I #metoo kan vi enas för det går inte att blunda för mängden av vittnesmål!

Vilken styrka #metoo var och är, en kraft med systerskap i fokus. Vi har rätt, det har jag känt av i möten med kvinnor som jag sedan #metoo rörelsen startade träffat på nätet och IRL. Äntligen, nu är det vi som har rätten, för vi är för många för att ha fel. Jag har ofta känt mig ensam i jämställdhetsarbetet, även om jag haft systrar som också varit engagerade. Jag tror att skillnaden mellan #metoo och tidigare kampanjer är att vi är för många nu. Vi har rätt till våra kroppar och halva makten också i verkligheten, inte bara på papper och i vackra ord. Jag blev arg när Ålandstidningen gjorde sin årsresumé och de var män och mäns intressen som totalt dominerade. Vi kvinnor är hälften av befolkningen och gör minst lika viktiga saker som män, men de syns inte. Media, ni kan bättre, för även om ni ska vara en spegel av vårt samhälle och de är manligt dominerat så är ni också med och skapar desamma och genom att bedöma vem och vad som är viktigt blir ni också en del av upprätthållandet av ojämlika strukturer.
Vi kan förändra, vi har ett bättre läge än någonsin. Nu ska vi kvinnor agera med samförstånd och självförtroende, var vi än befinner oss, på krogen, i skolan, på arbetet och på gator och torg. Nu har vi inte bara våra egna erfarenheter, vi har varandras berättelser som vi läst och lyssnat på, vi har kunskap om historiens och dagens alla kvinnoöden en historia som nu äntligen MÅSTE få ett slut. Den manliga normen, de patriarkala tänkandet med det självklara manliga privilegiet, som härskat historiskt i olika samhällssystem och klasser; som givit män tillgång till kvinnors kroppar som givit män idén: om jag vill röra din kropp gör jag det, om jag vill tala högt och kommentera dina fysiska företräden gör jag det.
Den senaste tiden har givit styrka och hopp, nu gäller det att inte tappa kraft och fart och verkligen tvinga fram en förändring, för den kommer inte av sig själv. Vi har samma samhälle runt omkring oss som före #metoo och vi har levt så länge i en myt av likabehandling trots att de har skavt och på många sätt varit hemskt och skadligt, vi har levt så länge med att få och ta på oss skuld och skam. Men mönster är starka, vi behöver använda vår vrede och stödja varandra på många sätt.

Genom alla våra berättelser och vittnesmål är det om igen synligt; alla kvinnor har ett gemensamt intresse, liksom det en gång haft kring kvinnors rösträtt, rätten till högre studier, rätten att arbeta inom alla yrken och rätten för en gift kvinna att vara myndig. Kvinnorna före oss vann alla de striderna med kamp. Vi måste ta kampen för oss själva och våra barn. Vi är 50% av befolkningen och har dessutom stöd av en hel del män. Jag är övertygad om att vi kan lyckas och vinna matchen om kvinnors rätt till sina kroppar och till sin sexualitet. Men vi måste vara vaksamma för detta krav har vi alla kvinnor gemensamt intresse av, och vi måste ha flera tankar i huvudet samtidigt, för klass, sexualitet, etnicitet och könsidentitet spelar också roll och det är klurigt, för alla kvinnor har varken gemensamma politiska eller ekonomiska intressen - vi gör inte samma ideologiska ställningstaganden.

I #metoo kan vi enas för det går inte att blunda för mängden av vittnesmål. Visst finns det de som försöker förlöjliga och förminska; några kvinnor och en del män. Men motståndet är ändå inte speciellt starkt, det är inte en större samlad organiserad kraft. Det är mer av en oro för förändring, en ängslan över mäns lust, hur den ska kunna uttryckas i det som man tydligen tror mer restriktiva klimatet, men vi kvinnor har i alla tider också känt lust och haft vilja till sex, men den har begränsats till att vara försiktig och de som inte varit det har lätt hamnat i ”hora-facket" och varit ett lovligt byte för utnyttjande. Det är ingen supervetenskap som män måste lära sig; bara träna en känslighet och kommunikation, de måste visa att de är intresserade och fråga vill du ha mig och hur vill du ha det? Många män kan det redan.

Men hur stort är #metoo? Ja, det beror på vad vi gör, faller vi tillbaks och skyller på offer för att känna oss bättre själva, skäms över upplevelser som vi varit utsatta för istället för att prata om dem, låter bli att anmäla när vi är utsatta, låter bli att säga ifrån för att inte göra en trevlig stämning otrevlig, då blir det svårt. Vi måste hålla ihop vara ödmjuka och stödjande mot varandra och oss själva och vi måste tvinga män att ta ansvar och agera. Det finns policys, regelsystem och lagar, men vi behöver också driva på för att förändra en del av dem och hur de används så att de bli mer genusmedvetna.

Jag kommer att fortsätta arbeta för jämställdhet och jämlikhet på alla nivåer och jag tror att många vill göra samma sak. Några bara genom att agera i sin vardag, andra mer på barrikaderna. Det är helt ok, vi kan ha olika åsikter i mycket men vi kan jobba tillsammans mot kränkningar, sexism och övergrepp. Gott Nytt 2018!