Mätningar och kontroller en risk!

Tänker ofta på hur mätningar, kontroller och utvärderingar idag är så viktiga, samtidigt som vi ser att administrationen ökar något vi inte vill. Tänker att en massa saker som inte går att göra om till mätbara mål och indikatorer plötsligt riskerar att inte blir viktiga som t ex omsorg, omtanke, bemötande och närhet. Att yrkeskompetenser som är viktiga men inte är mätbara  riskerar att bli oviktiga. Idag vill vi i vår effektiviseringsiver mäta många komplexa fenomen, de kan vara inflytande, rädsla, kunskap eller förändring. Men går det verkligen? Mätningarna gör dessutom något med hur vi förstår saker, hur vi prioriterar och hur vi i slutändan gör och utför saker, vilket kan vara förödande. För vad gör det med sjukvård, äldreomsorg, ungdomsarbete… med det inte sagt att det inte är bra att mäta och kontrollera, men politiker riskerar att i mät- och kontrollkulturen försämra verksamheten 

Flera delar i detta oroar och skaver, ett är att vi kanske lurar oss själva, vi tror att de förändras men de blir ingen verklig förändring; Malin Rönnblom skriver i sin krönika att de inom t ex jämställdhetsområdet idag tillsätts "utredningar och projekt som ständigt kräver något nytt, utan att de gamla problemen är lösta. I projektpolitikens tid blir det viktigast att mäta om våra projekt varit lyckade eller inte, utifrån de indikatorer som sattes upp från början och som alltid måste vara mätbara. Vad vi ska göra åt genomgripande maktrelationer som gör kvinnor till särskilda medan män har privilegiet att bara vara vanliga. Som gör ”vår kultur” osynlig medan ”de andras kultur” alltid är problematisk eller som gör vissa jobb viktiga och välbetalda medan andra anses vara något som tär på det gemensamma. Det kan inga indikatorer i världen svara på. Men det verkar som att vi försöker tro att det är möjligt.” 

Kravet på kvalitet och säkerhet som vi alla vill ha har lett till att kommuner och andra ska och har tagit fram mängder av styrdokument policy­beslut, strategier, riktlinjer och handlingsplaner, alla med olika slags krav på dokumentation och uppföljning. De ökar administrationen. De gör att allt mer tid läggs på att administrera och dokumentera istället för att göra det viktiga jobbet. Det som sker är att det administrativa arbetet trycks nedåt i organisationerna, och i kampen med att minska administrationen tar man bort den traditionella administrativ personal som kontorister, kanslister och sekreterare för de ser bättre ut, men arbetet är minst på samma nivå som tidigare och ska då göras av den utförande personalen. Den moderna datatekniken har gjort det möjligt att göra alla till administratörer och de har sin tur gjort att de administrativt arbete amatöriseras – alltså flyttas över till yrkesgrupper som inte vare sig är utbildade för uppgifterna eller har anställts för att utföra dem. Det i sin tur upplevs på många ställen som en allt större påfrestning och stress för de som arbetar i kärnverksamheterna och i praktiken att själva verksamheten får minskade resurser.

Jag menar att vi måste börja problematisera detta, att vi till vissa delar faktist politiskt måste styra mindre, men måste reagera direkt på signaler när saker inte fungerar eller på kritik som kommer fram. Vi måste ge professionella yrkesgrupper ett större utrymme att själva forma sitt arbete. Återanställa ”professionella” administratörer och inte mins utreda och göra konsekvensanalyser vid införande av nya styrmodeller, styrdokument, IT-system och organisationsförändringar.

Vart tog skärgårdsperspektivet vägen i ÅHS styrelse?

Nya ÅHS styrelsen är nu är utsedd, jag tycker till skillnad från en del andra att det är helt rätt att de sitter politiker i styrelsen de representerar oss medborgare och kan tillsammans med ledning och personal forma den mest ändamålsenliga verksamheten. Jag har ingen åsikt om de som är valda, några känner jag till som engagerade i andra frågor, andra vet jag inget om, men de som är upprörande är att man inte liksom förra regeringen valde att ha en skärgårdsrepresentant i styrelsen. 
Den här gången har man inte ens tagit in en ”vanlig” politiker med hemvist i skärgården.

Som jag ser det är det väldigt viktigt att ha en aktiv skärgårdsrepresentant som hela tiden kan föra in skärgårdsperspektivet, de gäller alla områden. 
Jag är JÄTTE besviken. Jag menar att det är lika viktigt med en representant för skärgården i ÅHS som det är för Åland att ha en representant i parlamentet i Helsingfors eller som att vi har kvotering av underrepresenterat kön i alla politiskt tillsatta organ.

Under min år nu i ÅHS styrelse så har Stig Brolin som varit skärgården representant gjort ett väldigt viktigt arbete. Att nu i fyra år, där de aviserats drastiska nedskärningar inte ha någon från skärgården med i styrelsen gör mig väldigt orolig.

Vi kan motverka uppdelning och centralisering

I helgen har SKUNK ett stort Nordiskt seminarium på temat Modernt Ungdomsarbete, runt 80 personer kommer att mötas från alla de nordiska länderna och självstyrena områdena för att lära av varandra. För att skryta lite (som verksamhetsledare för SKUNK) så är SKUNK i sig en modern förening som jobbar med de aktuella utmaningar som vår region och ungdomstiden har. Föreningen har fått förhållandevis bra med resurser genom olika projektmöjligheter men det har krävts mod, stort nätverkande och hög kompetens som på olika sätt knutits till föreningen.
De pusselbitarna krävs om vi inte ska få segregering och avfolkning.
Det finns så mycket man kan göra för att motverka uppdelning och centralisering.
Vi är många som sagt det förut flytta ut verksamheter och myndighetsfunktioner. Den nu aktuella KST behöver inte alls bli ett palats i stan, med moderna IT lösningar kan man skapa en mycket flexibel organisation om man vill. Vi har attraktiva boendemiljöer, men måste våga satsa på bostadsbyggande som nu görs i flera skärgårdskommuner. De småskoleprojekt som hållit på och nu förstärks med ett EFS projekt kan hjälpa skolorna i skärgården att ligga i framkant vad det gäller modern undervisning. Men det behövs också framtidstro i kommunerna och att kreativa människor och entreprenörer ges möjligheter att etablera sig. De måste vi jobba hårt på. SKUNK bidrar på sitt sätt bland annat genom RIBS projektet med fokus på entreprenörskap och digitala medier. Här kan du läsa det första gemensamma Newslettret.

Schysta villkor vid offentlig upphandling

Sedan vi gick med I EU och kanske inte alltid innan heller har det i princip inte ställts några krav på kollektivavtal vid offentlig upphandling. Dagens upphandlingsregler bygger på EU-lagstiftning. Med det kommer krav på att följa de regler som gäller om fri rörlighet inom EU. Det är möjlighet för den upphandlande myndigheten att ställa krav på sociala villkor. Vilket gör att man kan kräva en lönenivå som inte går under lägstalönerna i kollektivavtalet i upphandlingen, och därmed kan lönedumpning förhindras.  Det är viktigt både för att komma åt utnyttjande av arbetskraft och för att ha schysta konkurrensvillkor. Få upphandlande myndigheter använder sig av denna möjlighet, kanske för att det verkar svårt att göra rätt. I Sverige har Vita Jobb-modellen utvecklats av fack och Socialdemokrater. Den är ett bra stöd vid upphandling. I Malmö Stad har just ett fall granskats av Konkurrensverket där anmälan menat att det varit fel av staden att kontrastera ombudsmän från LO-förbund för att granska villkoren och man använt Vita Jobb-modellen Målet vanns av staden så nu vet vi att det går att få till mer schysta villkor vid offentliga upphandling även om man inte i en upphandling inte kan kräva kollektivavtal. 

Efter valet i Kumlinge

Igår hade vi första fullmäktigemötet efter valet. Det har föregåtts av 3 sonderande möten innan, där samtliga som ställde upp i valet varit inbjudna till diskussion om platser och positioner med målet att få fram ett förslag som alla ställer sig bakom. 

En demokratisk idé men som visade sig bli svår på många sätt, då det alltid finns informella maktstrukturer och koalitioner och enskilda maktambitioner. Alla måste ta ställning enskilt och risken för att vissas åsikter väger tyngre och att enskilda upplever en utsatthet blir stor då de inte blir en förhandling mellan parter. Nu visar det sig att man förmodligen kunnat använt sig av proportionella val, trots att vi bara hade en lista, alltså kunde man delat sig i grupper efter att valresultatet var känt, möjligen kunde det ha lett till en annan form av  beredande arbete och kunde kanske varit bra för att få ett bättre arbetsklimat, nu gissar jag att de var fler än jag som upplevde det personligen väldigt utsatt och jobbigt.

För mig ledde det beredande arbetet till att jag kände mig bakbunden av den gemensamma arbetet och därför inte på fullmäktige kunde agera och synliggöra att jag antingen ville vara ordförande i styrelsen eller fullmäktige och att jag ställde mig tveksam till att vissa fick flera poster, samt att en ledamot i styrelsen ligger väldigt nära jäv eller icke valbarhet och därför enligt min åsikt inte bör sitta i styrelsen, inte pga av att denne inte är kompetent utan pga av den formella positionen. Även om det inte är formellt fel, det vet man bara om någon ifrågasätter det och vi får en dom, så menar jag att man ska undvika sådana val.

Resultatet för mig var nedslående; trots mest röster i valet fick jag varken styrelse eller fullmäktige ordförande posten. Trist och lite sorgligt. På sluttampen i våra förhandlingar aspirerade jag på posten som ordförande i Näringslivsnämnden, en nämnd som jag själv velat lägga ned, men inte för att frågorna är oviktiga utan för att jag tycker att frågorna skulle ligga direkt under styrelsen. Ser dock nu fram emot att kunna förnya och utveckla arbetet med de så viktiga näringslivs- och inflyttarfrågorna under denna period genom att jag fick den posten.

Jag tror också att vi fått en bra styrelse och önskar ledamöterna lyckat till den här mandatperioden och jag tycker att den nya ordförande Gun-Mari Lindholms ord "Jag vill att vi flyger i flock, att vi samarbetar för att nå våra mål till Kumlinges bästa" är en bra formulering.

Kill- och tjejgrupper ett enkelt och ändamålsenligt sätt att stödja unga

Antalet kill- och tjejgrupper är färre än någonsin på Åland och i Sverige, samtidigt som  behovet av mötesplatser för killar och tjejer där de får tala om sina upplevelser , tankar och erfarenheter är oerhört stort. Verksamheten har sin grund i att deltagarna själva bestämmer vilka ämnen som är angelägna att prata om; Vad ska jag bli?, Vem är jag? Vad ska jag göra på min fritid? Hur är man en bra kompis? Hur kan man hantera konflikter? Normers begränsningar, Sexualitet… 

Jag som utbildat kill- och tjejgruppsledare och varit med och utvecklat verksamheten både i Sverige, Lettland, Litauen, här hemma på Åland och i många andra länder vet att rätt använd har metoden en oerhörd styrka och möjlighet i att skapa utrymme för samtal kring angelägna frågor, det gäller också frågor som är mer svåra och tabu belagda som porr och övergrepp, men de kräver att ledarna är rustade, lyhörda och erbjuder möjligheten.

Porr och övergrepp är ingen marginell fråga, kriminologen Nina Rung som arbetar vid Polisen i Barnahus Stockholm utreder sexualbrott. I hennes arbete framkommer ofta uppgifter om sexualsadism och om sexuella handlingar som är fyllda av förnedring och våld och när de misstänkta får frågan om var de fick inspirationen ifrån så är svaret alltid: från porren och porren har över tid förändrats. De som var extrem våldsporr förr, är de som unga möter som det normala. Det är porr utan handling med våld, förnedring, mäns kön och tillfredställelse i fokus.

I en debatt artikel i Expressen skriver hon (Nina Rung): 

"I mina utredningar gällande sexualbrott framkommer ofta uppgifter om sexualsadism och om sexuella handlingar som är fyllda av förnedring och våld. När de misstänkta får frågan om var de fick inspirationen ifrån så är svaret alltid: från porren. Inspirationen att binda händer, fötter och bröst tills de blivit blå, hårdhänta anala ”samlag”, slag, strypgrepp eller gagging (det att kvinnor tåras och kräks av att få ett manligt kön nedstucket långt ned i halsen) är några av de vanligaste kategorierna inom porrfilm i dag. Och också precis det jag utreder.
De män som begår sexuella övergrepp på barn har en sak gemensamt. De har mängder av barnpornografiskt material i form av bilder och filmer i sina datorer och telefoner. När prostitutionsgruppen i Stockholm påträffar män som köpt sexuella handlingar eller tjänster av barn eller vuxna, finns det en sak de har gemensamt utöver att de är män: De innehar stora mängder porr i sina telefoner. Och köparna blir allt yngre. Medelåldern för att börja konsumera porr hos pojkar är 11,5 år. Bristen på sexualundervisning och normkritik i skolan, kopplat till att i stort sett alla tonåringar i Sverige i dag har uppkopplade telefoner gör sammantaget att sexualundervisningen sker mycket genom porren. Porren är tillgänglig, gratis och bara ett knapptryck bort.

Vi behöver problematisera vad det gör med de pojkar och flickor som växer upp i ett porrglorifierande samhälle. Studier visar att pojkar som ser anala, orala samlag och våld i samband med sex växer upp i tron att det är den typen av sex som deras jämnåriga har. När dessutom bilden av den underordnade kvinnan exploateras och ingen annan mer nyanserad bild ges av sex, samtycke och könsnormer så riskerar pojkar att hamna i situationer som sedan leder dem till vår arrest.

Jag är inte ute efter att moralpredika eller lagstifta kring vad människor ska tända på, men jag anser att vi behöver problematisera mainstream-porren på ett helt annat sätt än vi gör. Många gånger är trots allt porren det första och kanske till och med enda hjälpmedel till lärande om sexualitet som en ung pojke eller flicka får innan det är dags för dem att själva utforska vad de tycker om.

Det kanske trots allt inte är så märkligt att många pojkar och män som konsumerar porr sexualiserar flickor och kvinnor även utanför porren. Det kanske inte är så konstigt att de, efter flera års konsumerande, kräver mer våld och förnedring och att det till slut blir vad de tänder på. Hjärnan är plastisk och förändrar både mönster och beting utefter vad vi matar den med. Kanske är det inte så konstigt att de män som utsätter barn för sexuella övergrepp i regel har enorma mängder barnpornografiskt material och grov våldsporr (mainstream-porr) i sina datorer. Det kanske inte är så konstigt att de till slut också tar steget ut i det verkliga livet och använder sig av sina kunskaper de anammat från porren.

Jag menar att vi genom metodiskt arbete i skolan med könsnormer, sexualitet och samtycke inte bara hjälper pojkar och män ur ett skadligt porrmissbruk, utan det ger också möjlighet att arbeta preventivt för att undvika att ytterligare barn, unga vuxna och vuxna blir utsatta för övergrepp.”

Jag håller helt med och hoppas att vi på Åland hittar vägar för att stärka arbetet i skolan, där

Fair sex projektet var en bra start men där utbildningsavdelningen nu måste ta ett ansvar för hur man går vidare med de i skolan. Från min egen sida som hängiven tjej och killgruppsförespråkare arbetar jag nu får att vi tillsammans med Lettland, Grekland, Spanien, Portugal och Estland ska stärka, utveckla och kvalitetssäkra verksamheten som borde erbjudas stora grupper av ungdomar. Ingen organisation äger metoden, många har använt den, den är som en studiecirkel som alla organisationer som vill stärka och stödja unga i  sitt vuxenblivande kan erbjuda. Det gäller bara att inspirera så att folk vill bli ledare vilket inte bara är att göra en samhällsinsats utan också en möjlighet att växa själva. Det krävs ett helhetsgrepp för att få folk att förstå att de behövs som ledare. Det är angeläget att få flera som vill utbilda sig och hålla grupper. De är vi många som kan bidra till. De är idag väldigt tufft att vara ung, fler vuxna behövs för att stödja unga.

Det viktigaste är att investera i människor

Det pågår och har pågått en ideologisk attack mot välfärdssamhället, i Norden, ja hela väst Europa. Det handlar om att man sätter pengar i fokus och människorna blir bara pusselbitar, i strävan efter pengar, diskussionen saknar empati och medkänsla och i nuvarande kris blir nedskärningar i välfärden lösningen på krisen. 

Med oro ser jag hur Finland drar ner på utbildning, hälso- och sjukvård, etc. Som jag ser det måste man tänka tvärtom och det viktigaste vi kan göra att investera i människor. Det är utöver den humanistiska aspekten avgörande för framgång för ett land eller ett område. De åtgärder som den finska regeringen nu försöker genomföra är kontraproduktiva och som Jacob Söderman sa i sitt jultal i Helsingfors före jul: "åtgärderna är…synnerligen klassmedvetna: de drabbar de sjuka, de arbetslösa, pensionärerna, barnfamiljerna, studenterna… Samtidigt höjs stödet till näringslivet med 800 miljoner utan krav på några motprestationer, och man ger miljoner direkt till lantbruket. …de här åtgärderna kan inte uppfattas som annat än en våldsam attack mot välfärdssamhället."

Den nyliberala ideologin ligger som grund för den politiska ledningen i Finlands tänkesätt, man tror på svångrem och nedskärning, att konkurrens alltid är bra och att alla ska vara sin lyckas smed och ska satsa på sig själva. Man sprider också idén om förakt eller möjligen medlidsamhet gentemot dem som är försvagade på ett eller annat sätt inte tar för sig. Man får skylla sig själv om man är arbetslös, valt ett låglönejobb, har en utsliten rygg, etc. Det blir som att egoismen ska vara den drivande kraften solidaritet finns inte på kartan. Den nuvarande regeringen förstår inte heller styrkan och värdet i den nordiska modellens trepartssamarbete, utan man försöker t ex minska eller får bort kollektivavtalen på arbetsmarknaden. 

Samma sak händer även på Åland där privatiseringsivern hos en del politiker och andra riskerar att slå sönder fungerande verksamheter och strukturer i en naiv förhoppning att få saker billigare och rationellare. Men inget talar för att det blir billigare mer än i början och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv kommer det förmodligen visa sig att det i slutändan blir så att verksamheten kostar ungefär desamma som idag eller tom mer, men att någon ska ha vinst på den. De som får betala vinsten är de som får lägre löner. De som vinner är de som redan har pengar och kan satsa på företag. Ja, resultatet blir att de som får betala är arbetstagare som får mindre pengar att röra sig mer, men också skattebetalare och service mottagare av olika slag blir förlorare. De som vinner är de rika. 

Friheten att få välja är ofta ett argument för privatisering och utförsäljningen av verksamheter men det är en chimär. Många av oss upplever att vi drunknar i val, vi vill ha trygga och säkra system för t ex el, försäkringar, hälso- och sjukvård och transporter. Vi behöver inte ha 8 olika tvättmedel att välja mellan, vi vill ha ett miljövänligt och bra tvättmedel och vi vill slippa betala för dyra reklamkampanjer. Vi vill ägna vår tid åt annat än att göra dessa val, de kan politikerna styra och reglera i hög omfattning.

Vi med hjärtat till vänster har varit och är väldigt oförberedda på att attackerna mot välfärdssamhället, vi verkar inte ha fattat att de kan komma eller hur de kan ta sig uttryck, flera av oss har till en början också gått på de blå dunsterna kring t ex valfrihet och konkurrens. 

Vi måste nu gå tillbaks till våra rötter, där medkänsla och solidaritet är grunden för politiken, sådant som vi sett t ex att många valt att stödja flyktingar och tiggare på Åland. Sådant behövs parallellt med strukturell politik som sätter människorna i centrum.

En allmänt generell välfärd. En solidarisk skattepolitik. En avgiftspolitik som tar hänsyn till att alla inte har samma förutsättningar och en genuin satsning på människors bildning och utbildning det ger ett starkt och jämlikt samhälle.