Landskapsregeringens ungdomspolitik

Jag började skriva en insändare när jag läst Landskapsregeringen med ett meddelande om ungdomspolitiken. Började skriva på en insändare men de var så många saker som var stolliga så de fick bli en kort insändare och ett långt inlägg i punktform här på bloggen.

I sista minuten av sin mandatperiod kommer nu Landskapsregeringen med ett meddelande om sin ungdomspolitik. Det är en soppa av drömmar, fragmentarisk idéer kring hur andra gjort, massor av ord och ett dokument med tydliga tecken på en ointresserad landskapsregering. De hade varit bättre om man lagt energi på att verkställa de regeringspartierna skrivit i sitt regeringsprogram istället för att göra ytterligare en pappersprodukt. Jag menar att det är viktigt att peka ut både hur behoven ser ut och vad man tänker göra både långsiktigt och kortsiktigt, men de har man gjort på Åland i flera omgångar och de har inte någon betydelse så länge man inte ger resurser och tar modern kunskap om ungdomsarbete på allvar utan bara lunkar på i gamla spår.

De finns en hel del bra saker men mycket man kan förundras över i meddelandet, jag ska lyfta på några saker:

• Man väljer att återuppväcka idén om Ungdomsråd och skriver ”Ungdomsrådet bör bestå av högst 8-10 ungdomar och kan ha som uppgift att arrangera träffar, olika inflytandeforum och liknande, enligt förslag från ungdomar och på deras initiativ.” Idag finns mycket kunskap om hur man ska och inte ska göra ett ungdomsråd, att en regering tillsätter ett är inte en framgångsmetod. Den Ungdomsrådsmodellen har ju dessutom redan prövats i flera liknande versioner och inte fungerat. Visst behövs Ungdomsråd men ett lokalt demokratiarbete är de som behövs idag.

• Det gamla konceptet Ungdomsparlament byter namn till Ungdomsforum. Om man tittar tillbaks på de tidigare försöken har inga av de beslut man i tidigare Ungdomsparlament fattat givit några förändringar: Arrangemanget har främst varit ett spel för att visa att politiker gör något för ungdomar. Om man utöver det tittar på de bemötande som SKUNK-Intresseorganisationen för ungdomar i skärgårdens fått när de aktivt försökt påverka och förbättra i samhället genom olika uppvaktningar och skrivelser om bland annat idrott, elevrådsstärkande verksamhet, trafikfrågorna blir man både förbannad och uppgiven. Ett bemötande präglat av tystnad eller formella hänvisanden för att slippa göra något. Det räcker inte att man skriver ”Landskapsregeringen anser att det är viktigt att ta tillvara det sociala kapital som ungdomar är och inte bara se dem som morgondagens beslutsfattare och skattebetalare utan en viktig resurs här och nu.” När man i praktiken bemöter unga på detta sätt? Demokrati måste byggas från grunden, det skulle vara mycket mer effektivt att arbeta med att stärka demokratiarbetet i kommunerna, där de flesta frågorna som berör unga människors vardag avhandlas. Där kunde sen i framtiden finnas en bas att rekrytera unga till ett ev. ungdomsråd på landskapsnivå. Det finns många utvecklade metoder att använda för ett lokalt demokratiarbete, men det kostar i resurspersoner och kunskap och måste

• Man skriver ”företrädare för de studerande ingår även i Ålands lyceums respektive Ålands yrkesgymnasiums ledningsgrupp som fullvärdiga medlemmar. De studerande ges härigenom en reell möjlighet att påverka sin studiesituation.” Här blandar man ihop formella möjlighet med reella möjligheter, för att unga ska ha reella möjligheter måste de få skolning och stöd, som elev är man i en underordnad position både kunskap och maktmässigt.

• I grundskolans läroplan betonas att datorer är arbetsredskap och pedagogiska hjälpmedel. "Eleverna i grundskolan skall därför lära sig använda en dator och få grundläggande kunskaper om basutrustningen och programmen. Datorstöd i undervisningen kan ge även elever med koncentrations- och inlärningssvårigheter och olika funktionshinder nya möjligheter. Det är därför ändamålsenligt att det finns minst en dator i varje klassrum.” Att påstå att en dator i varje klass rum skulle leda vara lösningen på de problem man formulerar känns som bistånds tänkande från 70-talet.
  
  
• TFO-Åland (Tid För Offensiv) nämns i programmet som en viktig del: Det är en grupp som inte existerat de senaste halvåret. Gruppen har dessutom ett oklart uppdrag och inga resurser.
  

• Man skriver: "Ungdomarna spelar en viktig roll för integrationens utveckling. Det är viktigt att ungdomslokaler och fritidsgårdar är inkluderande och att både de och utbildningen arbetar med sammanhållning och social kompetens. Att utveckla den social och emotionella kompetensen ger en trygghet och förståelse som i förlängningen förebygger konflikter och utanförskap.” I vilken verklighet lever LR hur tror det att de ser ut i landskapet? Vem ska garantera detta? Tror de att man har utbildade ungdomsarbetare ute i kommunerna?

• Man skriver: ”Landskapsregeringens vision är att förändra denna struktur, genom att i framtiden eventuellt kunna kanalisera medel till ungdomsföreningarna via ÅUF r.f. enligt samma mall som för idrottsförbundet.” Hur anser sig LR ha rätt att ha visioner för en självständig organisation som ÅUF. De kan ha visioner och idéer om en samordnande takorganisation eller en önskvärd struktur. Man kan ha bidrag som är villkorade och/eller man kan minska bidrag om man tycker att en organisation inte gör det som regeringen anser viktigt. Att i ett meddelande ha åsikter om en enskild föreningsroll eller verksamhet slår mot en av grundpelarna i demokratin, föreningsfriheten. I en förening är de medlemmarna som bestämmer hur de vill ha det. Stat och kommun kan bara uppmuntra eller hindra, de borde åtminstone landskapsregeringen känna till.
  
  
• Man nämner ungdomsföreningar: men man definierar inte vad en ungdomsförening är. Är det en som på historiska grunder kallas ungdomsförening, är det en som har minst hälften i styrelsen under 25 år, är det en som har minst hälften av medlemmarna under 30 år eller… detta måste landskapsregeringen definieras om stödet till ungdomsorganisationer ska vara ändamålsenligt.
  

• Man fortsätter med ”Landskapsregeringen avser att se över regelverken så att ungdomsföreningarna skall kunna koncentrera sig på att skapa verksamheter som intresserar ungdomarna medan andra föreningar eller kommunen själv kan sköta förvaltningen av byggnaden. Offentliga utrymmen ska vara fria från sexuella och andra trakasserier.” Vad menar man? Varje förening som äger en lokal har full bestämmande rätt vad den vill göra med den. Är man ute efter någon form av förstatligande? Och vad har sexuella trakasserier med ungdomslokalerna att göra?

• Man skriver om socialmedier: men förstår inte ens vad det är, en hemsida är inte socialtmedie och en hemsida för unga kräver stora resurser om den verkligen ska fungera. Det här är de andra försöket utan några större resurser, det fanns en färdig grundstruktur för några år sedan, som ungdomar var med och arbetad fram, den sjösattes aldrig. Förutsättningarna verkar bättre denna gång, men avsätter man inte pengar i budget för någon som ständigt jobbar med sidan kommer den liksom mängder av hemsidor och portaler gå i kvav. De finns inte personal i organisationerna på Åland att upprätthålla en sådan sida.

• Man skriver: att ”kommunerna har ett stort ansvar för att sörja för utbildning och information som främjar ungdomsarbetet; besluta om fördelningen av de anslag som har anvisats för understöd till lokala ungdomsföreningar. Således har kommunerna en ansvarsfull, vidsträckt och viktig uppgift.” Men det intressant skulle ju vara att LR talar om hur man ska stimulera och stödja detta svåra arbete, om det står inget.

• Man lyfter på den utredning man gjorde 2007 för att skapa bättre förutsättningar för skärgårdsungdomar, det är bra men det är nu snart 4 år sedan och inget har hänt.

• Slutligen: ”Landskapsregeringen anser att det är viktigt att ta tillvara det sociala kapital som ungdomar är och inte bara se dem som morgondagens beslutsfattare och skattebetalare utan en viktig resurs här och nu.” De kunde vara min egen formulering, men en fin formulering utan substans är bortkastad. Jag som arbetat med ungdomsverksamhet hela mitt liv ser hur åren går och man fortsätter att behandla ungdomar som icke medborgare och som att de står på tillväxt. Det är förödande för ungdomarna och förödande för samhället. Vuxenvärlden lämnar bara de destruktiva och förbarnsligande arenorna öppna för unga, där finns droger, små kriminalitet och självdestruktivitet. Ta ungdomspolitiken på allvar och låt oss slippa fler flummiga dokument utan koppling till resurser och handling.