvar för kvinnor och flickors säkerhet

Vikingline har haft två anmälda våldtäkter på sina färjor de senaste veckorna. Hur det ser ut i övrigt med anmälningar och företeelser hos rederierna kan vi bara ana. Många utsatta väljer fortfarande att inte anmäla. I debatten tycker förstås alla att det är hemskt med våldtäkt men flera väljer att skuldbelägga kvinnorna. Kvinnorna borde tänkta efter, de borde inte varit så fulla, de borde ha andra kläder, de borde… Inget annat brott leder så tydligt till att offret pekas ut som ansvarig eller medansvarig. Ingen skuldbelägger han som har dyr fin kostym och friskt och glatt bjuder till höger och vänster och sen blir rånad på plånbok. Det gamla unkna synsättet på kvinnor som ansvarig för sexualiteten, både sin egen och männens, ligger starkt kvar.

Rederiet beklagar det inträffade, det brukar ju inte hända på just den här rutten. Det får ALDRIG hända, menar jag. Rederierna måste ta sitt ansvar för säkerheten för kvinnor och hela systemet måste utvecklas.

Före jul hade jag en tonårsflicka som skulle delta i ett seminarium, hon reste från Kapellskär till Mariehamn på fredag eftermiddag, hennes upplevelse av en full man som sökte kontakt med henne gjorde att vi under helgen måste leta en ”ledsagare” och boka om till dagresa, vilket gjorde att hon missade slutet av det program hon kommit för att delta i.

För en vecka sedan hade jag två tjejer i 18 år åldern som skulle med på konferens i Helsingfors, de gick på färjan 16.30, efter en middag valde de att sitta i hytten resten av kvällen. En 20 årig tjej som reste med samma tur valde att köpa smörgås i kafeterian och satt sen i hytten hela resan. Ja, de väljer själva men det är något i miljön som gör att de inte tar del av något av de utbud färjan har att bjuda. Själv reser jag mycket på nätterna, jag är 50+ och även jag flyr snabbt till min hytt och kommer ut först när färjan närmar sig ankomst. 

Är det verkligen på de här villkoren som kvinnor ska resa på färjorna?

Nej, det är dags att rederierna utvecklar sin säkerhet för kvinnor. Det ska finnas ställen där man kan sitta säkert utan att riskera att bli utsatt för oönskade inviter av olika slag. Det ska finnas gott om information som uppmuntrar en icke kränkande miljö, det ska finnas eskorterande personal och säkerhetssystem som man kan kontakta om man känner obehag eller är rädd. Vakterna ska aktivt agera och störa i de hytter där de hör att de är stökigt.

All personal måste ha genusutbildning så att de inte omedvetet skuldbelägger eller förlåter kränkande beteenden. Trygghet både för de som vill ha fest och de som reser av andra anledningar måste stå i centrum.    

Mia Hanström, ordförande Ålands feministparaply - ett nätverk för jämställdhet