Diskuterade om man kan gå med hunden på kvällen i Ursviksskog (norra Järvafältet utan för Stockholm) eller inte, med min 17-åriga dotter. Självklart tycker jag det, men man blir ju fundersam. Hittade Annika Norlin på Yuotube som skrev låten "Säkert! - Sanningsdagen". Vad ska man säga? Är det större risk i skogen än på gatan? Ska man ge vika och vara försiktig eller? Det är inte lätt att råda sig själv eller någon annan! Och vem är det som man ska vara rädd för?????
Läste sen Maria-Pia Boethius och flera vänners debattartikel i Aftonbladet som lyfter på frågan om att när misshandlade och kränkta kvinnor väljer att berätta framstår det i sig som värre än det kvinnorna utsatts för.
Jag lever med en bra och god man, har många fantastiska manliga vänner, men man blir ju både förbannade och sorgsen över att inte fler män känner ansvar och blir ordentligt förbannade och höjer sina röster. Att inte fler män problematiserar och ifrågasätter de delar av manligheten som är så destruktiva för mänskligheten och framförallt för kvinnor.
Grrrrrrrrrrrrr…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar