måndag 1 januari 2018

I #metoo kan vi enas för det går inte att blunda för mängden av vittnesmål!

Vilken styrka #metoo var och är, en kraft med systerskap i fokus. Vi har rätt, det har jag känt av i möten med kvinnor som jag sedan #metoo rörelsen startade träffat på nätet och IRL. Äntligen, nu är det vi som har rätten, för vi är för många för att ha fel. Jag har ofta känt mig ensam i jämställdhetsarbetet, även om jag haft systrar som också varit engagerade. Jag tror att skillnaden mellan #metoo och tidigare kampanjer är att vi är för många nu. Vi har rätt till våra kroppar och halva makten också i verkligheten, inte bara på papper och i vackra ord. Jag blev arg när Ålandstidningen gjorde sin årsresumé och de var män och mäns intressen som totalt dominerade. Vi kvinnor är hälften av befolkningen och gör minst lika viktiga saker som män, men de syns inte. Media, ni kan bättre, för även om ni ska vara en spegel av vårt samhälle och de är manligt dominerat så är ni också med och skapar desamma och genom att bedöma vem och vad som är viktigt blir ni också en del av upprätthållandet av ojämlika strukturer.
Vi kan förändra, vi har ett bättre läge än någonsin. Nu ska vi kvinnor agera med samförstånd och självförtroende, var vi än befinner oss, på krogen, i skolan, på arbetet och på gator och torg. Nu har vi inte bara våra egna erfarenheter, vi har varandras berättelser som vi läst och lyssnat på, vi har kunskap om historiens och dagens alla kvinnoöden en historia som nu äntligen MÅSTE få ett slut. Den manliga normen, de patriarkala tänkandet med det självklara manliga privilegiet, som härskat historiskt i olika samhällssystem och klasser; som givit män tillgång till kvinnors kroppar som givit män idén: om jag vill röra din kropp gör jag det, om jag vill tala högt och kommentera dina fysiska företräden gör jag det.
Den senaste tiden har givit styrka och hopp, nu gäller det att inte tappa kraft och fart och verkligen tvinga fram en förändring, för den kommer inte av sig själv. Vi har samma samhälle runt omkring oss som före #metoo och vi har levt så länge i en myt av likabehandling trots att de har skavt och på många sätt varit hemskt och skadligt, vi har levt så länge med att få och ta på oss skuld och skam. Men mönster är starka, vi behöver använda vår vrede och stödja varandra på många sätt.

Genom alla våra berättelser och vittnesmål är det om igen synligt; alla kvinnor har ett gemensamt intresse, liksom det en gång haft kring kvinnors rösträtt, rätten till högre studier, rätten att arbeta inom alla yrken och rätten för en gift kvinna att vara myndig. Kvinnorna före oss vann alla de striderna med kamp. Vi måste ta kampen för oss själva och våra barn. Vi är 50% av befolkningen och har dessutom stöd av en hel del män. Jag är övertygad om att vi kan lyckas och vinna matchen om kvinnors rätt till sina kroppar och till sin sexualitet. Men vi måste vara vaksamma för detta krav har vi alla kvinnor gemensamt intresse av, och vi måste ha flera tankar i huvudet samtidigt, för klass, sexualitet, etnicitet och könsidentitet spelar också roll och det är klurigt, för alla kvinnor har varken gemensamma politiska eller ekonomiska intressen - vi gör inte samma ideologiska ställningstaganden.
I #metoo kan vi enas för det går inte att blunda för mängden av vittnesmål. Visst finns det de som försöker förlöjliga och förminska; några kvinnor och en del män. Men motståndet är ändå inte speciellt starkt, det är inte en större samlad organiserad kraft. Det är mer av en oro för förändring, en ängslan över mäns lust, hur den ska kunna uttryckas i det som man tydligen tror mer restriktiva klimatet, men vi kvinnor har i alla tider också känt lust och haft vilja till sex, men den har begränsats till att vara försiktig och de som inte varit det har lätt hamnat i ”hora-facket" och varit ett lovligt byte för utnyttjande. Det är ingen supervetenskap som män måste lära sig; bara träna en känslighet och kommunikation, de måste visa att de är intresserade och fråga vill du ha mig och hur vill du ha det? Många män kan det redan.
Men hur stort är #metoo? Ja, det beror på vad vi gör, faller vi tillbaks och skyller på offer för att känna oss bättre själva, skäms över upplevelser som vi varit utsatta för istället för att prata om dem, låter bli att anmäla när vi är utsatta, låter bli att säga ifrån för att inte göra en trevlig stämning otrevlig, då blir det svårt. Vi måste hålla ihop vara ödmjuka och stödjande mot varandra och oss själva och vi måste tvinga män att ta ansvar och agera. Det finns policys, regelsystem och lagar, men vi behöver också driva på för att förändra en del av dem och hur de används så att de bli mer genusmedvetna.
Jag kommer att fortsätta arbeta för jämställdhet och jämlikhet på alla nivåer och jag tror att många vill göra samma sak. Några bara genom att agera i sin vardag, andra mer på barrikaderna. Det är helt ok, vi kan ha olika åsikter i mycket men vi kan jobba tillsammans mot kränkningar, sexism och övergrepp. Gott Nytt 2018!

torsdag 28 december 2017

Snart nytt år!

Jag hoppas verkligen att 2017 går till historien som året då tystnadskulturen äntligen bröts, en kultur som vi är många som försökt om och om igen att visa på och förändra. 2017 var för många kvinnor var det ett extra tungt år. Att minnas övergrepp, få syn på strukturer och omvärdera sin syn på arbetsgivare, kollegor och partners är tufft. För de utsatta och för de som medvetet och omedvetet utsatt kvinnor.

Jag hoppas att #metoo givit oss kraften att ta vara på den befrielserörelse den är och ger möjlighet till. Vi är många som bäddat för den, för redan innan #metoo började saker hända. Många har kämpat på och det har gett resultat. 
Men året har också varit tungt också med rasism, hat och främlingsrädsla. Hat mot minoriteter, svarta, judar, muslimer, romer, transpersoner, homosexuella. Där till och med folk i våra parlament runt om oss har representerar dessa grupper. Det är förskräckligt.

2018 önskar jag ska bli ett år med fokus på solidaritet, gemenskap, samförstånd och omtanke. För så här kan vi inte ha det.
Vi måste tillsammans göra 2018 till ett år då skadliga normer bryts. Då vi går och står i bredd, där kvinnors rätt till sina kroppar är självklart, där rasism punktmarkeras. Ett år där vi skyddar barn och vuxna från fysiska såväl som psykiska övergrepp.

Det är snart nyårsafton jag vet vad jag ska önska mig.

onsdag 20 december 2017

#metoo #ålandsockså #högtskalldetklinga

Det gick inte, att inte ta chansen att haka på den revolution som #metoo startat, så jag som sekreterare i Feministakademin på Åland och ordförande i Ålands Feministparaply förankrade idén om en kampanj på Åland och vi startade #Ålandockså #högtskalldetklinga  den 27 november och avslutade den första delen den 8 december med publicering av några av de berättelser som kommit in genom den Facebookgrupp som samlade över 4000 kvinnor och icke binära. Under denna delen av kampanjen har vi varit ett gäng som jobbat så gott som dygnet runt med att moderera gruppen #Ålandockså och vi har verkligen ansträngt oss för att berättelserna ska stå i fokus, undvika att peka ut förövare eller utsätta något offer (vilket ju är extra svårt i ett litet samhälle). I den slutna gruppen liksom i andra metoo-grupper har metoden varit att ge utrymme för vittnesmål från alla som velat dela med sig av sina upplevelser av sexistiska kränkningar och övergrepp, det är de som varit det viktiga. Inte hur förövaren har tänkt eller vad denne haft för avsikt. 
En annan del av första delen av kampanjen har varit att samla in namn för en förändring. Den 8 december öppnade vi www.metoo.ax så att alla intresserade fått möjlighet att ta del av en del av vittnesmålen och namninsamlingen. I söndags arrangerade vi också en manifestation med uppläsning av några av de vittnesmål som kommit in, det var värdigt och starkt berörande. Fram kommer en bilda av ett Åland som behöver förändring i grunden. Vi har problem liksom resten av världen med vårt samhälles kvinnosyn, de som vi feminister hävdat länge. Orsaken till problemet finns inbäddad i vår egen kultur, en kultur där sexuella trakasserier, övergrepp och sexism alltför länge trivialiserats, ignorerats och avfärdats som ett ”privat” problem för kvinnor. Det blir nu synligt för allt fler att vi alla har varit med och upprätthållit strukturen. 
Men kultur går att ändra och nu ställer metoo-rörelsen krav på det. 

Visst finns de både kändisar, vänner, granar som inte alls förstått de senaste veckornas diskussion, tycker att det är för mycket #metoo men det har inte lyckats dämpa min optimism. Dessa personer finns ju alltid, de som vill att de ska vara som det är. För nu är vi många som menar att vi inte kan upprätthålla en kultur av tystnad där sexuella övergrepp och sexism är offrens egna problem. En kultur där det enda svaren som får ges är ”tjejer måste lära sig att säga ifrån”, ”tjejer måste vara försiktiga”, ”lite skämt får man väl tåla”… En kultur som lägger ansvaret på offren i stället för förövarna och medverkar till att kvinnors livsutrymme och rörelsefrihet minskas. Så kan vi inte ha det.

De finns de som menar att metoo-kampanjen riskerar att peka ut oskyldiga, att det blir tufft för anhöriga. Visst finns en risk men ingen ska vara dömd förrän en utredning eller rättegång har hållits om det är brott som begåtts och visst är det himla tufft när man som anhörig upptäcker dolda sidor hos någon man står nära. Men alla vi som upplever att vi varit utsatta måste har rätt att i slutna grupper berätta om vad vi varit med om för att kunna få stöd. När vi läst varandras berättelser så är vi många som både kommit ihåg händelser som vi begravt långt ned i våra minnen men också sett mönstren som den kollektiva erfarenhet som kvinnor över hela världen delar. Mönster där kvinnors och flickors kroppar ständigt anses vara tillgängliga för kommentarer, anspelningar, skämt, smekningar, tafsande, övergrepp och våldtäkt – på krogen, i butiken, i skolan och på jobbet.

De vi nu tillsammans ska göra, alla vi som vill ha förändring, är att förvalta alla berättelser som delats under hösten 2017 stödja varandra och aktivt arbeta för förändring. 
Vi vet att de kommer att komma bakslag, men vi som ser och vet hur illa det är, vi som menar att ingen ska bli drabbade av dessa mönster. Vi ska se till att #metoo fortsätter och inte blir en parantes. Utan ett samtal som fortsätter och fortsätter och fortsätter, ett samtal och en rörelse som ska göra skillnad.

tisdag 21 november 2017

#metoo

Många är upprörda över de berättelser som kommer fram i #metoo, andra är upprörda över och menar att de är överdrivet, åter andra är oroliga för hur de ska agera ”nu vet man ju inte kan man krama kvinnor som man”.
Jag säger tack alla för att ni som delar era berättelser och på andra sätt agerar. 
Jag tror att vi behöver en egen kampanj på Åland så att de verkligen berör, både för att frågan inte ska marginaliseras men också för att kampanjen gör att många av oss som förträngt upplevelser, för att vi sett dem som normala, inser att ingen form av sexism ska behöva accepteras. Berättelserna hjälper oss att se att vi byggt upp osynliggörande strategier och begränsat vårat livsutrymme. Själv reflekterade jag häromdagen över att jag som älskar att dansa har valt bort att gå ut och dansa hela min uppväxt ja även i vuxenlivet för att jag inte velat utsätta mig för sexism och påtryckningar. Flera danser kan plötsligen kräva något mer, vilket gör att man hela tiden måste vakta på sitt eget intresse och engagemang. Dansglädjen kan plötsligt leda till att man behöver freda sig och då dör glädjen, då minskar tryggheten. 
Jag är imponerad av alla de kvinnor som på område efter område nu vågar kliva fram och vittna trots oro över hur deras jobb och liv kommer påverkas.
Det måste bli slut på de som tidigare definierats som "fest, flört och uppskattning" där t ex halvfulla mäns tafsande tolkat som inte illa menat. Varken alkohol eller att något hänt för länge sedan är ursäkter utan används för att flytta bort ansvar från utövaren. Vi har en kultur av att ursäkta fulla män och män i allmänhet, på bekostnad av kvinnornas trygghet och livsutrymmen. En kultur som tystar kvinnor, ibland genom direkta hot om exempelvis en förstörd karriär, men oftast genom en kultur som kritiserar eller skuldbelägger kvinnor som försöker säga ifrån. Att man ursäktar män är en del av en tystnadskultur som #metoo uppmärksammar oss på.
Många av de som berättar har burit på sina berättelser i många år. Andra säger att de först nu, genom att höra debatten, som de förstått att de blivit utsatta för övergrepp. 
#metoo skakar samhället i grunden och nu måste vi förändra kulturen.
Nu höjs röster om att #metoo skapar en osäkerhet kring vad som är övergrepp och vilka regler som gäller, att män blir osäkra. Många män menar att de inte längre vågar krama en kvinna eller ge någon en komplimang. Har dess män gått igenom ett helt liv utan att veta när fysisk kontakt är efterfrågad eller inte? Om samtycke finns eller inte, har de inte lärt sig att läsa av? Det är en så sorglig tanke att många män inte alls vet när intresse eller samtycke finns. Om en man är osäker låta då bli kramen, komplimangen eller skämtet. Jobba med träna din lyhördhet i att läsa av människor kroppsspråk och signaler. Är du osäker fråga och be om ursäkt om du i efterhand märker att personen verkar obekväm. Svårare än så är det ju inte.
Det finns motstånd mot #metoo, från dem som tycker att det ska vara okej att få tafsa lite från dem som vill fortsätta att dra sexistiskt skämt och från dem som tycker att kvinnor nu överdriver och inte ska göra så stor sak av problemet. Detta görs genom att förminska och förlöjliga kvinnors och flickors berättelser och upplevelser.
Det finns hopp med #metoo. Vi måste fortsätta prata om det, fortsätta hashtagga, fortsätta gilla och dela artiklar, fortsätta att prata med vänner, grannar, arbetskamrater och andra för det är nu vi har chansen att skapa en ny samhällskultur. Det är nu vi kan hitta spelregler som alla skriver under på. Och det är #metoo-kvinnorna vi ska tacka för det.
Många är på gång: 
#visjungerut musikbranschen
#medvilkenrätt juristbranchen
#tystnadtagning filk/skådespelarbranchen
#vikokaröver: Restaurangbranschen
#timeout: Idrottsbranschen
#tystdansa: Dansare
#orosanmälan: Socialarbetare
#räckupphanden: Gymnasieelever
#tystiklassen: Lärarkåren
#påvåravillkor: Försäkringsbranschen
#deadline: Journalistkåren
#imaktenskorridorer politiker branschen
och snart vi #Åjagmed

söndag 19 november 2017

För kär lek mot porr

Äntligen #metoo har synliggjort kvinnors berättelser om sexuell utsatthet, sexuella trakasserier och övergrepp nu blir vi mer tagna på allvar och tystnadskulturen bryts på allt fler områden.

Hur kan sexuella trakasserier och övergrepp vara vardag när vi har drivit frågan om jämställdhet så länge? 
En av anledningarna är att de finns en porrindustri som lever på att pumpa ut grövre och grövre våld mot kvinnor och tjejer. För hur ska man förstå att kvinnoföraktet kan vara så spritt i vårt samhälle, ingen jag känner driver frågan om att kvinnor ska vara underordnade eller är mindre värda.

Det är tid att problematisera porren, för en tid sedan var Nina Rung på Åland och talade under rubriken Pojkar, porr och prostitution, viktigt och vi måste fortsätta att på olika sätt lyfta på denna fråga.
#metoo har flera styrkor, en är att vi inte är ensamma om att vara utsatta för det strukturella våld som sker dagligen i vårt samhälle, en annan är att det finns män på olika områden och platser som begår kränkningar och övergrepp, en del för att positionera sig gentemot andra män, andra för att de kan ta för sig av något som de ser finns till för dem.
Det har skett en förskjutning i vårt samhälle dagens sexistiska reklam har tagit bildspråk från porren samtidigt som porren i sig blivit grövre. De gör att vi måste vi pratar om porren och vad den gör med unga men också påverkar oss vuxna.

Dagens porr är något helt annat än de jag växte upp med, idag är det vanligt med grovt våld, slag, stryptag, männen kör ner sitt kön långt ner i halsen, många män använder alla hål de kan finna på kvinna, kvinnan ska lida kallas hora ska straffas. De är inte ovanligt att kvinnor som söker hjälp efter att varit utsatt berättar att mannen samtidigt har tittat på porr eller visar henne porr som en instruktion.
Det är inte möjligt att titta på porr utan att bli påverkad på ett eller annat sätt. Det finns en avtrubbande effekt, där gränserna förskjuts och man söker mer och mer våldsamhet.
Grov porr finns tillgänglig i våra telefon och datorer. Genomsnittsåldern för pojkar som för första gången tittar på porr är elva år! Forskning visar att de män som konsumerar mycket porr oftare köper sex än män som inte konsumerar porr. Både porr och prostitution är exempel på mäns våld mot kvinnor och tjejer och p
orren står för ett kvinnoförakt och lär män och pojkar att kvinnor och tjejer är objekt att konsumera tillgängliga kroppar att utöva sina sexistiska våldsfantasier på.

Att lyfta på denna fråga är att riskera att bli beskylld för att vara moralist. Jag har inget emot jämlika sexuella skildringar på bild eller filmer. Jag ser porr idag som ett krig mot kvinnor och flickor, vän av ordningen säger att porr kan vara jämlik, men jag tror att vi behöver ett annat ord för den lilla delen. Dagens porr sprider kvinnoförakt.  

Vi vill måste uppmärksamma alla om porrens skadeverkningar och hur den motverkar vår strävan efter jämställdhet och vi måste om och om igen prata med unga om detta.

söndag 29 oktober 2017

Vi måste prata om manlighetskultur och manlighet

#metoo är ett genombrott – det vi nu måste göra är framförallt att prata om manlighetskultur och manlighet. Alla män begår inte övergrepp men precis som att alla kvinnor blivit mer eller mindre utsatta så har alla män berörts av de krav och föreställningar som manlighetskulturen kräver. De män som nu ertappats med sexistiska beteenden eller övergrepp har tidigare i princip fått ett ja från omgivningen när de inte har blivit stoppade eller ifrågasatta mer än av möjligen någon kvinna. Man har tillåtit dem att fortsätta, de har testat gränser och ingen har sagt stopp. Här har hela samhället ett ansvar, men stoppade kan de bara bli av andra män eller chefer.
#metoo-debatten har lyft diskussionen om sexuellt våld, trakasserier och kränkningar till en helt ny nivå där allt färre kan och vill blunda för problemets omfattning. Många har reagerat med förvåning. Jag är lättad. Äntligen har det blivit tydligt, de som sker varje dag, om och om igen. Men visst kan jag också bli förvånad när kvinnor berättar hur den ena efter den andra mannen som jag själv respekterat också tillhör dem som i olika sammanhang sexuellt trakasserat kvinnor. En del män har inte ens förstått att de begått övergrepp eftersom de bara gjort de som de tror förväntas av dem, men de flesta är medvetna om att de gått över gränserna. En hel del unga killar har inte förstått att de sätter djupa spår och är kränkande när de tafsat på någons rumpa, dragit sexistiska skämt eller haft sex med en någon som inte samtyckt utan bara tystnat.
#metoo har dessutom vridit frågan ur händerna på de främlingsfientliga och högerextrema som har kunnat påstå och driva att sexuellt våld framför allt utövas av killar med annan kulturbakgrund. Nu går det inte att blunda: Det finns unga asylsökande pojkar som tafsar likväl som det finns populära programledare som också gör det.

Hur kan det då vara så många kvinnor som går i försvar och tycker synd om män i allmänhet, till och med de som erkänt? 
Villkoren eller normen är att en kvinna som sparkar på andra kvinnor kommer att ha lättare att klättra i olika sammanhang, blir populär bland killar, får högre positioner. Vi lever med ett "hora och madonna”-tänk, där det finns två kategorier av flickor - att gifta sig med och att ligga med. Uppdelningen i att kvinnor är horor eller madonnor är grunden för hur vi tänker och spontant reagerar och leder t ex till att kvinnor skitsnackar om kvinnor som det går bra för. Som kvinna kan du bli en ”fin flicka” genom att peka på andra som inte beter sig önskvärt. Män skitsnackar om män som är loosers för att stärka sin egen position. Både män o,ch kvinnor ja hela samhället skuld och skambelägger kvinnor som utsatts, hon kunde ha sagt ifrån, hon kunde klä sig på annat sätt… Så säger vi och samhället inte om några andra offer. Det ligger starkt i våra tankemönster, men kan nu ha en chans att förändras. 
Nu kan vi komma bort från idén om att det bara är vissa kvinnor som utsätts för sexuella trakasserier. 
Nu har vi och samhället chansen, vi har fortfarande problem med att rättsväsendet inte hänger med i rättsmedvetandet. Här behövs bättre lagstiftning t ex högre straff och lagar som bygger på samtycke. Visst finns det problem med att bevisa, men vi har redan lagar som är mer av normerande karaktär som leder till en förändrad inställning i samhället.
Det är nu många år sedan jag gjorde en undersökning och där unga tjejer formulerade att de största problem för dem var killar i grupp.
Nu måste manlighetsmyterna som sätter ett tryck på killar och män att förnedra flickor och kvinnor synliggöras och ifrågasättas; där de är värre för killar att inte vilja knulla än att våldta en tjej som inte förmår göra motstånd, där män stärker sig själva genom att trycka sitt stånd mot en kollega, där män skämtar om att kärringar ska hållas kort, där män ogenerat kan klä av någon med blicken eller tafsa på henne.

Det finns två tendenser nu - en som ger hopp och en som skrämmer:
Det finns män som höjer rösten mot manlighetsmytens trånga kostym som göra att män och killar kränker kvinnor men också far illa och dör för tidigt.
Det finns ett flöde på sociala medier av kvinnoförakt och kvinnohat.
Det behövs en frigörelse för män och killar, eftersom de vi vet är att manlighetskulturen skadar och dödar både kvinnor och män. 

Det här är ett lokalt såväl som ett globalt problem, som nu verkar verkligen kommit till ytan. Vi kan alla göra skillnad genom att  prata och agera, speciellt ansvar har alla i överordnade positioner: lärare, fritidsledare, chefer, ledare och politiker måste agera, en del vet men tror att det är normalt, andra blundar, andra tycker att det är okej, för de har själva gjort liknande. Oavsett var man har i bagaget så kan vi inte längre tillåta att det fortsätter. Nu finns det chans att göra skillnad.


söndag 22 oktober 2017

Unifiering

Har lärt mig ett nytt ord; unifiering. Det betyder att att vi alla drar åt samma håll, arbetar för att stå enade. I motsats till att misstänkliggöra och slå ned på andra. Det betyder inte att tysta de som har andras åsikter. 
Jag tror att människor är som bäst när vi inte trycker ned andra och när vi försöker lyfta upp andra, när vi skapar möjligheter och utrymme för alla att engagerar sig. Det är då det händer det bra saker. 
Det låter enkelt, jag kanske självklart men idag blåser det snålt på många sätt.

Glädjande är #metoo som skapat utrymme för mångas röster och som jag är övertygad om kommer att göra skillnad på många sätt och ställen. 
För de som är oroliga för sin egen skull eller andras har jag tips: 
Vet du att du begått kränkningar eller övergrepp berätta, be om ursäkt och behövs det anmäl dig själv om du begått ett brott.
Är du bara orolig; lära om samtycke och kommunikation och inte minst att kvinnor och flickor har samma värde. och integritet som män och pojkar.
Många har skrivit mycket bra om kampanjen och visst, inte borde det vara så att enskilda ska behöva berätta om de övergrepp och kränkningar de blivit utsatta för, men vi lever i ett samhälle som fortfarande har en stark patriarkalisk dominans och då räcker inte statistik för att förändra. Det räcker inte heller att män är tysta, män måste aktivt ta ställning, säga ifrån och agera. Det räcker heller inte att de själva aktivt arbetar med de egna förhållningssättet till kvinnor och män.