Vi har inte råd med ett vi-och-dom-tänkande, vi måste tillsammans ta tillvara hela Åland

Är nu på ridsemester i Italien, men kände att jag behövde skriva av mig då jag upplever att attackerna på skärgården, protektionist och revirtänkande fått allt för stort utrymme i debatten på senaste tiden.
Har därför skrivit insändare i två delar på temat.
Texterna kommer här:

Vi har inte råd med ett vi-och-dom-tänkande, vi måste tillsammans ta tillvara hela Åland (del 1 av 2)

Ska Åland vara ett solidariskt samhälle som kompenserar och balanserar för- och nackdelar för olika områden så att alla medborgare får likvärdiga förutsättningar eller ska alla bo centralt och minoriteten skärgårdsbor så sakta dö ut?
Faktum är att de nedskärningar och förändringar som gjorts i skärgårdstrafiken nu har nått en gräns där trafikavdelningen säger att varje tur nu har en infrastrukturell betydelse. Många av oss som bor här ser att det börjar bli allt för glest med resmöjligheter för att få vardagslivet och arbetet ska fungera, både pga av fulla färjor och få turer. Fler och fler stugägare har svårt att komma ut till sina stugor. På påskhelgdagarna fanns t ex en tur om dygnet för att komma från Kumlinge… Redan nu är flera vardagsturer fulla när man ska boka.

Vad är det då som gör att båda tidningarna gång på gång påstår och insinuerar att minoriteten skärgårdsbor får för mycket av samhället pengar till ”sin trafik”.  Är det okunskap, empatiproblem, fördomar, ideologiska grunder eller..? Senaste veckan inledde Nina Fellman en ledare om jordbruket med ”Näst efter skärgårdstrafiken (som de facto berör en mycket liten del av Ålands befolkning)…” och ett par dagar senare skriver Ålandstidningens Niklas Lampi ”Det brukar sägas att skärgårdsfärjorna är skärgårdens landsvägar och i så fall råder ingen tvekan om vilka vägavsnitt i landskapet som får mest pengar. Det gäller i absoluta tal men alldeles särskilt om de sätts i relation till antal användare.” Han fortsätter sedan med siffror och lite urskuldande att ”jo visst är de fastålänningar som också använder färjorna, men skärgårdsborna kör ju också på vägarna…”

Jag upplever att de börjar närma sig en kampanj för att undergräva skärgården som ett ställe att bo och leva på. Skriver man en sak många gånger så uppfattas det lätt som en sanning till slut.

Vem är den viktiga medborgaren för chefredaktörerna?

Samtidigt skriver man om hur hemskt det är att flyget har ändrat tidtabellen, antalet turer har inte minskat, men tiden att vara i H-fors har minskat såvida man inte sover över. Det har den också gjort för oss i skärgården. Inte en enda dag i veckan kan de som bor i norra skärgården vara i Mariehamn före kl. 11.30 och sista turen hem kräver avfärd vid 17. Ingen säger något om att det är en ytterst liten grupp som berörs av H-forsflyget, men det klassas som ett samhällsproblem.

Skärgårdstrafiken berör en betydligt större grupp än de som bor i skärgården, den dyra trafiken med fler turer handlar om sommargäster och turister, inte främst om oss som bor i skärgården. Hur skulle vi på Åland reagera på artiklar i finska tidningarna där man ständigt påstod att Åland är en tärande del av Finland. Jag anser att det är både oetiskt och diskriminerande att peka ut grupper som tärande för att deras livsvillkor är fördyrande. I skärgården kämpar vi på, de flesta skärgårdskommuner har idag lyckats med konststycket att ha ungefär lika mycket in- och utflyttning. Problematiken är att det är barnafödandet kontra den äldre befolkningen som gör att befolkningen minskar. Kommunerna jobbar aktivt med mycket små medel med inflyttningsaktiviteter och det ger resultat.

Att om och om igen peka ut skärgårdsborna som en tärande grupp, undergräver möjligheterna till utveckling. Hur ofta får vi t ex höra att skärgården har högst andel självanställda företagare.

Detta vi-och-dom-tänkande måste upphöra, vi behöver hela Åland där alla områden har sina styrkor och svagheter. Vi måste se till alla som bor på Åland får likvärdig behandling och att alla medborgares bästa står i centrum.

Vi har inte råd med ett vi-och-dom-tänkande, vi måste tillsammans ta tillvara hela Åland (del 2 av 2)

En del av stadens företrädare har emellanåt rätt aggressiva attacker mot resten av Åland. Nu senast Petri Carlsson i en insändare som ifrågasätter dagens landskapsandelssystem, han bollar med siffror och menar att systemet är orättvist gentemot staden. Det han och andra tycks glömma bort är att Mariehamns stad har centralortens alla fördelar, vilket gjort att de länge kunnat ha hög servicenivå och samtidigt låg kommunskatt. Centralortens fördelar är bland annat att man automatiskt har många företag och därmed stora samfundsskatter, man har de flesta institutionerna och myndigheterna och därmed skatteintäkter av större grupper människor. Mariehamn har dessutom fördelen av att ha den huvudsakliga hamnen vilket gör att turister och andra stärker skatteintäkterna.

Vårt landskapsandelsystem har varit ett redskap för att balansera centralortens fördelar med landsortens nackdelar och skärgårdens utsatta geografiska läge. Nu hävdar stadens företrädare att systemet är orättvist, nu är det plötsligen synd om staden när samfundskatterna har gått ned och man inte längre har lika mycket pengar att spendera. Men jag menar att först när staden ligger med samma skatteprocent som övriga Åland och kan visa på vilka fördyrande omkostnader de har för att vara en centralort och att det leder till att de som bor i Mariehamn får sämre service än andra ålänningar, först då är det intressant att diskutera, hur detta skall åtgärdas så att inte Mariehamnar missgynnas.

Detta vi-och-dom-tänkande måste upphöra, vi behöver hela Åland där alla områden har sina styrkor och svagheter. Vi måste se till alla som bor på Åland får likvärdig behandling. Att alla medborgares bästa står i centrum. De måste också bli ett slut på den aggressiva retoriken från en del landsbygdskommuner, där man sätter kommun före medborgarna, som om kommunen i sig har ett egenvärde. Alla är vi ålänningar och vi har inte råd att göra skillnad på folk om de bor på ena eller andra sidan en gräns som satts upp en gång i tiden. Nej, lyft blicken och samarbeta mer och tänk på helhet i stället för delar, tänk på människorna istället för reviren.  

Mia Hanström (s)

boende i skärgården

Unga idag, lydiga, lata egoister eller?

Funderar vidare utifrån skolan viktiga roll att fostra att skapa kritiska och ifrågasättande medborgare. Ett outtalat men kanske också uttalat budskap till dagens barn och unga är ”du måste klara dig själv, samhället är inget att lita på, satsa på dig själv".

De påstås ofta att dagens unga är den mest självupptagna generationen någonsin, men stämmer det? Att inte förstå vikten av att klara grundskolan och gymnasiet eller att ägna massor av sin tid åt dataspel och sociala medier istället för att engagera sig eller plugga, är det en sorts självupptagenhet? Eller är det en omedveten anpassning till en tuff och och snabbt föränderlig och oberäknelig verklighet? Att man då blir bekväm och lätt kryper in i datavärlden eller fokuserar med det egna jaget. Att bostadsmarknaden är tuffare än någonsin och ungdomsarbetslöshet är rekordartat hög. 

Dagens unga har inte bett om att få slippa fasta jobb, hyreslägenheter med rimlig hyra och ljusa framtidsutsikter. De har inte bett om att leva i ett samhälle med pensionskris, stora miljöproblem och ökad inkomstklyftor. De har inte bett om att växa upp med en vuxenvärld som sett till sitt eget välbefinnande utan långsiktigt förbättrande för kommande generationer. Det är ju inte så konstigt om man blir självcentrerad och bestämmer sig för att satsa på sig själv. Mer upprörande är lydigheten, att så många unga köper villkoren utan protester.

En bidragande orsak är skolan där barn och unga inte lär sig att skilja mellan olika perspektiv och politiska budskap, eller att tillgodogöra sig komplicerade orsakssammanhang inte får redskap för kritiskt tänkande. De blir också lättmanipulerade vuxna.

Vi har alla ett ansvar, alla vuxna, föräldrar, skolledare, lärare, politiker, ungdomsledare, m fl. Vi kan alla bidra till att skapa bättre förutsättningar för unga att vara delaktiga och att arbeta för en bättre framtid där samhället skapar goda förutsättningar för en ljus framtid. Inte genom att behandla unga som om dom ska sysselsättas eller står på tillväxt, utan genom att ta dem på allvar och skapa utrymme för dem att bidra till en positivare samhällsutveckling. Du kan börja idag genom att diskutera, engagera och skapa arenor för ungas engagemang.

Vilken skola ska vi ha?

Ska skolan och samhället ge budskapet att det är våra barn och ungdomar eget fel om de misslyckas i skolan? Att om de inte gör som läraren säger får de skylla sig själva.
Vill vi att skolan ska utbilda barn och unga som är lydiga och gör som man säger, utan att ifrågasätta, utan att fråga efter mening och syfte med det de gör?

Det vill inte jag, men det är lydiga elever vi får om vi övar dem till det. För mig ska skolan vara en del i att värna om demokratin och då blir en konsekvens, ett ifrågasättandet av auktoriteter vilket är en grundval i demokratin struktur.
Visst blir det jobbigt för skolan och lärarna med elever som man hela tiden måste motivera varför de ska göra det ena eller det andra. Visst vore det enklare om de bara artigt gör som vuxna säger. Men demokratin, vårt styrelseskick har ju tillkommit och utvecklats tack vare att det funnits människor som vågat ifrågasätta. Vill vi bevara demokratin måste vi lära våra barn och unga att ifrågasätta, annars blir de lätt ett byte för populism och att anpassa sig till andras maktintressen.
Det är oerhört viktigt att barn och unga får redskap och möjlighet att påverka och hitta lösningar, så att de inte blir hänvisade till att bara tro på det som serveras dem. Samhället behöver det både för demokratin och för utvecklingen skull. Det blir och är en utmaning för skolan och lärarkåren, och hänger dom inte med så uppstår stora problem.
Om elever lär sig att göra som läraren säger utan att ifrågasätta tappar de förmågan att kritiskt granska det som presenteras för dem. Plötsligt står de där och är övertygade om att det t ex  “är bögarnas fel” eller de inflyttades fel, för alla säger det…
Skolan är den plats där barn och unga tillbringar större delen av sin tid, en viktig del i utbildandet av demokratiska medborgare är att ge dem möjlighet, mod och vilja att ifrågasätta auktoriteter. De måste de få träna och göra där. Våra barn och ung växer upp i en relativt väl fungerande demokrati de påverkar dem och gör att de oavsett hur bra skolan lyckas, många gånger vågar ifrågasätta. Hänger inte skolan och läraren med får dom det tufft. Elevernas sätt att ifrågasätta blir inte alltid de ”bästa sättet" inte alltid på ett konstruktivt sätt, men det handlar mycket om att vi inte givit dem redskap, skapat förutsättningar och bra arenor för dem att påverka. Då använder de andra vägar.
Om skolan är en trygg och kreativ miljö med vuxna som ser och bekräftar eleverna, har vi kommit långt.
Repetition är inte som man trodde förr inlärningens grund, utan en metod man kan använda för att memorera, och vissa saker behöver man memorera för att förstå och lära. Sen behöver man färdigheter som t ex läsning och huvudräkning, dessa kan man öva in. Men utan motivation är lärande inte möjligt, motivation är en motor. Visst motivation kan komma ur rädslan för vad som ska hända om man inte gör som läraren, föräldern eller någon annan med makt över ens liv säger. Rädsla och vilja att vara till lags – att passa in – är nog så motiverande känslor. Men motivation kan också komma ur inspiration, sammanhang och mening, och då finns det fortfarande plats för den egna viljan att utvecklas – och plats för ifrågasättande.

Att  undervisar barn och unga i en demokrati, kräver kunskap om hur man får fria viljor att lära sig utan att kuva dem, de är skolans stora utmaning för framtiden, inte att tro att en auktoritär skola från historien lösa skolan problem idag och i framtiden.

Lokal valuta

För många år sedan hade Företagsam skärgård en föreläsning om lokala valutor: LETS  - Local Exchange Trading System. Jag tyckte redan då att det var intressant.  Lokal valuta finns på många ställen i världen och nu dyker allt fler lokala valutor upp i Sverige t ex i södra Dalarna, i ett kvarter i Lund, i Höganäs. Jag blir att fundera på om inte ett sådant här projekt skulle vara något för skärgården. Den lokala valutan är inte istället för den nationella/officiella valutan. Det är ett sätt att stimulera den lokala handeln och samarbetet. Basen är att den lokala valutan motsvarar arbetstimmar och på de flesta ställen bygger man upp handeln med varor och tjänster via en hemsida.

Systemet bygger huvudsaklinge på "oskolade tjänster” och idén är att uppmuntrar folk att ta kontakt med varandra och stimulerar till fantasi kring olika typer av arbete man kan erbjuda.

Man menar att en lokal valuta bidrar till:

• Mobilisering av områdets slumrande resurser.
• Stöd till ideella organisationer (får lättare att finansiera sig).
• Ökar autonomi och självkänsla.
• Gör att vanliga pengar räcker längre (behöver inte längre användas till allting).
• Ger stöd till handel med lokala produkter och tjänster.
• Utvecklar känslan av samhörighet och delaktighet i det lokala samhället.

Många system bygger på en eller annan form av presentkortssystem. Vän av ordningen funderar ju på skatten. Så här förklarar Sven Holmstrand som har startat Klöver. Sedeln är en "skuldsedel". Man betalar inte skatt på skulder , man betalar skatt på vinster. När man säljer uppkommer vinst i högra sidan av resultaträkningen. Skillnaden mellan intäkt och kostnad heter vinst och den betalar man skatt på. Vad du använder för sorts valuta mellan dig och dina kunder bryr sig inte Skatteverket om.

Lite inspiration nyligen startat lokalt valuta system i södra Dalarna: http://ihop.nu/daler/intro/

Måste fundera lite till och läsa på lite mer, men de kunde vara ett projekt för t ex Företagsamskärgård.

Vi kan göra en annan värld möjlig

När främlingsrädsla, rasism och fascism får allt större plats i Norden och Europa är det viktigt att titta på varför nationalsocialistiska och fascistiska ideologier och visioner lockar en del människor. För många av oss kopplar vi dessa rörelser till mörka rörelser men t ex i Grekland kan man se att nazistpartiet Gyllene gryning är de parti som ger hopp om en ljusare framtid, som attraherar stora missgynnade grupper. De lovar en värld med ordning och reda, men bygger på ett vi och dom tänkande och det grundar sig på idén om att vi som ser likadana ut håller ihop, de är andras fel att saker och ting inte fungerar, om vi eliminerar dem, då blir allt bättre…

Jag möter många unga och gamla som menar att ideologier och visioner inte är viktiga för dagspolitiken, jag menar att de har fel. Jag tror att det är oerhört viktigt att samtala, formulera och förmedla våra egna visioner och ideologier. Vi måste äga makten över våra drömmar och samla ihop dem i visioner, vi måste koppla de ideologiska idéerna till aktiva värderingar, tankar som är genomarbetade och reflekterade och som vi kan och måste handla efter. Jag tror att vi måste vara noga med att formulera och förmedla våra visioner om framtiden.

I min vision finns en tro på en kärleksfull och solidarisk värld som grundar sig i människors lika värde. Min vision hamnar ständigt i möten med andras visioner och förhåller sig kreativt till vad som är möjligt att åstadkomma. Ibland blir jag också tvungen att kompromissa, men riktningen finns kvar.
Allt som människan har skapat, kan förändras av oss, vi kan göra en annan värld möjlig.

Min vision är en värld fri från krig, våld och våldsförhärligande, en värld fri från förföljelse på grund av hudfärg, etnicitet, kön, sexuell läggning eller annat. Jag vill ha en värld där resurserna läggs på konfliktförebyggande arbete, att stärka civilsamhället och bygga stabil, social och ekologisk trygghet, där konkurrens och vinstintressen har en begränsad roll och bara används som drivkraft där de gynnar visionen.

I min vision skulle makten runt om i världen lämnas över till de kvinnostyrda fredsrörelserna i alla länder. De är de organiserade grupperna idag som skulle kunna se till att nedrustning blir av och i slutänden ändra världsordning. Men när jag tänker tanken märker jag att den är svår, den känns så avlägsen. Det kräver att länderna bildar sin befolkning, utvecklar sin demokrati så att man tar vara på alla medborgare.

För framtiden och för våra unga idag så måste vi tydligt formulera vilka våra visioner är. Vi måste gå samman och ständigt arbeta med demokrati utveckling. Det är inte lätt, men det är möjligt.