söndag 30 juni 2013

Funderar på spontanidrott och jämställdhet

Funderar kring idrott och tittar på en spännande rapport från Botkyrka kommun: Långt ifrån lagom.
Kommunala budgetar så även våra Pafmedel är av tradition utformade för att i första hand stötta förenings- och tävlingsidrott det blir problematiskt ur ett jämlikhetsperspektiv visar det sig. Det passar tjejer och en rätt stor grupp killar i mindre grad  vilket leder till att de idrottar mindre och får mindre del av samhällets satsningar på idrott. Eftersom idrottsföreningarna är tydligt mansdominerade så är det framförallt män i åldersgruppen upp till 20 år som får den största andelen föreningsstödet. Alltså män som grupp får mest stöd för sitt idrottande. Men det är inte så enkelt svenska Riksidrottsförbundet har identifierat att killar idrottar antingen väldigt mycket eller inte alls. Man menar att detta kan vara ett uttryck för de förväntningar om maskulinitet som finns på killar. Så det är en utmaning att skapa fomer för idrottande som gynnar också de killar som inte idrottar idag. Utifrån ett hälsoperspektiv är det väldigt viktigt. I en studie från Göteborg kom det fram att det var fler kvinnor än män som tränade hos privata aktörer, och då framförallt sådana som erbjuder gym och träningspass. Det betyder att kvinnor betalar för att idrotta på de sätt som de anser passa dem, medan stat och kommun subventionerar mäns idrottande i de former som skapats. Traditionell idrott skapades från början som en väg att dana män som man uttryckte det, man ansåg det tom skadligt för kvinnor att idrotta. Idag finns mycket kunskap och vi skulle kunna utveckla idrottandet till en mycket mer hälsofrämjande rörelser på lika villkor om vi vågade ifrågasätta gamla föreställningar och mönster och problematisera en del "heliga kor". Det finns idag redan framtagit en massor enkla åtgärder som kan vidtas, man kan t ex  göra riktade bidrag för tjejidrott, man kan ge bidrag till föreningar som vill arrangera spontanidrott med inriktning på dem som inte annars idrottar.

onsdag 26 juni 2013

Grabbighet

I Johan Ehns förklaring till att han inte vidtar några åtgärder utan är nöjd med Kulturdelegationens svar uttrycker han det som att det handlat om "grabbiga skämt" han menar att man ska ta upp det, men viftar samtidigt bort det med att han inte kan bedöma olika skämts art. Jag skrev 2004 en bok om killverksamhet med titeln Pärlkrokodiler där försökte jag ringa in grabbighet och definierade den så här:
"Grabbigheten bygger på både gemenskap och uteslutning. Den används omedvetet eller medvetet för att stärka gemenskapen mellan pojkar och män. Grabbighet är ett förhållningssätt, en slags jargong som tar sig uttryck i kommentarer, språk, kroppsspråk och attityd. Grabbigheten är ett stärkande och vidmakthållande av manlig överordning. Den kan ses som en kostym som kan användas när den behövs. Inom grabbigheten är saker och företeelser viktiga, gemenskapen byggs kring saker eller görande. Saker som bilar, tjejer, skivor, aktier eller görande; fiske, supande, musicerande, mopedtrimmande. Grabbigheten är ett förhållningssätt som på olika sätt definierar och förminskar
tjejers livsutrymme. Grabbigheten kan kränka tjejer också när tjejer inte är närvarande. Genom t ex beskrivningar av tjejer som hon med stora bomberna eller den snygga häcken. Grabbigheten odlar attityder om tjejer och killar som upprätthåller ojämställdhet."
Den definitionen håller även idag, men idag skulle jag också läggar till att grabbighet inte alltid utövas av bara killar, men oftast är de i majoritet. 
När jag funderar vidare så är det något som oftast uppkommer i grupper, enskilda killar eller män, med några undantag är inte grabbiga. Det är kloka och trevliga på tu man hand, men i grupp kan saker hända. Då kan grabbigheten ta plats, om inte annars så ofta i samband med alkohol intag. Grabbigheten tar sig ofta uttryck i att ta sig friheter eller göra saker på andras bekostnad, skämta, göra practical jokes eller allmänt störa andra. Det är svårt att kritisera grabbigheten för att då framstår man bara som tråkig och humorbefriad. Jag vet många män som allt oftare väljer bort sammanhang, då de inte känner sig bekväma med den grabbiga jargongen. Det är bra, men ännu bättre vore om de sa ifrån och ställde krav. Ingen mår egentligen bra av ett grabbigt klimat i längden.

tisdag 25 juni 2013

Sjukvården i framtiden

Landskapsregeringen har haft en kommitté som nu kommit med en rapport: Omställning Åland Strategisk planering för en hållbar framtid 2013-2051. Det är som vanligt mycket ord som det ju måste vara, jag har speciellt tittat på vad de skriver om hälso- och sjukvården och gillar mål som ÅHS är ett hälsofrämjande sjukhus, den kurativa, promotiva och komplementära vården på Åland arbetar sida vid sida med patienten i fokus. De lyfter fram att det finns ett brådskande behovet att investera i förebyggande arbete av icke smittsamma sjukdomar som en integrerad del av hållbar socioekonomisk utveckling. Det är tuffa skrivningar och kräver både att samarbets- och helhetstänk präglar sjukvården och att lagtinget är beredda att ge mer pengar till ÅHS. Sen tror jag och många med mig att om man lyckas arbeta förebyggande och främjande så minskar vi en hel del kostander i framtiden.

Språket är viktigt, det gör skillnad om vi använder begrepp som patient eller kund och för mig som i och med mitt uppdrag i ÅHS, nu möter många både nya och gamla ord och begrepp som jag oftast känner igen men aldrig funderat över vad det egentligen betyder så är det väldigt intressant. I LRs plan finns några viktiga begrepp.
Kurativvård betyder botande vård, den har mer av ett helhetstänk och skiljer sig från att bota symtom. Inom kurativvård och behandling kan t ex vården bestå av konstnärlig behandling, massage och motion. Den skiljer sig från den palliativa vården som är lindrande.

I planen använder man ordet promotivt, det skiljer sig från preventivt. Det preventiva synsättet innebär att man genom olika skyddsåtgärder försöker undvika att ohälsa uppstår. Fokus ligger på riskfaktorer och utgår från ett problembaserat resonemang. Det gäller att skapa ett ”skyddsnät” där ansvaret inte läggs på individen utan på arbetsgivaren, samhället, läkaren med flera. Ett viktigt arbete, men om man i förhållande till patienten utgår från ett promotivt synsätt är det mera möjlighetsbaserat det ger individen en tydlig roll och ett ansvar det inbär att hälso- och sjukvården måste utveckla en sorts ”hälsokompetens” hos människor. Det är verkligen en utmaning och jag tror att här måste man verkligen involvera tredjesektorn på olika sätt om man ska lyckas.

En annan sak som sker just nu är debatten i Sverige om hälso- och sjukvårdens utformning. Nu går läkare och annan personal in i debatten. Vi kan lära och ska vara tacksamma för att ÅHS inte gått in i "management" och "köp och sälj". Vi har huvudsakligen en bra hälso- och sjukvård, men vi behöver jobba med utvecklingen. Vi behöver ständigt granska verksamheten utifrån god etik och effektivitet, vi ska dra lärdomar av både goda och dåliga exempel i vår omvärld.
Framtiden innebär många utmaningar och ett spännande arbete där alla i organisationen behöver vara med och bidra på ett eller annat sätt där alla måste ha god vård för alla åläningar i fokus.

lördag 15 juni 2013

Makt och härskartekniker

I SKUNK har vi diskuterat behovet av att lära sig mer om Härskartekniker vilket gav mig anledning att skriva lite om det.
Att vara omedveten om makt och hur maktstrukturer fungerar och samverkar är inget brott, men utan ha kunskap om det, riskerar man att ibland kränka andra människor. Man riskerar att omedvetet eller medvetet använda de som kallas härskartekniker. Man kan säga att härskartekniker är olika sätt som används för att bedriva makt över någon, sätta någon på plats eller förtrycka någon i syfte att hävda sig själv. Härskartekniker är väldigt subtila och manipulativa och förekommer i politiken, på arbetsplatser i skolan, ja de kan förekomma i alla sammanhang där det finns grupper av människor. 

Det är ofta svårt att identifiera när man utsätts för en härskarteknik och många vet inte om att de är utsatta för härskartekniker. Det gäller särskilt kvinnor och unga som på ett omedvetet sätt lärt sig leva med dem. Men resultatet är att den som är utsatt känner sig mindre värda, när det i själva verket är den person som använder sig av härskartekniker som är osäker eller vill stärka sin maktposition.

Därför är det viktigt för en demokratiska människa att förstå och lära om makt och härskartekniker så att man kan identifiera dem både när man är utsatt eller utsätter någon. En grund för att förstå är att identifiera makt mellan grupper och vad som är normen; vuxna har generellt makt över unga, män har generellt makt över kvinnor, vita har generellt makt över svart, de som är vana har generellt makt över de som är ovana, etc. Har man kolla på det så blir det också tydligt att man inte har samma förutsättningar att verka i en grupp och att det kräver extra lyhördhet och förståelse för den som tillhör normen eller den överordnade gruppen. 
När man är utsatt för en härskarteknik är det viktigt att inte låta sig provoceras av den som utövar härskartekniken. Det handlar om att du stör normen. Det gäller att "spegla situationen", det vill säga att lyfta fram kommentaren, gesten eller det som gjorde att man kände sig förtryckt och fråga vad personen egentligen menar.
Bra och viktigt är också att ha peppande nätverk som kan hjälpa en att se vad det handlar om.

Det finns många olika härskartekniker: De fem härskartekniker som Berit Ås identifierar är:
- Osynliggörande
- Förlöjligande
- Undanhållande av information
- Dubbelbestraffning
- Påförande av skuld och skam
Hon lyfte för några år sedan in två till som hon menade är så ocivilcerade så att hon valt att inte ta med dem till en början.
- Våld och hot om våld 
- Objektifiering
Berit Ås menar att dessa blir använda i speciella kombinationer och situationer gentemot kvinnor på grund av manssamhällets definition av kvinnor som objekt eller ägodel. Men härskar tekniker användas mot alla undertryckta grupper. De finns mer subtila härskartekniker men som på samma sätt är kränkande att bli utsatt för. Här kommer några fler som identifierats och idéer hur de kan bemötas.

Martyrskapet – personen surfar på vågen av dina skuldkänslor.
Du ger professionell och befogad kritik reaktionen blir att personen anser sig kränkt och snäser förorättat.
Kan bemötas med: Upprepa lugnt och sakligt kritiken och undvik att falla in i medlidande. Ge inte personen uppmärksamhet för sina känslor.

Stereotypisering – du förenklas till ditt t ex utseende eller kön. Det kan handla om att kvinnor tilldelas typiskt "kvinnliga" arbetsuppgifter. 
Kan bemötas med: En nyfiken fråga ”Hur kommer det sig att du frågar just mig?”.

Självförvållad härskarteknik – när man omedvetet förminskar sig själv inför andra, till exempel kvinnan som frågar ”Jag har en liten fråga”, osäkert framfört.
Kan bemötas med: Rusta dig retoriskt och plocka bort alla förringande kommentarer om dig själv, säg i stället ”Jag har en fråga”.

Andra är t ex Uteslutningsmetoden, när man inte inkluderar alla i sammanhanget. De kan handla om förväntningar på att alla ska dricka alkohol, alla ska skratta åt sexistiska skämt. Projiceringsmetoden när du uttrycker ditt missnöje eller påtalar någonting men får av härskaren/härskarna veta att det egentligen är du som är problemet, eller att det är ditt problem att du känner som du gör. Fokus förflyttats från det du ville ta upp eller kommentera till dig själv och dina känslor.
Komplimangmetoden du får en komplimang eller en klapp på axeln och vet redan i det skedet att det förväntas något extra av dig? Trots komplimangen känner du istället en olustkänsla och en känsla av att du blir utnyttjad.

Att bemöta härskartekniker är inte lätt men impulskontoll (att inte gå in i känslan) och att vara nyfiket intresserade (hur tänker ni nu) är bra utgångspunkt, känner du dock att de inte fungerar då ska du begära hjälp eller lämna sammanhanget.

Det finns flera bra sidor om härskartekniker här kommer några tips:



lördag 8 juni 2013

de där med ÅHS

I onsdags var jag med i Ålands Radios program Arena om min roll som ÅHS ordförande och vad jag tänker kring den, den som vill kan lyssna via länken Arena. På torsdagen var jag och besökte ÅHS klinikchefsmöte och fick samtidigt förmånen att delta i ett avskeds kaffe för en mångåriga medarbetaren Sheila Sundblom. Det jag vill förmedla till klinikscheferna var följande: 

När jag har tagit på mig rollen att leda ÅHS styrelse, betyder inte det att jag ska leda ÅHS, det är något som vi tillsammans ska göra; styrelsen, ledningsgruppen, klinikchefer och andra chefspositioner.
Att politikerrollen för mig innebär att på olika grunder försöka ta ett helhetsgrepp där man väger in olika fakta och omständigheter och fatta beslut utifrån det. 
Att det finns många målkonflikter i en organisation som ÅHS som man ska balansera. En del delegeras ner till klinikcheferna eller andra under dem, en del hamnar hos oss i styrelsen där klinikchefer, ledningsgruppen eller andra blir en form av rådgivare/experter för oss politiker, då utgår de ifrån sitt område och där vi i styrelsen har i uppdrag att försöka ta det där helhetsgreppet för att uppnå sådant som vi skrivit i våra politiska program och lovat medborgarna. 
Jag menar att som politiker ska man försöka att se sammanhangen, ibland nästan på ett intuitivt sätt, man får försöka känna av vad som är möjligt. Utöver att de lyder vi alla under en massa spelregler som vi ofta inte kan påverka, lagar, förordningar och budgetramar. 
Alla beslut kommer inte vara roliga att ta och vi står inför en hel del utmaningar. Det kommer förstås leda till att vi från styrelsen kommer att fatta en del beslut som inte någon gillar men förhoppningsvis inte så många och min förhoppning är att alla inom ÅHS kan ha en stor förståelse för varandras roller och att det finns en respektfull dialog
Jag är säker på att alla har ÅHS och patienternas bästa i sikte. Det jag hoppas på är att slippa är maktkamper utan att ÅHS präglas av samarbete mellan personalgrupper, mellan kliniker och avdelningar, mellan politiker och anställda, mellan facket och ledningen. 
Åland satsar mycket på en bra hälso- och sjukvård, jag tror inte att det är jämförbart med något annat ställe som har 29000 invånare. Det är en bra förutsättning och det jag hör om ÅHS, och många har pratat med mig sen jag fick ordförandeuppdraget, de upplever att de fått bra bemötande och bra vård. Det är något att vara stolt över och jag tror att alla tillsammans måste jobba för att lyfta fram det, utan att därför sopa sådant som inte fungerar under mattan eller ta tag i sådant som kan utvecklas.
Jag hoppas att alla tillsammans, även om vi har en budgetmässigt tufft framöver lyckas ta vara på personalens innovativa kraft och uppfinningsrikedom, att vi inte låter goda idéer fastna i den hierarkiska organisationen utan ger dem chansen att prövas och att vi lyckas skapa en jämlik vård för alla grupper, där inte de som har starkast röst eller vassaste armbågarna är de som får mest utan att vi även lyssnar på de som viskar eller är tysta.


Min ambition är att till hösten komma runt till alla klinker/verksamheter för att ha en bättre förståelse och grund för de beslut som ska fattas framöver. Vi har en strama budget samtidigt som vi har en verksamhet som ständigt utvecklas. Det blir hårt och svårt, men vi får göra det bästa som går av saken. 

söndag 2 juni 2013

Förebyggande arbete

Funderar kring förebyggande arbetet mot missbruk och diskriminering av olika slag.
En metod som är vanlig att myndigheter drar till med när de vil vara handlingskraftiga för att försöka komma åt problem är handlingsplaner. Det är bra att en organisation blir tvungen att tänka igenom och systematisera hur de ska jobba med frågan men baksidan är ofta att det blir en plan som någon får i uppdrag att göra och som sen läggs till handlingarna. 
Man behöver fundera över hur effektivt det är och när metoden handlingsplan ska användas både för våra små kommuner och i den ideella sektorn.
Idag måste föreningar som vill ha PAF bidrag ha en drogpolicy. Det tycker jag varit bra, men för ideella sektorn kan små morötter vara effektivare, vad det gäller att verkligen påverka attityder, val och regler i en förening. Bidragsgivare har piska och morot som verktyg. Det tål att fundera på vilka metoder man använder, det kanske kan vara effektivare t ex med ett villkorat "tilläggstöd", att om föreningen vid ett styrelsemöte/medlemsmöte eller annat arrangemang diskutera t ex spelmissbruk eller har någon annan åtgärd som de skulle kunna göra i just sin förening för att få upp en missbruksfrågan på ett eller annat sätt på agendan. Så skulle de kunna få en extra slant som de förstås sen ska redovisa. Vad har det gjort och anser det att det haft någon betydelse, hur tänker det fortsätta jobba mot missbruk. Anser myndigheten att de inte var tillräckligt eller seriöst, då minskar bidraget för nästa år med motsvarande summa. Det tror jag skulle uppmuntra innovativa aktiviteter. Handlingsplaner kan vara bra men riskerar att falla platt. Ja, det tål att fundera på vi behöver vara innovativa och inte bara köra på. Jag fundera som sagt på detta men har inga färdiga lösningar. 
Vad det gäller att arbeta mot missbruk och diskriminering av olika slag så tycker jag att man ska lyfta fram vikten av det främjande föreningarnas arbete och vikten av barn och ungas delaktighet. Jag anser att en av de viktigast nycklarna att komma åt t ex ungdomsfylleri är att göra unga ansvariga och delaktiga i sin egna liv och sin egen omgivning. Men det krävs förstås mer t ex föräldrastöd en annan viktig nyckel.

Sen tror jag att man ska arbetet aktivt med vikten av nyktra zoner både för barn, ungdomar och vuxna. Samhället ska uppmuntra och lyfta fram betydelsen av nykter vuxenverksamhet som förebild, att bromsa trenden att idrott och kultur arrangemang bara är coola om de kan servera öl och vin.