Därför tror jag på en skärgårdskommun

Det finns många svårigheter och utmaningar med att skapa en enda skärgårdskommun i en  vidsträckt skärgård. Men jag tror att vi kan bygga en unik, relativt stark och utvecklingsengagerad region genom att skapa en gemensam politisk och administrativ enhet. Jag tror inte att det är en bra lösning att fortsätta som vi har det idag, jag tror inte ens att det går speciellt länge till. En region som fortsättningsvis kommer att vara beroende av starka landskapsandelar kräver en stark och enig röst. 

Jag tror inte heller på att dela upp skärgården i 2 delar, som konkurrerar och ställs mot varandra. Det finns inte tillräckligt mycket folk och mångfald för att det bli en livskraftig enhet i en tvådelad skärgård och man vinner inga tydliga fördelar med det. 

För en av de viktigaste sakerna med en skärgårdskommun är att skärgården på ett helt annat sätt kan tala med en röst. Historiskt och idag spelas vi bort och ställs mot varandra i fråga efter fråga. 

Och jag tror inte heller på att bygga en kommun med ett gammaldags tänkande där man försöker skapa system som bygger på att skärgårdens service och struktur ska vara nästan som om vi är ett fastland, med ett kommuncentrum i en kommundel och resten som halvdöda förorter. Jag tror att det är ett feltänk. För att en gemensam skärgårdskommun ska göra verklig skillnad och skapa goda förutsättningar för framtiden måste vi fortsättningsvis har starka lokala servicecentra som idag, men vi ska samordna administration, servicekompetens och den politiska strukturen.

En gemensam skärgårdskommun ska inte bygga på ett centrum i Sottunga eller Föglö (vilket är de som nämnts). Vi ska ta vara på de nya tekniska möjligheterna och behålla kommunkanslierna. Vi ska i administrationen och politiken bygga strukturerna utifrån säsong, när det går att resa och på en välutvecklad teknik. Vi behöver mötas IRL (in real life) så de mötena där olika grupper och organ behöver ses ska hållas när det är relativt enkelt att fara eller kan i de fall de måste hållas i storm och menförestider hållas i Mariehamn, då kan man ofta kombinera sin resa med att arrangera flera möten eller göra några andra ärenden vilket gör resan mer motiverande.

Personal som behöver vara rörlig, ska erbjudas förarutbildning om de inte har det. Det torde gälla åtminstone för de ledande tjänstemännen. Vi kräver ju körkort för bil idag, varför inte förarintyg för båt? Det kunde dessutom attrahera nya och kanske unga människor att söka sig till de jobb som skärgården erbjuder. Men det kräver också tekniska lösningar för samordning via moderen teknik och lokal, flexibel kollektivtrafik både till land och till sjöss för att det ska kunna vara effektivt och ändamålsenligt. 

När personalen reser med de kollektiva transporterna - både de snabbgående persontransporterna som behövs och de gamla bilfärjorna - krävs ett nytt förhållningssätt till arbetstid, så att man huvudsakligen använder restiden för att kommunicera/ha möten genom datorn/telefonen, inläsning, planering eller kommunikation med medborgare eller kollegor ombord.

Jag tror på en mötesplats i Mariehamn (inte ett kommuncentrum) - en plats för skärgårdsbor och personal att (speciellt under vintertiden) ha de möten som behövs. Möten med varandra så väl som enheter och personer på fasta Åland. Det kunde också vara ett ställe där skärgårdsbor som behöver tak över huvudet i Mariehamn pga sjukhusbesök, kulturaktiviteter eller annat kan övernatta i. Det kunde kanske också kombineras med ett boende för de gymnasiestuderande ungdomar, vilket också är ett aktuellt behov. 

Dagens anställda har i många fall en alltför bred uppgift, vilket skapar stor press och många gånger en omöjlig situation. Med en större administrativ enhet skapar vi lite bättre möjligheter för att ta vara på personalens kompetens och olika personer kan specialisera sig för att möta dagen utmaningar på ett bättre sätt. Genom samarbete och att vara rådgivare åt varandra får hela kommunen del av respektive kommundelspersonalkompetens.

Vän av ordningen säger de kan vi väl göra ändå utan att slå ihop kommunerna. Ja visst, jag hade ett förslag om ett gemensamt skoldistrikt för skärgården som man skulle kunna börja med, men det fick inte gehör. Men politiskt tror jag också att vi kan vinna mycket på en större enhet. Jag tror att det behövs politiska grupperingar. Det behöver inte vara partier, men grupper som träffas och enas om program som de går till val på och som de sen jobbar för att genomföra. Idag finns liten eller ingen politisk diskussion bakom olika beslut i de flesta kommunala organen, många gånger blir diskussionen att handla om teknikaliteter och akuta problem istället för visioner och framtidssatsningar. En regional representation är förstås också viktig, men med en aktiv och lyhörd politisk ledning, så har det mindre betydelse är min erfarenhet.  

Jag tror att skärgården har framtiden för sig. Vi lever ett naturnära, småskaligt liv och har mycket kunskap om återvinning, odling och sparsamhet, något som ligger helt rätt i tiden. Enligt Staffan Laestadius, professor emeritus vid Kungliga tekniska högskolan och författare till den aktuella boken Klimatet och omställningen, står vi nu inför en enorm förändring som berör hela vår livsstil. Han säger också att vi politiker nu måste ta fasta på att bygga ett postfossilt välfärdssamhälle, en välfärd som är mindre materiellt baserad och bygger på mindre fossilt resande. Här skulle skärgården kunna vara i framkant. Jag anser att det är helt möjligt och att vi har goda förutsättningar, men vi behöver jobba tillsammans. Vi behöver ta fram en gemensam färdplan som bygger på våra styrkor och bygga en helt ny struktur med fokus på utveckling och framtid. Vi måste skapa en skärgård där unga och gamla vill och kan leva. Jag tror att en skärgårdskommun där alla som är engagerade och utvecklingsbenägna jobbar tillsammans är en bra väg att gå. Vi kan inte ha det som idag med 5 små kommuner, det är varken uppbyggligt eller möter framidens behov. 
Jag har genom mina år med Företagsamskärgård, som jag var med och startade, och SKUNK där jag haft förmånen att i snart 30 år fått arbeta tillsammans med unga från skärgården och alla mina andra uppdrag för skärgården blivit helt övertygad om att vi nu måste gå samman och ta vara på hela skärgården och stödja varandra.

Det är vi som ska ge unga hopp om framtiden, skapa förutsättningar och visioner som visar att skärgården är en plats för de som vill leva ett spännande liv i samklang med naturen. Det är därför jag flyttade till skärgården, därför engagerar jag mig och lägger tid på att vara politiskt aktiv. Gott Nytt År!

Vaktlar och deras ägg

I somras köpte vi vaktlar efter en lite traumatisk start med fåglar som flög och skadade sig så har vi nu 6 hönor och 1 tupp i ett eget litet rum i hönshuset. Nu lägger det nästan 1 ägg om dagen vackra små fläckiga ägg cirka 2 cm långa och med vikt 7-10 gram.

Vaktelägg används ofta som dekorationsägg färska eller kokta ses som en delikatess och är nyttiga.Vaktelägg serveras ofta som förrätt, pocherade kokta eller stekta. Enklast är att pochera (kokas utan skal), eftersom kokta med skal är svårskalade. Toppen på äggen skärs av med vass kniv och innehållet hälls i en kastrull. Därefter hälls kokhett lätt saltat vatten försiktigt över äggen. Äggen fiskas upp när de stelnat. Vakteln är inte större än en handflata och väger knappt 200 gram. Honorna kan ge närmare 300 ägg per år. Vaktlarna finns vilda i norden, de som hålls för avel är ofta japansk vaktel. Vakteln blir inte så gammal, 1-2 år, beroende på hur de har med vila och värpning. De lever ett mer turbo liv. När de kläcks är de stora som humlor men efter sex veckor är de fullvuxna och honorna lägger då sina första ägg. På Strömars har 2 vita 5 viltfärgade och hoppas på att till våren få någon eller några honor som väljer att ruva.

Är du intresserad av att pröva vaktelägg så tag kontakt. Verkar som vi kommer att ha ett överflöd : )

Kommunalpolitik i Kumlinge en frustration

Kommunalpolitik i Kumlinge, åtminstone för mig. Andra är stolta över budgeten och visst är det bra att budgeten går ihop tom ger ett litet överskott men jag är frustrerad, de förslag till stavningar på framtiden som jag ville ha med skulle inte givit ett minus.

I torsdags hade vi i Kumlinge årets sista fullmäktigemöte, det var en så frustrerande tillställning för mig. Det kändes som att fullmäktiges möte bara ska vara en gummistämpel, inte det högsta beslutande organ som det de facto är.

Jag hade begärt ett budgetseminarium inför budgetarbetet, och som för mig är det något som hålls innan nämnder och styrelse börjar arbetamed budgeten och där där fullmäktige tittar på förra årets budget och där fullmäktige ges utrymma att diskutera prioriteringar och peka ut områden och sådant man anser viktigt så att tjänstemännen har med sig det i nämndernas och styrelsens arbete. Det blir speciellt viktigt i en kommun där vi inte har partier som driver sin politik och det inte finns grupper som har egna möten och seminarier. Det budgetmöte som hölls i ett sent skede var som jag upplevde de närmast ett informationsmöte om vad nämnderna redan beslutat. 

Att sen komma till ett fullmäktigemöte där klimatet är att vi ska snabbt få denna budget klubbad och där man berömmer budgeten för att den är så sparsam, gör mig frustrerad. Det var en budget som har återtagit en del av det som strukits i förra årets budget, men som till exempel inte innehåller ett enda utvecklingsprojekt. Det är inte en framåtsyftande budget som jag ser det.

Redan i början av mötet angavs tonen på mötet, för redan vid mitt första försök att komma med ett förslag till förändring blev det ifrågasatt, hur har jag tänkte att finansiera det. Det handlade om kanske 1500 € för att återinföra det tidigare 1 året på dagis avgiftsfritt. Där lades ribban för vad ledamöterna skulle kunna få komma med. Även om jag är glad över att detta förslag vann vid omröstningen och kommer att återinföras under året. Men det var ju inget nytt. Däremot är jag mycket glad över styrelsens förslag att minska på dagisavgifterna.

Då mötesklimatet var så trist valde jag att släppa de flesta av mina frågor och förslag som jag funderat över när jag förberedde mig inför mötet och satsade på två små förändringar:

Att återinföra stödet för ungdoms- och fritidsverksamhet från 1200 € till 2400 € som drogs ned i den sparbudget som antogs 2017. Jag anser att tidigare bidraget på 2400 € är väldigt lite, för även om kommunen har en tuff ekonomiska situation så får kommunen landskapsandelar just för ungdomsverksamhet som torde torde ligga mellan 1500-2000 €.

Dessutom har man inte satt en cent på det ungdomsråd man valde att inrätta och ännu inte lyckats starta. Jag frågade om man avsatt pengar för t ex utbildning eller studier, men nej, rådet ska inte kosta något.

Andra skärgårdskommuner har igång olika utvecklingsprojekt där kommunen på olika sätt är med och stöder. I Kumlinge har inte kommunen vad jag vet tagit initiativ till ett enda projekt. Det är frustrerade då jag för ett år sedan hade en motion om vikten av detta.

På det Ö för Ö seminariet som Företagsamskärgård arrangerade tillsammans med Näringslivsnämnden och Visit Åland togs flera projektidéer av olika slag fram, varav ett var "Flygfestival Kumlinge". Jag lovade att ta upp projektidén och försöka få tillstånd en lite summa i kommunens budget så att någon kunde arvoderas av kommunen för att utveckla detta projekt. Mitt förslag var ett anslag under näringslivsnämnden på 1000 €. Dessa pengar skulle vara kommunens bidrag för att utveckla och få igång projektet. Näringslivsnämnden hade redan behandlat budgeten när seminariet hölls och därför fanns det inte med i budgeten. Men inte heller detta fick understöd. Styrelsen hänvisade till Företagsamskärgård, men om de skulle varit en väg borde ju arrangören sagt det på seminariet!

Att lägga timmar innan och under möten, ingen ersättning att tala om. Det är val i höst och det tål att fundera på vad man ska lägga sin fritid på.

Skärgårdstransporten är en livlina för oss skärgårdsbor

Jag och Jenny Nylund som bor i Sottunga skrev en insändare i helgen:
"Reform efter reform minskar förutsättningarna för en levande skärgård. Vi skärgårdsbor lägger mängder av obetalda timmar på att bevaka våra förutsättningar och möjligheter på olika områden. Varje regering påstår att den är skärgårdsvänlig och har fina skrivningar i regeringsprogrammet, oavsett vilka partier som suttit där. Men tittar man tillbaks de senaste 20 åren så spelar det ingen roll vilka partier som suttit vid makten. De centrala rationella perspektivet vinner ständigt och vi har t ex tappat arbetsplatser genom centralisering eller privatisering av offentlig verksamhet och inga arbetsplatser har utlokaliserats. Nu försvårar man ytterligare på ett område när man med kort varsel slår sönder ett fungerande system i den nitiska sparivern som råder. Nu ska butikerna dela på en förhållandevis liten summa för att sköta transporterna själva! De kräver massor av tid som inte finns. De försvårar och fördyrar för skärgårdsbor att beställa ut varor från olika leverantörer. Vi handlar ju de facto inte bara i våra butiker.
Hur kan finansminister och infrastrukturminister tillåta detta? Båda borde vara väl insatta och ha tillräckligt mycket kunskap för att se konsekvenserna för oss som bor i skärgården. Hur kan man ställa de små kämpande lokala butikerna inför detta med så kort framförhållning?
En förändring av detta slag behöver konsekvensanalyseras och genomarbetats innan man beslutar och sjösätter. Stoppa genast och gör om gör rätt!"

Vart tog besluten om barns rättigheter vägen?

Vi behöver inte politiska beslut om förbud av mobiltelefoner i skolorna eller utegångsförbud vid ett klockslag modell Island. Metoder som kan vara rätta när föräldrar eller pedagoger anser att de tillfälligt behövs, men blir helt fel när politiker använder dem mot en grupp medborgare och de här fallet unga. 

Vart tog besluten om barns rättigheter vägen? Hur blev det med ambitionen om att göra barn och unga till aktiva medborgare? Min och många ungdomsarbetares erfarenhet är att barn och unga är fullt kompetenta att tillsammans med vuxna och om vuxna verkligen förväntar sig det, kan vara med och fatta beslut och ta ansvar i både stora och små frågor. 

Jag menar att politiker inte ska fattar beslut om vilka verktyg pedagoger ska använda eller tider unga ska hållas hemma. Det inte bara går emot barns rättigheter de får också helt motsatt verkan. Vi vuxna måste samtal med unga, vi måste skapa god förutsättningar för dem att vara delaktig och ta ansvar. Behandlar vi barn och unga med respekt, ger dem ansvar och slutar behandla dem som en grupp som ska skyddas och fyllas med kunskap så kommer de också att ta de ansvaret. Tänk om tänk rätt, behandla unga som du själv vill bli behandlad. Ge resurser så att skolor och alla andra platser har tillräckligt med kompetent personal som kan skapa trygga och kreativa platser och förutsättningar för barn och unga.

Vi har inte råd att låta flera unga fara illa

Häromdagen kom svaret  från ÅHS på den skrivelse "gällande primärvårdspsykolog 7-17 år" som vi är många som väntat på. Svaret dröjde länge och lovade inte mer än att man för en dialog med landskapsregeringens social- och miljöavdelning kring ett utvidgat stöd för barn och ungas psykiska hälsa. 
Det är förstås bra, men det behövs kraftfulla insatser nu. Det kan inte vänta, alldeles för många lider. Vi har byggt ett samhälle som på många sätt skadar de unga. Prestationskrav, effektivitet, osynlighet, vuxnas tafatthet, vuxnas strävan efter den perfekta ytan istället för gemenskap och unga människors otrygghet och hopplösa framtidsperspektiv är delar som bidrar till att många unga mår dåligt. Jag möter många unga och unga vuxna som kämpar varje dag, de självsvälter sig, har sönderskurna armar, de tar på sig en machomask,  de mobbar sina klasskamrater, de försöker spela vuxna genom att ta till sig destruktiva beteenden som att röka och dricka alkohol, eller använder droger för att döva rädsla och ångest. Jag ser desperata föräldrar som inte vet vart de ska vända sig eller inte får den hjälp de behöver. Det är inget nytt men det ökar och kräver omfattande insatser nu. 
Det kräver att politiker tar ett helhetsgrepp och skapar förutsättningar för en palett av olika åtgärder som föräldrautbildningar och föräldrarstöd, samtalsgrupper för unga (kill- och tjejgrupper såväl som blandade grupper och regnbågsgrupper). Det kräver rejäla psykolog och terapi satsningar både inom primärvården och specialistvården, både för vuxna och unga. Det kräver också att primärvårdens (psykiatriska del) på ett eller annat sätt integreras med psykiatrins specialsjukvård. Jag vet att det är "att svära i kyrkan" då psykiatrin ska ses som specialsjukvård, men det krävs ett mycket nära samspel mellan dessa och verksamheterna måste sätta patienten i centrum. Den som mår dåligt måste genast få träffa någon som är kunnig på området, man orkar inte berätta för nya människor om och om igen och man ska inte bli hemskickad med en ask antidepressivt, vitaminer och ett möjligt paket av samtal om ett halvår. Får man terapi ska denna utvärderas kontinuerligt; är det rätt matchning av patient och terapeut, är de rätt terapiform för patienten och behövs tilläggsåtgärder genom att stödja och utveckla samarbetet med föreningslivet.

Parallellt med detta måste ett långsiktig arbete inledas för att göra psykiatrin till en attraktiv arbetsplats som lockar välutbildad, kunnig och empatisk personal. Där måste finnas en systematisk kunskap så att bästa vårdinsats kan ges, både medicinskt och psykosocialt, liksom ett system för att säkerställa insyn och kontroll i de olika verksamheterna. 
Åland är litet och pengar finns, Åland kan bli en föregångare genom att alla unga såväl som vuxna får den vård och det stöd de behöver.
Jag hoppas att alla partier nu inför valrörelsen i sina program är tydliga med vad de tänker göra och hur mycket resurser de är villiga att lägga om de kommer till makten.
Vi har inte råd att låta flera unga fara illa.

#följauppmetoo

Vi är ett gäng som under Ålands Feministparaply jobbar med att göra ett arrangemang för att uppmärksamma 1 år efter #metoo, #ålandockså, #högtskalldetklinga. 
Metoo fick bra uppmärksamhet på Åland, inga publicistiska övertramp gjordes av media här och i gruppen Ålandsockså fungerade det  också fint, fokus var på flickor och kvinnors berättelser inte på förövarna.
Det är tragiskt att se hur debatten i Sverige som borde handla om flickors, tjejers, kvinnors rätt till sina kroppar istället alltför mycket haft fokus på hur några män blivit behandlade av media utifrån sina beteenden olagliga eller inte. Något som förstås också spilt över en del också på Åland. 
Något som förstås också spilt över en del på Åland för om inte män är delaktiga i de stora förändringsarbete som krävs blir det inte förändring.

För mig som tog del av alla de 270 vittnesmål vi fick in på Åland, var det att på djupet förstå omfattningen av detta gigantiska problem. När jag nu tvingats läsa igen inför ett årsdagen så rann tårar oavbrutet och jag hade ont i magen i flera dagar. Vittnesmålen, historierna, erfarenheterna är så stark och man inser att vem som helst kan drabbas mer eller mindre men är man sårbar på ett eller annat sätt t ex genom att vara t ex vara unga, lida psykiskt ohälsa, ha en utsatt social bakgrund, vara inflyttad är risken för övergrepp och kränkningar större. Många av vittnesmålen handlar t ex om unga som i sin mest osäkra och sökande tid utsatts.  
Metoo handlar, att få slut på den tystnadskultur som ligger över sexuell kränkningar och övergrepp de handlade om kvinnor som delade med sig av sina erfarenheter för att uppmärksamma ett strukturellt problem, för att lägga skulden där den hör hemma, avlasta sig själv från skam och skuld och få till en strukturell förändring där jämställdhet råder.
Men varför verkar det ha hänt så lite under året? Eller har något hänt i tysthet?
Finns de skolor där någon engagerad har fått nedsatt undervisningstid, för att istället arbeta med en plan och åtgärder för att stärka arbeta med sex- och samlevnadsundervisningen, att främja jämställdhet och motverka sexuella trakasserier och övergrepp?
Finns det arbetsplatser, branscher och organisationer som arbetat fram nya strukturer för hur man anmäler sexuella trakasserier eller förändra en arbetsplatskultur?
Finns det barer och restauranger som utbildat sin personal i att hantera sexuella trakkassereri bland gäster och hur de själva som utsatta kan få stöd i utsatta situationer?

För ett vet vi, också vi på Åland har omfattande strukturella problem som vi måste få ett slut på.
Ingen kan längre säga att metoo handlar inte om mig, vi är alla i sammanhang där tyvärr metoo är alldeles för relevant.

Vill du inspirera andra genom att berätta vad ni gjort, om än de är lite, maila mig så kan vi kanske lyfta på det som inspiration för andra.
Maila: mia.hanstrom@kumlinge.com.
Vill du komma med i vår arbetsgrupp, hör av dig till Feministparaplyet på FB eller direkt till mig. 

En ungdomsgård är inte lösningen!

Varken en ungdomsgård eller att försöka sysselsätta ungdomar är lösningen på de problem som är i Godby just nu. Ungdomarnas sätt att bete sig är på ett plan ganska normalt. De använder den arena som lämnats öppen, en arena där man kan träffa kompisar, lära känna nya och ta några om än okunstruktiva och vissa fall direkt destruktiva ”vuxenpoäng".

Visst det behövs en mötesplats, men i grunden behövs ett helt nytt förhållningssätt till ungdomar, än det vuxenvärlden och offentligheten har idag. Jag menar att vi inte längre kan se unga som att de står på tillväxt, vi måste lägga resurserna på att främja ungas delaktighet och egna initiativ. Det krävs att vuxenvärlden slutar se på unga som tomma boxar som ska fyllas eller individer som ska avledas från att göra dåliga saker. Ungdomsarbete ska inte handla om att sysselsätta, utan om att coacha unga i deras utveckling tillsammans med andra, de ska inspirera, engagera och ge dem hopp. Ett sådant förhållningssätt och en sådan verksamhet ger mer välmående unga och skapar bättre förutsättningar för dem att vara aktiva medborgare nu och i framtiden. Då kan man inte som man ofta gör, skaffa en lokal och ge uppdraget till en ensam ledare ofta utan utbildning och stöd som förväntas göra det omöjliga.

Mina erfarenheter från att ha arbetat tillsammans med unga är att de är kompetenta, men att samhället inte ger dem utrymme att verka på arenor där de kan vara med och ta ansvar, fatta beslut och bidra till en positiv utveckling av samhället. När de inte sker så försöker de att vara vuxna på de arenor som de har tillgång till och som oftast inte är uppbyggliga. De kan handla om att dricka alkohol tidigt, begå små brott, försöka gestalta vuxenhet genom klädsel, smink och attribut men även genom självdestruktivitet för att bli synliga.
Genom bland annat mitt arbete tillsammans med ungdomar i SKUNK - intresseorganisationen för ungdomar i skärgården, har jag lärt mig att fritidsverksamhet ska vara som en cirkus där man kan skapa innovativa, gemenskaps-främjande, lärande och spännande aktiviteter men det kräver goda förutsättningar för de som ska göra jobbet.

Det kräver att politiker tillför tillräckliga resurser så att de finns ungdomsarbetare som har förutsättningar:
• Att synliggör ungdomars idéer, tankar.
• Att möta där unga de är, följa dem och har tillit till dem.
• Att vara tydliga och informativa om verksamhetens förutsättningar och möjligheter.
• Att skapa fungerande strukturer och trygghet.
• Att skapa en verksamhet som är förutsägbar och har en viss regelbundenhet.
• Att arbeta med utgångspunkt från de positiva, så att de kan ta tillvara allas talanger och förmågor.
• Att förmedla kunskaper och skapa förutsättningar för nya idéer.
• Att skapa möjligheter för nya erfarenheter, kontakter och kontaktytor.
• Att främja kommunikation och goda relationer mellan ungdomar.
* Att stimulera demokrati och inflytande genom tydliga påverkansstrukturer både för verksamheten och  samhället.
• Att låta ungdomar äga projekt och verksamheter.
• Att verksamheten är attraktiv, lärande, inspirerande och kul.
• Att befrämjar ledarskap på olika nivåer (unga leder unga).
Så viktigare än ett ” hus" är de personella resurserna och kunskapen om vad modernt ungdomsarbete är och kan vara.
Ungdomar kan ta sitt ansvar och var resurser i våra kommuner om de får stöd och coachning.

Den som vill kan läsa mer om detta kan t ex läsa SKUNK skrift MODERNT UNGDOMSARBETE 

Hur möta vår tids utmaningar? på www.skunk.ax

Mia Hanström, konsult i ungdoms och jämställdhetsarbete 

Efter svenska valet

Känner du dig uppgiven över valresultat i Sverige. Visst är det sorgligt och hemskt att så många i Sverige valde att lägga sin röst på ett parti med en rasistisk agenda, men de finns hopp. För samtidigt som de finns krafter, också på Åland som driver en rasistiska och främlingsfientlig politik så  blir vi som befolkning mer och mer positivt inställda till människor från andra delar av världen. Som socialdemokrat är jag övertygad att en jämlikhetspolitik i längden gör att kan motverka rasismen och främlingsrädsla.
Så deppa inte – organisera dig! 
Dessutom har nu två forskare lyckats hitta belägg för att personer som migrerat
och om det nu är möjligt för människor att i vuxen ålder att uppdatera sina grundläggande värderingar så hoppas jag i mitt stilla sinne att det även gäller dem som idag t ex valt att i Sverige rösta på Sverigedemokraterna eller på Åland stöder Ålands Demokrati eller bara har rasistiska värderingar i allmänhet.
Sen behövs en bra jämlikhetspolitik där de ekonomiska klyftorna minskar, ett bra utbildningssystem som utjämnar skillnader, en regionalpolitik som skapar förutsättningar för alla områden att bo och leva i och att vi skapar mötesplatser/tillfällen för olika former av människor genom Medis, Bildningsförbunden och alla vår föreningar så att de som är nya här och de som har bott här ett längre tag får möjlighet att lära känna varandra.
Det finns ingen anledning att vara uppgiven och att måla allt i svart och beklaga dig. Det finns gott om möjligheter på Åland, i Nätverket mot rasism finns en mängd olika organisationer du kan engagera dig i t ex Rädda Barnen eller Emmaus eller så kan du söka dig till något av de partier som är tydlig med sitt inkluderande budskap. Du kan välkomna människor i din kommun genom att ordnat skapa mötesmöjligheter mellan olika människor.  Ett tips är göra en studiecirkel (då träffas man minst 3 personer, minst 5 gånger och pratar och gör sådant som man tycker är intressant) är enkelt och roligt. ABF-Åland har en samordnare som kan hjälpa dig.
Låt istället läget motivera dig och öka ditt engagemang de kommer att göra skillnad!

Det där med löner är ibland svåra frågor

I torsdags hade vi fullmäktigmöte i Kumlinge en punkt var en rejäl höjning av kommundirektörens lön. Något som jag reagerade starkt på, då övriga anställda under den här perioden fått minimala löneförhöjningar. Jag fick understöd för mitt motförslag som även det var en höjning långt mer än andra anställda fått men mer måttfull enligt min mening.

Jag förstår att man kan tycka att högsta tjänstemannen även i en liten kommun ska ha både högre lön än övriga tjänstemän och en bra lön, men redan idag ligger grundlönen runt 2000 € över övriga tjänstemän. Lönen är heller inte den lägsta grundlönen om man jämför med kommundirektörer i andra kommuner i samma storleks klass.
Jag tycker att det är dålig personalpolitik att skapa en såpass stor kostnad i en kommun där vi sparat och sparat de senaste åren.
Men jag respekterar de som har annan åsikt och och lägger tyngdpunkt på andra saker och för mig handlade den här frågan inte om han gör ett bra jobb eller inte, utan har en ideologisk grund i hur man ser på personal som grupp och ett solidariskt tänkande. Om vi alla ska spara så gäller det också högsta ledningen som jag ser det.
Det är alltid tufft när sådan här frågor kommer upp och så direkt blir att handla om en enskild person, det är mycket lättare att spara på grupper av människor eller saker. 
Jag tycker heller inte att vi ska öka  de ekonomiska klyftorna mellan människor även om det i de här fallet på ett större plan inte är relevant. Då kan man däremot vara fundersam kring till exempel vds lön på PAF.

Så här motiverade jag min reservation.

Reservation till protokoll kommunfullmäktigesammanträde 23 aug 2018

§ 37 Kommundirektörens lön 

Jag anser att det pga rådande ekonomiska läge i kommunen och övrig personals minimala löneökningar inte är ändamålsenligt att öka kommundirektörens lön från 4877 till 5400, förslaget är långt ifrån de allmänna förhöjningar som övrig personal kunna ta del av sedan 2015.

Förslaget som ligger handlar om en ökning på över 10 %. 

De allmänna förhöjningarna för dem som arbetar i kommunerna har genom kollektivavtal legat på fasta summor de senaste åren för de flesta fick 2016 16 € (0,47 %) (på en låg lön) och 2017 0 €. 2017 fick de anställda dessutom en minskad semesterpeng på 30% samt förlängd arbetstid.

2018 handlar förhandlingarna om 26 € eller för de med högre lön 1,25 %

Om man dessutom jämför med andra kommundirektörslöner på Åland och i Finland med en liknande storlek på kommun så blir det en rätt hög lön med ökningen. Sunds kommundirektör har t ex 4910 €.

Om man gör en så här stor löneförändring för någon ska de finnas en motivering t ex att man fått flera arbetsuppgifter så är inte fallet här. I kommunen har vi sparat under dessa två år och kostnaden för förhöjningen blir en relativt stor summa. 

Jag är inte emot löneförhöjningar och min kritik handlar inte om att kommundirektören gör ett dåligt jobb. Men kommunstyrelsens förslag sticker ut, och ger en löneförhöjning som ligger alltför långt från övriga anställda i kommunen. Motiveringen att personen gjort ett bra jobb är inte tillräckligt, det förutsätts att anställda gör ett bra jobb.

Mitt förslag är därför för att bättre följa likhetsprincipen genom en stegvis höjd lön så att den i högre grad följer övriga anställdas löneförutsättningar. 

1.5 2018 en höjning på 2 %

1.1 2019 en höjning med 3 %.

Mia Hanström

Ofrivillig ensamhet och psykisk ohälsa, en utmaning

Ofrivillig ensamhet och psykisk ohälsa, två områden som tycks öka lavinartat, här hemma och runt om i västvärlden. 

Vi har byggt och fortsätter att bygga ett samhälle där gapet mellan fattiga och rika ökar, där utsatta grupper ställs emot varandra istället för att de gör gemensam sak för att förbättra villkoren och där ensamheten och den psykiska ohälsan får allt större utrymme i sviterna av de effektiva, rationella och ekonomiskt styrda systemen. 

De tidigare organisationerna som föreningsliv och kyrkor som tidigare varit sammanhållande och stärkande av social band minskar och har på en hel del ställen får nya roller. Samhället har en stark kod i att vi ska klara oss själva. Den gemensamma servicen och stödfunktionerna säljs ut och mycket bygger på att bli en autonom individ. Du kan idag bo i en lägenhet där du aldrig träffar eller umgås med någon av dina grannar. Sjukvården belastas allt mer av folk som har problem med ensamhet. Människor tränar själv eller avverkar aktiviteter men bygger inte relationer. Det sociala kapitalet och de viktiga nätverken slås sönder eller börjar aldrig att existera pga av flyttande och få riktiga mötesplatser.

Det verkar som att de flesta politiker underskattar vikten och värdet av hur de sociala banden bidrar till ett samhälles lycka, hälsa och säkerhet. Det viktigaste tycks vara att alla ska betala så lite som möjligt till de gemensamma så att många har pengar att själva konsumera så mycket som möjligt. Man har helt glömt bort att man som människa både behöver vara självständig och beroende, hjälpande och få hjälp. Att höra till och känna sig behövd är djupgående mänskliga behov. I Storbritannien har det gått så långt att man i år tillsatte sin första ensamhetsminister. I SVT:s Korrespondenerna berättar Lena Scherman och Bengt Norberg hur den lilla staden Frome i södra England jobbar med frågan. En läkare på det lokala sjukhuset upptäckt att många som sökte dit inte var sjuka, utan ensamma. Staden, där cirka 30 000 bor, satte igång en lokal samverkansmodell för hela sin befolkning. Ingen skulle bli lämnad utanför. Från vårdcentralen skrivs det nu ut recept mot ensamhet; en 24-sidig lista på aktiviteter, plus lotshjälp till ett liv med mer gemenskap och verkliga vänner. Och det verkar ha fungerat. Akutbesöken i Storbritannien ökar med 20 procent men i Frome har det de senaste åren minskat med 15 procent. Varje satsat pund har gett 6 pund tillbaks! Så det är tom ekonomi i att satsa på att motverka ensamhet.

Vi vet att sociala relationer och medmänsklig värme gör oss friskare och att ofrivillig ensamhet en hälsofara både för psyket och kroppen, ensamheten kan också leda till aggressiva handlingar mot andra och självmord.
Vi måste därför inse att ensamhet är en stor hälsorisk och samhällsfara. Jag menar att tredje sektorn med föreningslivet och de engagerade är en nyckel. Det ska bidra till att stärka allas sociala nätverk, möjligheten för människor att bygga relationer mellan människor och stärka de betydelsefulla, banden av tillit mellan människor. De måste odlas en känsla för det allmänna och gemensamma och rollen som medborgare. Att jobba aktivt för mindre ensamhet kan dessutom stärka demokratin genom den ökade tillit som också blir en effekt. 

Vi borde styra om PAF-medlen så att stora delar av dem går till föreningar som aktivt jobbar med detta. Vi behöver också styra om så att hälso- och sjukvården fokuserar på hälsa och mående och hela människan istället för idag sjuka kroppsdelar.

Om misstron mellan människor ökar och tilltron sjunker har vi stora problem. De ska inte behöva gå gå långt att folk dör i akutköer eller att fler ser självmord som enda utväg.

Målet måste vara: färre akutbesök, välmående människor, ökad tillit, mer medmänsklighet och mindre ensamhet.

Vi kan göra skillnad

Jag som verkligen är en badkruka har badat mer i sommarn på många år, de är positivt men rapporterna om värmens konsekvenser skrämmer, matbrist för djuren, över 50 grader i Spanien och Portugal... själv ser jag hur värmen gjort att bina håller på att svälta ihjäl och måste invintras 1 månad tidigare än de senaste 30 åren jag hållit på med biodling. Det skrämmer!

En tredjedel av världens utsläpp av koldioxid kommer från 250 företag. Girigheten hos ägarna och regeringar förstör framtiden för oss alla, djur, natur och människor. 

Det behövs en stor systemförändring. 

Trots försök till förändring behövs mycket mer göras. 2017 minskade investeringarna i förnyelsebar energi, medan de ökade i fossila bränslen. 

Forskningen om global uppvärmning finns och är inte fake news.

Men kapitalismens baksida med girighet struntar i den och tro inte att den självmant kommer att ändra om än de finns goda exempel. 

Tro inte heller att det räcker med dina enskilda beslut om att dra ned på konsumtion, köpa elbil eller äta mer lokalproducerat om än det är viktigt. 

Det som behövs måste, vi göra tillsammans. Inte ensamma, och den makten har vi också. 

Genom att gå samman, genom att organisera oss och genom att välja modiga politiker som förstår och verkligen vill förändra.

Det vi också kan göra är att konsekvent välja bort aktörer som ”inte håller måttet” – partier, företag, arbetsgivare, fritidsintressen, mm. Vad de gäller politiker så måste vi välja bort de som snackar bort frågan, har enkla lösningar på svåra utmaningar, är oinsatta eller bara är bekväma. Annars kommer det här sluta i katastrof, med stora grupper av klimatflyktingar, svält och elände. 

Vi har stora möjligheter, vi kan göra mycket genom våra val på många plan. Det är dit vi ska leda vår rädsla och ångest.  Vi kan göra skillnad.

De där med machokulturen

Nej, alla män begår inte övergrepp, men alla män måste förhålla sig till en machokultur som stadgar att män ska ta för sig och dominera i offentligheten. Claes Borgström jurist fd jämställdhetsombudsman och Årets feminist 2006 skriver i ETC om varför inte kvinnor begår sexuella övergrepp mot män. "Män tar det de vill ha. Möter de motstånd använder de våld eller andra maktmedel för att nå sitt mål." Alla män gör inte det men det ingår i machokulturen att de har den rättigheten. Många män (och en hel del kvinnor) reagerar spontant starkt när kvinnor påpekar orättvisor (senast manifestationen för en Jämställd festival scen på Rock off fick många att på sociala medier spinna loss om än vi som var där bara möte positiva reaktioner eller direkt intresserade frågor om varför. Starka reaktioner väcker också när kvinnor organiserar sig och skapar egna mötesplatser eller aktiviteter utöver om de är idrott eller traditionella ”kvinnogöra” senast otroligt starka reaktioner på Statement festivalen som har kvinnor och ickebinära som målgrupp.

Reaktionerna handlar ofta om att män inte vill se sig som grupp och känner sig skuldbelagda av kvinnor. Jag menar att det inte handlar om skuldbeläggande, men att män måste ta ansvaret för att machokulturen problematiseras, ifrågasätts och bryts. Män måste lyssna på kvinnor och genusforskning och lära och förstå hur de ojämställda levnadsvillkor formas, och de måst ta ansvar för att bidra till en förändring. Att bara vara en man som gillar läget innebär att man är med och upprätthåller ett orättvist och kränkande samhälle. Självklart måste kvinnor fortsätta agera och kämpa och de som inte fattat att solidaritet mellan kvinnor inte är ett ställningstagande mot män utan är en del i att skapa ett jämställt samhälle behöver också läsa på. För även om män har maktfördelar så innebär inte det att män mår bättre eller altid har de bättre rent livskvalitet mässigt, machokulturen förtrycker både män och kvinnor.

Skärgården, dumsparande och exemplet Sottunga

Man ska inte slösa, men inte heller dumspara, vilket en del av dagens ekonomi- och statikstyrning leder till. Det här speciellt viktigt att ta i beaktande inom det man inom politiken kallar de "mjuka områdena" som t ex hälso- och sjukvård.

Ett exempel, i den lilla skärgårdskommunen Sottunga där det idag bor cirka 100 personer, har man känt av besparingsivern. Där har Ålandshälso- och sjukvård (ÅHS), valt att dra ned på hälsovården och istället för att det i kommunen finns en hälsovårdare på deltid, så skickar man istället en hälsovårdare från Föglö/Godby en gång i veckan för att upprätthålla någon form av hälso- och sjukvård. Den här lösning är troligen genomförd för att spara, därför att man anser att de är för få bosatta i kommunen och vilket gör att de inte längre får en jämlik service med andra på Åland! 

Frågan är sen också om det i praktiken i slutändan är en besparing, med tanke på hur viktigt det är att känna sina patienter och sin region för att göra relevanta bedömningar. 

Det finns ett oförstående från åtminstone delar av ÅHS vad det gäller vikten och värdet av att det finns hälsovårdskunnig person med lokal kännedom i alla skärgårdskommuner. Det är som att det inte stämmer in i de sjukvårdssystem som allt mer tar modell från industrin kombinerat med ett synsätt på skärgården som att våran hembygd är som vilket naturskyddsområde som helst.

I Sottunga fallet blir det dessutom än mer märkligt med vetskapen om att det bor en utbildad sjuksköterska i kommunen, som man skulle kunna anställa. Personen har dessutom arbetat på mottagningen i 25 år tidigare. Det är en person som folk känner (och förstås ändå vänder sig till när de är i behov av 

hjälp). Jag vet man ska vara specialiserad hälsovårdare, men det blir för tokigt att kräva att någon ska fortbilda sig för att sen ändå bara kunna erbjudas en deltidsanställning.

Idag har ÅHS en skräddarsydd förlossningsvård, trots att ålänningarna är för få för att egentligen ha en förlossningsavdelning. På samma sätt måste man tänka med hälsovårdarservicen i t ex Sottunga. 

Dessutom kan det också bli billigare eftersom en extra sjuktransport kan gör alla besparingar tillintetgjorda. Det enda är att besparingen görs på ett annat konto. 

Det är verkligen inte hållbart med denna enögda ekonomistyrning.
Utforma hälso- och sjukvården utifrån behov i samråd med invånarna och när vi genom politik formar samhället så se till att involvera berörda och tänk större än bara i budgetområden, avdelningar eller regioner. Vi ser på allt fler områden att att det ekonomiska argumenten demonterar fungerande strukturer, att t ex minskning av personal gör att sjukskrivningarna ökar i andra änden, etc.
För att arbeta med det hållbara samhället krävs ett mycket större grepp än osthyvling och till synes enkla besparingsmål. 

Jag tror på en levande skärgård men vi måste få alla enheter att bidra och jobba normkritiskt, alltför många utgår ifrån centrum och majoriteten och tar den utgångspunkten förgiven som gällande alla, det slår hårt mot oss som inte tillhör normen olika avseenden. 

Snart dags för Pride igen

Regnbågsfyren utlyser pridevecka vecka 33, 13-19 lördagen den 18 augusti, görs den färgstarka paraden genom staden. 

Att fira och uppmärksamma Pride kan för många ses som mindre viktigt, att samhället är mer öppet idag än tidigare och visst är det sant att det är bättre, när jag började jobba som fäktare på Åland i mitten av 80-talet var homosexualitet så gott som osynligt på Åland de unga jag lärde känna valde att flytta till Sverige då de var lite lättare att leva på en större ort. 

Men det finns fortfarande mycket som behöver göras både attitydmässigt men också lagstiftning mässigt. Årets tema är Ung vilket är oerhört viktigt. Dock är programmet är magrare idag än förr vilket huvudsakligen beror på att landskapets arrangemangsbidrag bara ger stöd i tre år.

Men det är ett fint program med många viktiga möjligheter för möten och samtal. Två viktiga och intressanta föreläsningar finns i programmet för den som vill bilda sig. På tisdagen "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2” och på torsdagen "Suicide zero”. 

Ett område där vi från Åland behöver agera är hur den som önskar könskorrigering behandlas.

Det finns 2 typer av länder i Europa dom som inte kräver sterilisering för att få göra en könskorrigering och de som kräver det - Finland, Lettland, Tjeckien, Slovakien, Serbien, Bosnien & Herzegovina, and Montenegro. Tjeckien som har en mycket sträng lag för könskorrigering överväger nu att ändra efter en dom i Europa domstolen då detta strider mot artikel 8 i Europa conventionen om mänskliga rättigheter alla har rätt till privat- och familjeliv.

I Sverige trädde en lagändring i kraft den 1 juli 2013. Och i mars i 2018 fattade regeringen beslut om att de som tvingades till sterilisering ska kompenseras. De 800 personer som berörs ska kunna få en ersättning på 225.000 kronor.
Ersättningen är symbolisk då ingen summa kan kompensera möjligheten att få barn.

När kommer förändring i Finland? Vi borde från Åland trycka på, det är både pinsamt och fruktansvärt att utsätta en grupp människor för dagens system och behandling.

Funderingar och visioner för framtiden

Varför kan vi inte definiera det grundläggande områdena som boende, mat, trygghet, gemensam service och infrastruktur och säga att på dessa områden liksom skola eller dagis ska samhället organisera verksamheten för de gemensamma, inte för att några ska göra vinst på dem. Socialist ja, jag är socialdemokrat. Jag tror på att demokrati är den bästa styrelseformen om än den har sina svagheter och måste återskapa om och om igen.
Inspirerad av bland annat Kajsa Ekis Ekman i en ledare i tidningen ETC funderar jag kring min vision och vad jag tycker är viktigt.
De flesta av oss ger en stor del av vår lön till bankerna, genom att vi har lån för bostäder och annat så arbetar vi för att ge bankerna vinst. Att våran lön går till andras vinst sker på alldeles för många områden tycker jag. Detta sker genom att allt fler områden bolagiseras och upphandlas, de leder också till att demokratin undergrävs. Den nyliberala idén om att allt blir bättre genom privata lösningar och konkurrens tror jag inte på. Dementa handlar om gott ledarskap. Jag menar nu inte att vi inte ska ha bolag, men jag tycker att det är ett stort samhällsproblem att få personer äger det som berör och påverkar många, att många betalar för att en liten grupp ska göra stora vinster och få allt större makt, både lokalt och internationellt.
Det finns områden som jag anser att vi inte ska bolagisera och områden som jag anser att vi inte borde ha i bolagsform. Jag är inte dummare än att jag förstår att de sistnämnda är svårare att ändra på, men man kan liksom Kajsa fundera över områden som bankerna, försäkringsbolagen , IT-driften, matbutikerna och byggbolagen.
Det finns områden man genom politiska beslut kan ändra förutsättningarna för, vissa lite enklare andra betydligt svårare. Boende, bolån kunde landskapet erbjuda till en låg ränta och med speciella villkor för unga. Vinsten skulle gå tillbaks till byggande av hyresrätter med hyra som lågavlönade har möjlighet att betala. Då skulle vi inte behöva arbeta gratis åt bankerna för att vi som idag vill ha ett bra boende.
Alla borde kunna känna sig trygga, så ett annat område är försäkringsområden, försäkringsbolagen gör stora vinster, man skulle kunna ha en gemensam statlig försäkring som gäller alla inte bara de som har råd att teckna försäkringar. Försäkringens vinst skulle kunna finansiera de mest sårbara och utsatta istället för aktieägarna. Vi skulle dessutom slippa detta med att försöka klura ut vilket bolag vi ska ha och slippa alla dubbelförsäkring som många har genom att organisationer har försäkringar för samma områden som vi själva redan har försäkrat oss för.
El och It-drift är något som vi alla behöver som idag är privat eller som här på Åland där elen distribueras genom andelslag, där tillgång till el blir betydligt dyrare om du bor på glesbygds jämfört med centralorten. Andelslagen startar i en gemensam ambition att lösa ett problem, men de som tillkommer senare och inte kunnat vara med på den gemensamma starten får ofta betala rejält för att komma med. Om lanskapet skulle erbjuda struktur och drift för el och IT skulle vi alla spara pengar och tid. Idag betalar privatpersoner, kommuner och landskapet massor till olika IT-bolag, både här hemma och runt om i världen. Bolagen tar rejält betalt för lösningar och insatser som ofta inte har kostat så mycket att ta fram bland annat för att grundjobbet finansierats av det gemensam genom olika former av offentliga medel. Det oroar mig mycket att systemen som nu byggs utöver kostnaderna blir så riskfyllda och kräver sådan säkerhetsskydd som kommer att kosta och kosta. 
Här tror jag att vi på Åland är på rätt väg med ÅDA, men de behövs något betydligt mer omfattande i framtiden.
Kvalitetsmat till alla, Ica kanske är lönsammast i Europa, Anders Wiklöf gör bra affärer på mat på Åland. Maten är väldigt dyr här, trots att de som jobbar i butikerna båda har låga löner och är en av de verksamhet som har väldigt dåliga kollektivavtal. En landskapsägd matbutikkedja skulle kunna jobba med kvalitets mat den skulle inte ersätta andra matbutiker utan kunna vara ett komplement som kunde sänka matpriser på bra lokalproducerad och ekologiska mat, säkra butikverksamheten på landsbygden och skapa en matsäkerhet som är oerhört viktigt vid en kris eller krig.
Jag förstår att de mesta av de här inte går att genomföra inom en snar framtid, men jag tror att det är viktigt att problematisera dagens system och ha visioner för en framtid som ger hopp, trygghet och ekonomi. Det är ingen naturlag hur vi organiserar samhället utan något vi kan påverka med politik.
Något som kan göras redan efter nästa val om väljarna vill, är att stärka och utveckla  ÅDA och förändra strukturen för kollektivtrafiken på vatten och på land.
Åtminstone skärgårdsfärjorna anser jag bör drivas av ett affärsdrivande verk. Verket ska äga färjorna, anställa personal och ha service och miljö i fokus. Jag tror att det är ett bra sätt att slippa ifrån en del av dagens problem samt ett sätt att komma ifrån den allt för nära kopplingen till politiken. Dessutom anser jag att detta verk med fördel placeras i skärgården.

Minskning av skärgårdsplatser

Läste i tidningen att LR beslutat att minska antalet skärgårdsplatser och att man har diskuterat detta med de berörda skärgårdskommunerna.

Jag är ordförande för den nämnd som är ansvarig för trafikfrågor, jag har inte varit kontaktad, inte heller vår sekreterare eller vår kommundirektör. Vem har de då pratat med?

En minskning av skärgårdsplatserna är en stor förändring och behöver en noggrann beredning där de inblandade måste ges utrymme att vara med i processen.

Bilden har jag lånat från Tiina Thörnroos Facebook.

Under våren var jag själv vid flera tillfällen för att samtliga skärgårdsplatser var tagna och då hade man inte minskat på dem.

Bakgrunden till åtgärden är ett stort missnöje med att många färjor trots besked från Ålandtrafikens bokningsstystem har stort utrymme kvar vid avgång. Ett problem som man tidigare menade att man löst genom straffavgifter  

Antalet skärgårdsplatser inte varit ett problem tidigare, skärgårdsbornas behov av att flexibelt resa är fortsättningsvis stort och viktigt, man kan snarare ana att de upphandlat bokningssystemet inte klarar av den småskalighet och komplexitet som trafiken i skärgården är. En delorsak till problemet med dagens system kan t ex vara att man nu räknar meter och inte fordon, en annan kan vara någon form av buggar i systemet.

Trafiken är vår livlina och de går ju inte att sticka under stol med att vi hela tiden är missnöjda med situationen den kan alltid bli bättre och min upplevelse är att det nu är sämre på flera sätt i bara färre turer utan och gammalt tonnage utan också i detaljerna.

Man tappar bort oss brukar i långa beslutsgångar och upphandlingsregler och vi drunknar i regler. 

Gör om hela systemet för skärgårdstrafiken, en minister ska inte behöva fatta beslut om turlistor och andra detaljer, en myndighet ska inte sköta praktiskt verksamhet i form av bokning och en infrastrukturell satsning ska inte skötas av de privata och speciellt inte där det inte finns någon konkurrens att tala om.

När verksamheten drivs direkt av en myndighet verkar det som att man tappar bort vad man kan kalla kundnytta, och att trafiken är en infrastrukturell service, inte ett regelverk. Man har genom dagens struktur byggt upp långa och tröga system för förändring genom driftsprivatisering och man har ett regelsystem som väl närmar sig 100 regler som ingen vanlig människa kan hänga med i och som får absurda konsekvenser för oss som ska brukare. 

Två exempel från senaste tiden; 

En skärgårdsbo vill ta cykel med på färjan, hen måste betala för cykeln om det bara är hen och cykeln, men om hen tar cykeln på bilen så åker den gratis, hen kan då välja att ta sin bil+ cykel och lämna bilen vid ankomst för att sen ta bil och cykel tillbaks. En annan skärgårdsbo har litet släp som ska tas hem och vill köra ombord släpet och lämna det på färjan så att en annan person kan hämta släpet i ankomsthamnen. Nej det går inte personer måste skicka med bilen och personen som möter måste sen skicka tillbaks bilen på returnerande färja. För att slippa avgift och för att följa regelsystemet så måste bilarna helt i onödan ta två bilplatser en tur och retur för att personerna ska slippa en onödig kostnad.

Gör om hela organisationen för trafiken, med krav på att bokningen ska skötas i ifrån skärgården, kanske ett affärsdrivande verk skulle vara bästa formen. Återta driften i organisationen. Ha fokus på service för brukare turister såväl som skärgårdsbor och företag.  

För övrigt: Lägg ner kortrutten och satsa på moderna ändamålsenliga och miljövänliga färjor och persontransporter.

Varför är skärgårdsborna så gnälliga?

Har funderat mycket över varför skärgården upplevs som så gnällig, har här försökt att formulera lite kring det och vad man kan göra.

Ensam är inte stark.

För de första måste man skilja på gnäll och konstruktiv kritik. Det förstnämnda leder till uppgivenhet och ändrar inget, det senare är bra för ett samhälle för där engrund för utveckling. 
Att barn emellanåt är gnälliga är begripligt, det lever i beroendeförhållande där de är underordnade, men varför är och upplevs skärgårdsborna av många, också av oss själva som gnälliga? 
Gnäll har sin grund i maktlöshet och kan vara tecken på dåligt ledarskap, på okunskap om hur man driver sina frågor, utsatthet för maktmissbruk, förtryck och härskartekniker. 
Gnäll innehåller inga förslag till lösningar, det stannar vid prat. Konstruktiv kritik syftar till att ändra något och innehåller oftast förslag på vad man borde göra istället, men de måste inte presentera en lösning, de kan var ett problem som man inte har kunskap eller kompetens om hur man kan lösa.

Jag vill hävda att från skärgårdsbornas sida finns både gnäll och mängder av konstruktiv kritik. Men att det finns en kultur av gnällighet och den har sin bakgrund i att konstruktiv kritik möts av oförståelse, ovilja och direkta härskartekniker. 
De försök från makthavare (landskapsregeringen) som funnit av att möta detta och förändra har varit tafatta. För istället för att skapa förutsättningar för kommunikation har man om och om igen försökt med samma sak möjligen med lite ändrade spelregler. 
Gnällandet har en dynamik, den som gnäller känner sig aktiv, trots att ingen förändring sker, jag har i alla falla sagt…. gnällandet ger en uppgivenhet något som allt för många skärgårdsbor lider av. Alla behöver gnälla och klaga lite då och då, men när man möter dem man ska samarbeta med krävs dialog och detta blir i nuläget problematiskt. Då min bild är att gnällandet och upplevelsen av maktlöshet har blivit en del av sättet att vara i alldeles för många sammanhang. Inställningen förgiftar samarbetet med andra även om det finns undantag. I början får ofta den som klagar sympati. Men efter ett tag blir övriga trötta och börjar tycka att man är en gnällspik, "dom är aldrig nöjda”. Där står vi idag. 
De forum som skulle kunna vara en konstruktiv mötesplats,  Skärgårdsnämnden är ett exempel på något som om och om igen bara blir till ett energidränerande forum trots goda ambitioner. Skärgårdsnämnden är en god tanke, men det krävs en hel del pedagogiskt och ledarmässigt arbete om det ska bli någon nytta med den. Besök av någon minster eller tjänsteman då och då är bra, men ger ingen långsiktighet. 

Den misstänksamma kan tänka att det finns skärgårdsbor som har politiska positioner som vinner politiska poänger på att skärgårdsborna upplever maktlöshet och är gnälliga. Jag minns t ex hur ledande politiker helt förkastade mitt förslag för ett antal år sedan om att vi skulle göra ett deliberativt-demokratiprojekt i skärgården (tillsammans med ÅBOakademi som var bredda att hjälpa till).

Vad borde då göras? De behövs en långsiktig plan med flera delar och jag menar att ska skärgårdsnämnden bli ett relevant och framtidsinriktat organ behövs det kompetens och resurser, för välfungerande samarbeten blir inte till av sig själv. För att få till ett konstruktivt samarbete med regionen krävs; kunskap och förståelse om området och människornas villkor, tid och resurser för bland annat uppsökande verksamhet och möten. Människor som långsiktigt har tid att bygga förtroende, inte punktinsatser. Jag trot att den nya skärgårdsresursen också ska ha ett uppdrag att samarbete med andra organisationer utanför land så att man ständigt få inspiration och distans till det egna området

De vi vet från forskning är att väl fungerande grupper och samarbeten fokuserar på det som fungerar bra, glädjs åt framgångar, är konstruktiva, jobbar med positiv feedback och kreativitet, samlar in konstruktiv kritik och inte minst får saker att hända. 

I både regeringen och oppositionen finns idag många som säger sig värna om skärgården se till att få till en partiöverskridande långsiktig och resursstark satsning nu. De skulle gynna hela Åland. Olika åsikter i en hel del frågor kommer fortsättningsvis att ha och det är viktigt och driver fram utveckling, men ett konstruktivt arbetsklimat skulle sätta fart utvecklingen.

Jag tror att vi har mycket att vinna på en skärgårdskommun

Skrev ett inlägg i gruppen:  Skärgårdsbor för Självstyrelse

"Det kanske är att svära i kyrkan, men jag tror att vi har mycket att vinna på en skärgårdskommun. Jag tror att vi kan bygga en administrativ och politisktledning där vi solidariskt hjälps åt att göra ålands skärgård till en unik plats inte bara genom vår natur utan också hur vi organiserar våra verksamheter. Vi behöver inte bygga ett nytt kommunkansli på en plats, vi behöver inte tappa vår identitet byarna finns kvar. Jag förstår att jag som Kumlingebo i nuläget är mer intresserad än många både Föglö och Brändbor då era kommuner har en starkare ekonomi just nu, men det kan ändras i en handvändning, våra små lokalsamhällen behöver mångfald av försörjningsmöjligheter och alla skärgårdskommunerna har folk som kämpar och jobbar med det. Jag tror att en av de viktigaste sakerna med en skärgårdskommun är att vi tar vara på varandra kompetenser (både politiskt och invånarmässigt), vi kan bli lite mer specialiserade i administration (tjänstemännen) och vi kan tala med en röst då de som enar oss är våra geografiska hinder.
Jag håller inte med om att det går för snabbt, de har sedan 2012 hållits mängder av möten och man har kunnat ta del av och läsa olika utredningar och resnomeng om man varit intresserad.
Jag håller med om att vi ständigt får känna av dåliga beslut som görs utan förståelse för hur de drabbar oss vad det gäller trafiken. Men lösningen på det är nog att antingen kräva att den nya skärgårdskommunen ska ta över delar av verksamheten eller att de bildas ett affärsdrivande verk som har sin bas i skärgården (men det är en annan fråga).
Jag menar att vi nu genast behöver se på möjligheter 2013 skrev jag en blogg text om de där med att tänka nytt gällande organisering av administrationen."
Läs gärna och inspireras. 
http://miahanstrom.blogspot.com/search?q=kommunstrukturreformen

Spännande att se hur de tas emot.