onsdag 11 april 2018

Varför är skärgårdsborna så gnälliga?

Har funderat mycket över varför skärgården upplevs som så gnällig, har här försökt att formulera lite kring det och vad man kan göra.

Ensam är inte stark.
För de första måste man skilja på gnäll och konstruktiv kritik. Det förstnämnda leder till uppgivenhet och ändrar inget, det senare är bra för ett samhälle för där engrund för utveckling. 
Att barn emellanåt är gnälliga är begripligt, det lever i beroendeförhållande där de är underordnade, men varför är och upplevs skärgårdsborna av många, också av oss själva som gnälliga? 
Gnäll har sin grund i maktlöshet och kan vara tecken på dåligt ledarskap, på okunskap om hur man driver sina frågor, utsatthet för maktmissbruk, förtryck och härskartekniker. 
Gnäll innehåller inga förslag till lösningar, det stannar vid prat. Konstruktiv kritik syftar till att ändra något och innehåller oftast förslag på vad man borde göra istället, men de måste inte presentera en lösning, de kan var ett problem som man inte har kunskap eller kompetens om hur man kan lösa.

Jag vill hävda att från skärgårdsbornas sida finns både gnäll och mängder av konstruktiv kritik. Men att det finns en kultur av gnällighet och den har sin bakgrund i att konstruktiv kritik möts av oförståelse, ovilja och direkta härskartekniker. 
De försök från makthavare (landskapsregeringen) som funnit av att möta detta och förändra har varit tafatta. För istället för att skapa förutsättningar för kommunikation har man om och om igen försökt med samma sak möjligen med lite ändrade spelregler. 
Gnällandet har en dynamik, den som gnäller känner sig aktiv, trots att ingen förändring sker, jag har i alla falla sagt…. gnällandet ger en uppgivenhet något som allt för många skärgårdsbor lider av. Alla behöver gnälla och klaga lite då och då, men när man möter dem man ska samarbeta med krävs dialog och detta blir i nuläget problematiskt. Då min bild är att gnällandet och upplevelsen av maktlöshet har blivit en del av sättet att vara i alldeles för många sammanhang. Inställningen förgiftar samarbetet med andra även om det finns undantag. I början får ofta den som klagar sympati. Men efter ett tag blir övriga trötta och börjar tycka att man är en gnällspik, "dom är aldrig nöjda”. Där står vi idag. 
De forum som skulle kunna vara en konstruktiv mötesplats,  Skärgårdsnämnden är ett exempel på något som om och om igen bara blir till ett energidränerande forum trots goda ambitioner. Skärgårdsnämnden är en god tanke, men det krävs en hel del pedagogiskt och ledarmässigt arbete om det ska bli någon nytta med den. Besök av någon minster eller tjänsteman då och då är bra, men ger ingen långsiktighet. 
Den misstänksamma kan tänka att det finns skärgårdsbor som har politiska positioner som vinner politiska poänger på att skärgårdsborna upplever maktlöshet och är gnälliga. Jag minns t ex hur ledande politiker helt förkastade mitt förslag för ett antal år sedan om att vi skulle göra ett deliberativt-demokratiprojekt i skärgården (tillsammans med ÅBOakademi som var bredda att hjälpa till).
Vad borde då göras? De behövs en långsiktig plan med flera delar och jag menar att ska skärgårdsnämnden bli ett relevant och framtidsinriktat organ behövs det kompetens och resurser, för välfungerande samarbeten blir inte till av sig själv. För att få till ett konstruktivt samarbete med regionen krävs; kunskap och förståelse om området och människornas villkor, tid och resurser för bland annat uppsökande verksamhet och möten. Människor som långsiktigt har tid att bygga förtroende, inte punktinsatser. Jag trot att den nya skärgårdsresursen också ska ha ett uppdrag att samarbete med andra organisationer utanför land så att man ständigt få inspiration och distans till det egna området
De vi vet från forskning är att väl fungerande grupper och samarbeten fokuserar på det som fungerar bra, glädjs åt framgångar, är konstruktiva, jobbar med positiv feedback och kreativitet, samlar in konstruktiv kritik och inte minst får saker att hända. 
I både regeringen och oppositionen finns idag många som säger sig värna om skärgården se till att få till en partiöverskridande långsiktig och resursstark satsning nu. De skulle gynna hela Åland. Olika åsikter i en hel del frågor kommer fortsättningsvis att ha och det är viktigt och driver fram utveckling, men ett konstruktivt arbetsklimat skulle sätta fart utvecklingen.

söndag 8 april 2018

Jag tror att vi har mycket att vinna på en skärgårdskommun

Skrev ett inlägg i gruppen:  Skärgårdsbor för Självstyrelse

"Det kanske är att svära i kyrkan, men jag tror att vi har mycket att vinna på en skärgårdskommun. Jag tror att vi kan bygga en administrativ och politisktledning där vi solidariskt hjälps åt att göra ålands skärgård till en unik plats inte bara genom vår natur utan också hur vi organiserar våra verksamheter. Vi behöver inte bygga ett nytt kommunkansli på en plats, vi behöver inte tappa vår identitet byarna finns kvar. Jag förstår att jag som Kumlingebo i nuläget är mer intresserad än många både Föglö och Brändbor då era kommuner har en starkare ekonomi just nu, men det kan ändras i en handvändning, våra små lokalsamhällen behöver mångfald av försörjningsmöjligheter och alla skärgårdskommunerna har folk som kämpar och jobbar med det. Jag tror att en av de viktigaste sakerna med en skärgårdskommun är att vi tar vara på varandra kompetenser (både politiskt och invånarmässigt), vi kan bli lite mer specialiserade i administration (tjänstemännen) och vi kan tala med en röst då de som enar oss är våra geografiska hinder.
Jag håller inte med om att det går för snabbt, de har sedan 2012 hållits mängder av möten och man har kunnat ta del av och läsa olika utredningar och resnomeng om man varit intresserad.
Jag håller med om att vi ständigt får känna av dåliga beslut som görs utan förståelse för hur de drabbar oss vad det gäller trafiken. Men lösningen på det är nog att antingen kräva att den nya skärgårdskommunen ska ta över delar av verksamheten eller att de bildas ett affärsdrivande verk som har sin bas i skärgården (men det är en annan fråga).
Jag menar att vi nu genast behöver se på möjligheter 2013 skrev jag en blogg text om de där med att tänka nytt gällande organisering av administrationen."

Läs gärna och inspireras. 
http://miahanstrom.blogspot.com/search?q=kommunstrukturreformen


Spännande att se hur de tas emot.

fredag 6 april 2018

Sparivern underminerar verksamheten och hämmar utvecklingen

Skickade in en insändare idag, är så trött på att sparsamheten hyllas, samtidigt som människor far illa och verksamhet inte ges goda förutsättningar att verka. Tänker att spariverns röster alltid ses som duktiga även när resultatet inte blir bra. Lanskapet är ingen fattig verksamhet och har i princip inga lån, vilket både länder och kommuner i allmänhet har.

Plus i landskapets bokslut. Samtidigt ser vi medborgare massor av saker som inte blir gjorda, inte fungerar eller inte utvecklas. Finansministern är nöjd och tycker att bokslutet är hyfsat. Men som han själv säger är bokslutet inte bara siffror och det som händer idag är att sparivern underminerar verksamheten och hämmar utvecklingen på många områden. Med det menar jag inte att man inte ska effektivisera där det behövs eller vara sparsam.  

Jag ska nämna några som områden där det behövs mer resurser, resurser som i längden inte bara förbättrar för medborgarna utan också som i långsiktigt kan spara.
* Åhs har tidigare jobbat med att effektivisera olika delar i verksamheten, de var då med sikte på att ge utrymme att utveckla andra delar där det fanns stora behov. Det långsiktiga arbetet har sparivern satt stopp för. ÅHS har många viktiga behov t ex behövs stora satsningar för att möta t ex psykisk ohälsa ett område som behöver stora satsningar..
* Ungdoms- och demokratifrågor, det finns idag ingen inom förvaltningen som arbetar med  detta ett område som är mycket eftersatt jämfört med våra närområden. Boost är en bra satsning men är endast en liten del av området ungdomsarbete. Genom en satsning kan Åland utveckla och stärka ungdomsarbete och samtidigt ta del av resurser, kunskap  och information utifrån. 
* Lagstiftningen går alldeles för långsamt, kön är lång på de som behöver göras bakom det ligger att det finns alltför få jurister vid landskapsregeringen.
*Jämställdhetsarbetet behöver mer resurser, efter #metoo kan vi bara konstatera att det under många år framöver behöver jobbas med detta område. Idag finns det en person som dessutom har mycket annat på sitt bord som har ansvar jämställdhetsarbetet…
* Skärgårdsflottan är pinsamt gammal, det borde oavsett kortrutt varit flera nya miljövänliga, moderna fartyg beställda för länge sedan. 
* Kommunerna har tvingats spara, men får samtidigt allt större ansvar och fler uppdrag, Verksamhet ska inte bara utföras, utan dokumenteras och utvecklas. Pressen på de anställda är stor idag speciellt i de små kommunerna där man har en mycket slimmad verksamhet. Detta kommer ingen kommunstrukturreform att ändra på, risken är snarare tvärtom när alla medborgare kräver jämlik service oavsett kommunadministration.
* Medis utsattes för ett ogenomtänkt sparförslag och saknas fortfarande pengar för att verksamheten ska gå runt, de tilläggsanslag som är lovat är alldeles för litet. 
Att vara sparsam är bra, men för att det ska fungera kan man inte dränera verksamheterna på ändamålsenliga resurser eller utvecklingspotensial. Det är både dålig personalpolitik och i längden kostsamt.

Det för dags för finansministern och regeringen att satsa på det som behövs för att hela Åland ska utvecklas om man menar allvar med hållbarhetsagendan “Alla kan blomstra i ett bärkraftigt samhälle”. En stark offentlig sektor behövs så medborgarna garanteras en ändamålsenlig verksamhet.

måndag 2 april 2018

Bygg skräddarsydda lösningar för svenskautbildning i skärgården

Länge sedan jag hade ork och tid att skriva, men efter fikat igår hos vår syriska flyktingfamilj så kände jag att nu måste jag agera och upplysa om detta resursslöseri- verkligen inte hållbart.

I vår kommun jobbar vi aktivt med integration, vi har ett projekt som försöker ta vara på både inflyttade och tidigare boendes intressen, kunskaper och erfarenheter. Kommunen, privatpersoner, föreningar och företag försöker på olika sätt stödja inflyttade. Vi har ett bra samarbete med Medis. Men den resurs som SFI (svenska för inflyttade) borde vara lyser med sin frånvaro, då landskapsregeringen bestämt att de inflyttade som har rätt till SFI endast får 5 timmar per person. Det gör i Kumlinges fall två dagar utbildning i veckan. Alla förstår att det är alldeles för lite, speciellt för den som inte sen tidigare studerat. Här har vi folk som så snabbt som det är möjligt vill lära sig svenska så att de kan jobba och vara en aktiv del i samhället, men som inte får relevant möjlighet att lära sig svenska som är en förutsättning. Vi har också en hel del inflyttade som har jobb och som skulle ha rätt till annan svenskundervisning för att höja sin kompetens, men som inte efterfrågar undervisning då de inte finns ett lokalt möjligt erbjudande.
Jag är övertygad om att man om man tänker utanför dagens system och istället bygger skräddarsydda lösningar i samarbete; AMS, kommunen, den lokala skolan och Medis, så skulle vi i skärgården kunna få till ett riktigt bra och effektivt system.
Jag vill därför uppmana regeringen (som sitter på regler och pengar) att ta initiativ till nätverksmöten i alla skärgårdskommuner och genom dessa skräddarsydd svenskaundervisning med målet att snabbt integrera inflyttade med utgångspunkt från de lokala behoven. 
Låt Åland bli bäst på att ta vara på alla som vill bo här.

söndag 11 februari 2018

Hur kan orättvisan få fortsätta?

Nu börjar OS. Under de olympiska spelen brukar kvinnliga idrottare få mer uppmärksamhet än annars – i alla fall om de vinner medaljer. Men fortfarande anses det generellt sätt rättvist att damer och herrar får olika ersättning då de ju fortsättningsvis får förekomma. Hur är det möjligt. Susanna Hedenborg professorn i idrottsvetenskap har skrivit en intressant artikel i Dagens Arena.
Jag kan konstatera att de kommer inte att ske av sig själv, det krävs mer aktioner av både manliga och kvinnliga idrottare. Samtidigt så är ju frågan ska idrotten fortsättningsvis ses som en köp och säljmarknad. Borde inte idrott vara något med fokus på att må bra och ha kul! 
Idrottens köp och säljmarknad visar ju stora problem: doping, förslitningar/skador, anorexia, utanförskap om du inte är bra får du inte plats, familjeproblem…
Ingen enkel fråga.

fredag 9 februari 2018

En liten fundering om ordens makt och normer

Språket är ett kraftfullt hjälpmedel som kan förvrida perspektivet. Många uttryck som vi och media använder kan te sig neutrala, men är det inte alltid vid en närmare anblick. 
Ett par exempel:
* Kvinnovåld, de man oftast menar är då de våld som kvinnor utsätts för av män man kan istället säga mäns våld mot kvinnor.
* Utlokalsering, att vara inne är att vara i stan ute är att vara på landet, man kan istället använda omlokalisering eller återetablering.
* Ute på landet och inne i stan, detta ger intryck av att det normala är att befinna sig i staden och inte på landet, man kan undvik ord som ”inne”, ”ute”, ”in” och ”ut” och bara säga till landet och till staden.
* Handikapp eller funktionsnedsättning, använd istället funktionsvariation.
* Rullstolsbunden, använd istället rullstolsburen.

måndag 1 januari 2018

I #metoo kan vi enas för det går inte att blunda för mängden av vittnesmål!

Vilken styrka #metoo var och är, en kraft med systerskap i fokus. Vi har rätt, det har jag känt av i möten med kvinnor som jag sedan #metoo rörelsen startade träffat på nätet och IRL. Äntligen, nu är det vi som har rätten, för vi är för många för att ha fel. Jag har ofta känt mig ensam i jämställdhetsarbetet, även om jag haft systrar som också varit engagerade. Jag tror att skillnaden mellan #metoo och tidigare kampanjer är att vi är för många nu. Vi har rätt till våra kroppar och halva makten också i verkligheten, inte bara på papper och i vackra ord. Jag blev arg när Ålandstidningen gjorde sin årsresumé och de var män och mäns intressen som totalt dominerade. Vi kvinnor är hälften av befolkningen och gör minst lika viktiga saker som män, men de syns inte. Media, ni kan bättre, för även om ni ska vara en spegel av vårt samhälle och de är manligt dominerat så är ni också med och skapar desamma och genom att bedöma vem och vad som är viktigt blir ni också en del av upprätthållandet av ojämlika strukturer.
Vi kan förändra, vi har ett bättre läge än någonsin. Nu ska vi kvinnor agera med samförstånd och självförtroende, var vi än befinner oss, på krogen, i skolan, på arbetet och på gator och torg. Nu har vi inte bara våra egna erfarenheter, vi har varandras berättelser som vi läst och lyssnat på, vi har kunskap om historiens och dagens alla kvinnoöden en historia som nu äntligen MÅSTE få ett slut. Den manliga normen, de patriarkala tänkandet med det självklara manliga privilegiet, som härskat historiskt i olika samhällssystem och klasser; som givit män tillgång till kvinnors kroppar som givit män idén: om jag vill röra din kropp gör jag det, om jag vill tala högt och kommentera dina fysiska företräden gör jag det.
Den senaste tiden har givit styrka och hopp, nu gäller det att inte tappa kraft och fart och verkligen tvinga fram en förändring, för den kommer inte av sig själv. Vi har samma samhälle runt omkring oss som före #metoo och vi har levt så länge i en myt av likabehandling trots att de har skavt och på många sätt varit hemskt och skadligt, vi har levt så länge med att få och ta på oss skuld och skam. Men mönster är starka, vi behöver använda vår vrede och stödja varandra på många sätt.

Genom alla våra berättelser och vittnesmål är det om igen synligt; alla kvinnor har ett gemensamt intresse, liksom det en gång haft kring kvinnors rösträtt, rätten till högre studier, rätten att arbeta inom alla yrken och rätten för en gift kvinna att vara myndig. Kvinnorna före oss vann alla de striderna med kamp. Vi måste ta kampen för oss själva och våra barn. Vi är 50% av befolkningen och har dessutom stöd av en hel del män. Jag är övertygad om att vi kan lyckas och vinna matchen om kvinnors rätt till sina kroppar och till sin sexualitet. Men vi måste vara vaksamma för detta krav har vi alla kvinnor gemensamt intresse av, och vi måste ha flera tankar i huvudet samtidigt, för klass, sexualitet, etnicitet och könsidentitet spelar också roll och det är klurigt, för alla kvinnor har varken gemensamma politiska eller ekonomiska intressen - vi gör inte samma ideologiska ställningstaganden.
I #metoo kan vi enas för det går inte att blunda för mängden av vittnesmål. Visst finns det de som försöker förlöjliga och förminska; några kvinnor och en del män. Men motståndet är ändå inte speciellt starkt, det är inte en större samlad organiserad kraft. Det är mer av en oro för förändring, en ängslan över mäns lust, hur den ska kunna uttryckas i det som man tydligen tror mer restriktiva klimatet, men vi kvinnor har i alla tider också känt lust och haft vilja till sex, men den har begränsats till att vara försiktig och de som inte varit det har lätt hamnat i ”hora-facket" och varit ett lovligt byte för utnyttjande. Det är ingen supervetenskap som män måste lära sig; bara träna en känslighet och kommunikation, de måste visa att de är intresserade och fråga vill du ha mig och hur vill du ha det? Många män kan det redan.
Men hur stort är #metoo? Ja, det beror på vad vi gör, faller vi tillbaks och skyller på offer för att känna oss bättre själva, skäms över upplevelser som vi varit utsatta för istället för att prata om dem, låter bli att anmäla när vi är utsatta, låter bli att säga ifrån för att inte göra en trevlig stämning otrevlig, då blir det svårt. Vi måste hålla ihop vara ödmjuka och stödjande mot varandra och oss själva och vi måste tvinga män att ta ansvar och agera. Det finns policys, regelsystem och lagar, men vi behöver också driva på för att förändra en del av dem och hur de används så att de bli mer genusmedvetna.
Jag kommer att fortsätta arbeta för jämställdhet och jämlikhet på alla nivåer och jag tror att många vill göra samma sak. Några bara genom att agera i sin vardag, andra mer på barrikaderna. Det är helt ok, vi kan ha olika åsikter i mycket men vi kan jobba tillsammans mot kränkningar, sexism och övergrepp. Gott Nytt 2018!