Facket behövs mer än någonsin!

Ibland får man mer tid att fundera och formulera sig än annars. För mig har de alltid varit självklart att vara med i facket när jag jobbade heltid, när jag efter en lång period av 100% eget företagande valde att ta en anställning på 50% dröjde det innan jag bestämde mig för att åter igen gå med. Idag med så mycket mer tillfälliga och deltidsanställningar borde de var än viktigare att vara med i facket och driva på för en anständig arbetsmarknad, lägger man sen till internationaliseringen behövs facken än mer som pådrivande kraft. 
På Åland är den fackliga organiseringen skrämmande låg, i flera Europeiska länder likaså. Även i Norden där den fackliga organisering traditionellt varit hög tappar facken massor av medlemmar. När färre går med i facket får de konsekvenser för hela samhället. Forskning visar att fallande facklig organisering ökar inkomstgapen och därmed ojämlikheten och när samhällets köpkraft bygger på en mindre del av befolkningen blir systemet sårbart för olika former av kriser och problem. I Sverige och Finland organiserar sig över 70 procent av befolkningen, det är bra, men den minskade organiseringen är ett klart hot och det får och kommer att få  konsekvenser om inte fackföreningsrörelsen tar utmaningen på allvar och verkligen satsar.

Under förra sekelskiftet växte sig fackföreningsrörelser stark genom att organisera löntagare och driva deras intressen men också genom att medlemskapet var en solidarisk handling om att inte ta en lägre lön än en arbetskamrat. Fackföreningsrörelsen blev och var en garanti för rättvisa villkor och en politisk kraft för jämlikhet i samhället. Inte som många tänker idag en "personlig försäkring". Facket byggde solidaritet lokalt, nationellt och internationellt. Globaliseringen och en annan anda har delvis förstört detta. Problematiskt är uppdelningen mellan nationella intressen och globala arbetsgivare, rädslan för att tappa arbetsplaster, att oorganiserad arbetskraft från andra länder tar jobb, en uppdelad arbetsmarknad och många små arbetsgivare. Varken politiken eller facket, har hängt med. Den fackliga organiseringen bygger fortfarande på den gamla industriell verkligheten som allt mindre existerar och de facto inte ens funnits på Åland.

Facket behövs verkligen och två viktiga saker att ta tag i är dels att stärka den internationella fackliga solidariteten  och göra bindande överenskommelser över nationsgränderna, detta för att garantera villkor och en jämlik ekonomisk utveckling. Dels måste facket lyckas nå de unga och organisera dem men också organisera det man idag kallar prekariatet  alltså de som står utanför eller hänger på kanten till arbetsmarknaden.

Det enda landet i Europa som inte har en negativ facklig medlemsutveckling är Belgien. Fackförbunden i Belgien är de som jobbat mest aktivt med att organisera unga och garantera rättvisa ingångslöner. De tre dominerande förbunden genomför årligen stora aktioner och kampanjer för att locka medlemmar och bedriva opinion, skriver Dagen Arena på fack temat. De borde vi titta på och inspireras av.