lördag 20 juli 2013

Könsstereotypa val på gymnasiet

För ett tag sen var jag tillfrågad att medverka i Ålandsradio som skulle göra ett reportage om gymnasievalen utifrån ett könsperspektiv
Jag funderade en hel del utifrån min generella kunskap kring genus och kön och tittade på lite undersökningar som gjort och kom fram till att:
Gymnasievalen är symtom på den könssegregering som finns i vårt samhälle, att det på inte sätt har med vår biologi att göra utan med hur vår kultur ser på hur kvinnor och män ska vara och vad de ska intressera sig för. I gymnasievalen väljer killar och tjejer i hög grad utbildning utifrån könssterotypa föreställningar. Det fria valet i sig är inget problem utan problemet ligger på en samhällelig nivå där strukturerna gör att det fria valet inte är så fritt utan där de finns strukturer som begränsar var handlingsutrymmen. Det handlar om att positionera sig och anpassa sig eller att bryta mot gällande kulturella föreställningar. Redan på grundskolan kan man se mönster där tjejer väljer frivilliga språk och väljer fler språk jämfört med killar.
De yrkespraktika utbildningarna har starkast segregering.
Antiplugg en killnorm - men den kan brytas av killar som går på prestigefyllda linjer och kurser. De killarna har en norm av att vara begåvade -  de ska lyckas utan att anstränga sig.

Vad kan man göra?
*Könsstereotypa förväntningar på killar och tjejer måste på alla områden ständigt vara föremål för kritiks granskning och reflektion. Detta för att skolan och samhället ska bli en bra plats för individer.
* Direktinformation till underrepresenterade kön vid information om olika utbildningar, ha minoritetens i fokus.
* Se till att elever får träffa sådan som gått emot strömmen.
* Utbilda alla i skolan så att de är genusmedvetna och ständigt jobbar med sina egna föreställningar.
* Jobba med jämställdhetsfrågan i skolan och i samhället.

Så här blev reportaget, fint att radion låter ungdomarna få så stort talutrymme.

fredag 19 juli 2013

Diskriminering och kränkningar är alltför vanligt på Åland


Bland annat genom Facebook har jag fått en bättre insikt i hur diskriminering och kränkningar är alltför vanligt på Åland. Jag får del av ungdomars, inflyttades, folk med fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar, skärgårdsbor, tjejer och kvinnors vardag. Hur de om och om igen får känna av att de inte hör till normen. Det är sorgligt att fördomar i kombination med okunskap, rädslor, maktbegär och föreställningar om andra ska slå så hårt mot ofta redan utsatta.
Jag tror att vi måstet starta ett arbete med att synliggöra normer och ramar i vårt samhälle, det kan hjälpa till att komma åt en del av problematiken. De är ett ständigt arbete för tyvärr kommer det nog alltid att finnas folk som på olika sätt anser sig ha rätt att se ner på och kränka andra. Utöver det bidrar vi alla mer eller mindre då vi alla är mer eller mindre blinda för de privilegier som vi har utifrån att vi t ex är vita, hetrosexuella eller eller har svenska som modersmål. Det krävs både ödmjukhet och vilja att förstå andras utsatthet. 
Alla vi som är emot diskriminering och kränkningar måste jobba med våra egna föreställningar och aktivt agera mot kränkningar och diskriminering som finns runt om oss hela tiden.

tisdag 16 juli 2013

Kill- och tjejgrupper

Ålands landskapsregering har satsat extra pengar på att stärka kill- och tjejgruppsverksamheten, det är jätte bra och behövs då åtminstone jag tycker att Folkhälsan som varit den centrala organisationen på Åland hanterat den viktiga verksamheten lite oengagerat. Verksamheten är ju lite av en hjärtefråga för mig som planterade den på Åland och som utbildat och handlett många 100 ledare under åren som gått. Jag har om och om igen hävdat att man måste ha ett helhetsgrepp på frågan och jobba långsiktigt, det räcker inte med att annonsera och genomföra en utbildning någon gång per år. Man måste lyfta upp problematiken och engagera för frågan, man måste visa på möjligheten att göra skillnad genom att utbilda sig och hålla en grupp.
Den här filmen är en sådan som kunde engagera flera att både våga och vilja hålla en grupp.
Nu ska Ålands Fredsinstitut och Folkhälsan jobba med att stärka och utveckla verksamheten, jag är hoppfull. 

fredag 12 juli 2013

Åldringsvården i framtiden


De Gamlas Hem har gjort en utredning (jag har inte läst rapporten ännu) det är jätte bra och viktigt att  men resultatet är inte förankrat i medlemskommunerna, lika lite som kommunservicereformensförslag är det Nya Åland hade rubriken Skräckrapport om åländsk äldrevård, förstår att rubriken är säljande men trist för alla oss som på olika sätt arbetar med den i praktiskt eller politiskt. Jag skulle önska att tidningen hjälpte oss att fördjupa kunskapen om hur det verkligen är och lyfter fram både styrkor och svagheter av dagens småskaliga verksamhet.
Jag ser både i kommunstrukturreformen och de jag läst i tidningen av rapporten att centralisering är lösningen på kvalitet och jämlikservice, men jag saknar att någon tittar på styrkan i småskaligheten och närheten, vilket jag tror är en viktig aspekt. Jag saknar fakta och diskussion kring styrkan i det lokala och det lilla.
Jag var nyligen och på besök på vårt effektiviserade serviceboende här i Kumlinge, som nu är beläget i tillfälliga lokaler i Enklinge. Jag är imponerad av den omsorg som ges, trots väldigt slimad budget kommunen har trots, tror jag de högsta skatteöret på Åland en mycket stram budget för allt, men lyckas ändå få till det på ett tillfredsställande och bra sätt. De brukar- och anhörigundersökningar som görs visar också att man är nöjd med den omsorg de gamla får. Om ni skulle få tillgång till kommunernas enkäter och göra en jämförelse vore det jätte intressant.

Det finns en styrka i centralisering och samordning som är viktig, men närhet, omsorg, småskalighet och relationer är också viktigt, faktiskt ibland kanske viktigare framförallt i omsorgen om människor. I de små systemen finns också informella säkerhetssystem när saker och ting inte fungerar, men också förstås svagheter i t ex fördjupad kunskap, men det finns det i större också. 

Kumlinge kommun har inte behövt eller velat använda de två platser vi har på De Gamlas Hem och innan vi hamnade i att måste ha tillfälliga lokaler under renoveringen så fördes en diskussion om att sälja dessa platser. Vi ser att vården på hemmaplan är så viktig för välmåendet.

Vi behöver diskutera balansen mellan småskalighet och närhet, effektivisering och centralisering, kompetens och sunt förnuft. Ja vad blir det bästa för våra åldringar framöver. Det finns inga enkla svar.

lördag 6 juli 2013

De är spännande, smärtsamt och svårt att se maktstrukturer


Läser och filosoferar så här på lördagsmorgonen. De som inte ser eller inte vill se att de finns diskriminerande strukturer, som inte ser eller vill se att vi föds med olika förutsättningar beroende på var vi föds och vem vi föds till, som bara utgår ifrån ett individ perspektiv i sina politiska lösningar kommer ofta till andra slutsatser och förslag än jag och de som har sin grundsyn i utgångspunkten att det finns strukturer som gör skillnad. Strukturer som gör att det blir skillnad för en människa om man föds i Husby eller på Östermalm om man föds till man eller kvinna, om man föds med mörk hudfärg eller vit, om man har en funktionsnedsättning eller inte…
Om man för en politik där man huvudsakligen riktar sina insatser till individer, blir det som att bara se på symtomet istället för orsaken. Åtgärderna blir bara yta och innehåller varken substans eller förändringspotential. Politiken tenderar att skuldbelägga vissa grupper och gynna de redan gynnade.
Men det är inte lätt att göra rätt, det kan vara rätt att ibland ge pengar till enskilda satsningar för att utveckla områden, men de leder ofta inte till en bestående förändring, för de stoppar upp när vi sen möter de maktordningar som ständigt verkar i våra liv. Det gör det oerhört svårt att förändra, men det går, men inte av sig själv. Vill vi som människor leva mer jämlikt vilket historien visat att alla (även de som har stort livsutrymme och mycket makt) vinner på så måste vi ständigt jobba för förändring mot ett mer jämlikt samhälle och då måste grunden för analysen vara att lyckas se att det finns maktordningar och normer, vilket ibland faktiskt kan vara svårt. I boken Pärlkrokodiler som jag skrev för ett antal år sen citerar jag mansforskaren, Michael Kimmel där han med ett eget exempel försöker synliggöra detta.  »En vit kvinna säger till en svart kvinna att de är förenade av sitt kön, i förhållande till den manliga världen. Den svarta kvinnan frågar vad den vita kvinnan ser i sin spegel på morgonen. Hon svarar: En kvinna. Det är det som skiljer oss, säger den svarta kvinnan. För jag ser en svart kvinna. När jag ser mig själv i spegeln, säger Kimmel ser jag en människa. Jag är den ursprungliga människan, normen. Jag är vit medelklass man, jag har varken ras, klass eller kön.« För de flesta män är det så att de varken upplever eller ser privilegiet att vara man. Det är en självklarhet. På samma sätt fungerar det t ex för en kvinna som är priviligierad och inte drabbas av andra diskrimineringar. Här handlar det inte om att det är synd om någon eller att någon är offer, utan att se att vi har strukturer i vårt samhälle som gör skillnad  och diskriminerar.
Det krävs medvetenhet för att se  och det är till viss del en färskvara vi som har många privilegium och lever och utgår från vår självklara värld. Vi måste jobba med att sätta oss in i andra människors villkor. Det är spännande, smärtsamt och svårt, men oerhört viktigt om man tror på jämlikhet och att vi ska forma ett så jämlikt samhälle som möjligt.