Den problematiska femininiteten kräver flera tankar i huvudet samtidigt

De finns många komplicerade frågor ibland måste man förenkla och generalisera ibland måste man komplicera och problematisera. Här kommer tankar kring femininiteten som ofta  föraktas, men det är en position och vägen till jämställdhet är inte att efterapa den manliga normen. Man behöver inse att man inte kan skuldbelägga kvinnor för att samhället straffar dem för att de uppträder som kvinnor bör vara enligt samhällets normer. Men det är lätt gjort.

Kön, begär och den dömande blicken finns där hela tiden. 
Visst kan man till viss del styra hur man uppfattas och vad som reflekteras men man kan inte styra själva processen av att betraktaren kommer att döma dig. Att följa normen har en väldigt stark dragningskraft. För den enskilda kvinnan är de ofta en vinst och bekvämt att följa normen, men de straffar alla kvinnor på en samhällsnivå. Att bryta mot normer kan vara ett sätt att rucka på dem, göra om dem och skapa ett större utrymme. Men det är krävande och är oftast bara möjligt för resurs starka personer med er eller informell makt. Olika livssituationer ger olika utrymme och kräver ofta olika val, där  vissa val svårare när normen bryts är bestraffningen av  samma beteende olika beroende på vem som bryter.
Ett exempel; en högstatus kille kan komma till skolan i en rosa t shirt och vara cool en lågstatus kille kan bli trakasserad för samma handling. 

Att skuldbelägg den som inte kan/vill/förstår/bryr sig om att följa outtalade spelregler för vilken yta som ska signaleras och  vilket innehåll som ska reflekteras är kontraproduktivt, men vi gör det hela tiden. Under min uppväxt i den kulturella miljö var knallrött läppstift ett tecken på våpighet och vulgaritet. Idag är de en signal i många feministiska kretsar om styrka och smarthet. Att skambelägga vissa uttryck för femininitet är ett klassiskt sätt att underordna kvinnor. Det har också historiskt varit ett sätt att markera mot den kvinnlighet som inte är vit och medelklass.

Än mer problematisk blir frågan då det ju inte bara handlar om normer och makt, utan om pengar, tid och energi som framförallt kvinnor lägger på utseende. De göder en gigantisk industri som ständigt spelar på att vi inte duger som vi är, en skrupelfri industri med kemikalier, dåliga löner och arbetsförhållanden. Men de hjälper ju inte att moralisera mot kvinnor som sminkar sig, de finns hur många odlingar och industrier  på andra områden (kläder, mat, verktyg) som helst som inte håller måttet. Men som feminist tycker jag att man måste ha även dessa aspekter med i tanken.

Feminismen måste problematisera femininiteten och de effekter den kan bidra till, på samma sätt måste feminismen problematisera maskuliniteten. Vi måste ha flera tankar och nivåer i huvudet samtidigt, men de räcker inte med att problamtisera, synliggöra och kritisera utan vi måste också peka ut möjligheter och lösningar men också visioner om hur vi vill att världen ska se ut.

En viktig strategi är att erbjuda frizoner, platser där man får lov att skapa femininitet, maskulinitet eller mixer av dem på andra sätt, där man slipper leva enligt de traditionella normerna. Jag anser att feminismen ska ha en skarp udd riktad mot de sätt på vilka kapitalet styr våra liv och använder könsbestämda föreskrifter för att exploatera oss.

Alla dessa tankar sammantaget, anser jag att den rimliga politiska hållningen bör vara att det är en relevant feministisk fråga att fortsätta att ifrågasätta kosmetikaindustrins makt över våra kroppar och att inte önska sig att fler ska sexualiseras utan färre. Att driva den här typen av frågor, eller att själv vara i en position där man relativt fritt kan välja att t ex inte raka armhålor och ben,  eller bryta klädkod för de förväntade av sitt kön innebär inte automatiskt ett skuldbeläggande av kvinnor som har andra uttryck. Men tendensen att skuldbelägga enskilda kvinnor för vilka överlevnadsstrategier, njutningar och kreativa utlopp de väljer måste vi se upp med, så att vi istället kan bedriva en feministisk kamp som är inkluderande och skarp på samma gång. Men det är inte lätt, men jag hoppas mycket på att vårt Feministparaply på Åland ska klara av att se styrkan i olikheten och verkligen vara inkluderande. Därför lägger jag mycket fritid på de engagemanget.