Festtal i Lappo på sommarfesten 2016, Hur ska vi behålla ungdomen?

Jag heter Mia Hanström är konsult i ungdoms- och jämställdhetsarbete, politiker, engagerade föreningsmänniska bor på Kumlinge sedan 25 år. Jag har arbetat med ungdomsarbete i hela mitt liv, som fritids och ungdomsledare och föreståndare på fritidsgård och parklek, jag har arbetat som fältarbetare med social uppsökande arbete och de sista 25 åren har jag arbetat som konsult där ett av mina uppdrag varit att stödja och utveckla fritidsverksamheten i den åländska skärgården genom föreningen SKUNK Skärgårdsungdomarnas intresse organisation, ett annat uppdrag jag har är att handleda fortbilda olika ungdomsarbetare i regionen.

Hur vi ska behålla ungdomen var den rubrik jag fick från arrangören för festtalet här idag och ja den frågan ställer sig idag de flest i glesbygden och den är en av vår tids stora utmaningar?

Kom du inte längre än såhär? Unga på landsbygden och i skärgården får ofta höra att den plats där de bor, inte är en plats för en person med ambitioner. Storstaden är normen, en norm som vuxit sig stor och stark.

Men ett sådant samhälle är inte ett samhälle för mångfald, valfrihet eller hållbarhet. Vi måste tillsammans med ungdomarna ta kamp och utmana storstads/centralortsnormen.

Normen frodas och reproduceras genom media och samhällsetablerade attityder, vilket sätter unga som väljer att bo i skärgården i en svår sits – de är misslyckade om de stannar, men ses som svikare om de väljer att inte flytta tillbaka.

Jag menar att vi behöver synliggöra normer och värderingar så att vi kan se när de styr allt från privata val till politiska beslut och så att vi underlättar och skapar en grund för att bryta mot dem. För att skärgården ska kunna leva och blomstra behövs människor i alla åldrar. Någonting sådant kommer inte ske ifall inte samhällets makthavare, organisationer och invånare tillsammans arbetar med att förändra detta synsätt.

Som sagt att stanna kvar likställs ofta med att sakna ambitioner och vuxna uppmanar unga att flytta, men är inte sena med att välkomna tillbaka när de utbildat sig och skaffat barn. De ger dubbla signaler. Jag menar att visst är det bra att unga åker till andra ställen, utbildar sig och skaffar erfarenheter, ja vi ska uppmuntra dem att vara nyfikna och hungriga men de viktigaste är att göra dem delaktiga här och nu och se dem som den resurs för bygden de faktiskt är.

Vuxna som bor i skärgården och politiker som tror på vikten av mångfald och möjligheten att bo i skärgården har ett stort ansvar för att förändra attityden till unga och visa på att ett liv i skärgården kan vara hållbart, kreativt och innehålla framtidsmöjligheter - precis som ett liv i staden.

Om unga ska stanna kvar ja, jag vill bredda det till att unga ska vilja bo i skärgården, måste vi minska möjlighetsgapet mellan centralort och skärgård, men vi måst också ändra synen på unga överlag, de ska jag återkomma till.

Vi kan inte ha ett samhälle där så gott som alla funktioner och strukturer utformats utifrån storstadsnormen och det handlar inte om att vara snäll mot skärgårdsbor. Min övertygelse är att samhällen måste ta vara på mångfalden på alla plan, mångfalden av människor och mångfalden av naturen och mångfalden att alla inte bor på samma plats.

En viktig del i det är att hela tiden förbättra möjligheten för unga att organisera sig på landsbygden, i skärgården och i staden. Det är viktigt på alla ställen så att de kan samarbeta med varandra. Ett av mina uppdrag är SKUNK och de jag ser att den lilla organisationen förmår att göra imponerar och ger en hopp om att förändring är möjlig, men vi måste få till en förändrad attityd till skärgården och sluta använda storstaden som måttstock för vad som är ett önskvärt liv.

Fortsätter vi att utforma system och strukturer med staden som norm osynliggörs de värden som gör att människor väljer att bo i skärgården.

Jag menar att den pågående urbaniseringen och ensidiga tron på storstaden inte är hållbar. En fungerande skärgård kräver en levande stad, en levande landsbygd och en levande skärgård - med lika villkor för olika förutsättningar.

Den svenska Framtidskommissionen har samlat 500 texter från hela Sverige och Ungdomarnas budskap är tydligt. Många vill gärna stanna – eller flytta hem för att ge sina barn en trygg uppväxt och det är precis de jag också möter i mitt arbete med ungdomarna i den åländska skärgården. Det är bra, men jag tror att vi tänker fel om vi bara tänker på att behålla ungdomen. Vi behöver alla de ungdomar som växer upp här oavsett om det de stannar, kommer tillbaks eller flyttar iväg. Alla är viktiga resurser och kan skapa bra kontaktnät och vara goda ambassadörer för skärgården. Vi behöver dem alla, men vi behöver också de som aktivt väljer att flytta till vår fantastiska skärgårdsmiljö de som har fina upplevelser av skärgården under sin uppväxt och sen väljer att flytta hit. De kan vara turister, sommarboende, vänner, volontärer, friluftsmänniskor ja alla de som har fått förmånen av att vara här under någon tid.

Ingen av dessa har nytta av vuxna som givit upp eller tappat hoppet om framtiden. De behöver se vuxna som lyfter fram värdet i att få vara, vistas och leva i denna fantastiska miljö, inte höra ett ständigt prat om att de var bättre förr, att de där andra inte fattar eller att inflyttade har tokiga idéer vilket de i och för sig säkert har ibland. Med det är de tokiga idéerna som ibland kan bli de mest framgångsrika.

Och tyvärr de finns inget quick fix, men de finns både forskning och erfarenheter att ta del av och bygga strategier ifrån vi behöver jobba på flera nivåer.

Jag menar att en av de viktigaste sakerna vi kan göra är att skapa goda förutsättningar för unga att växa upp och vistas här. Vuxenvärlden måste sluta att se på unga som tomma boxar som ska fyllas med kunskap, för att sen vara aktiva medborgare och ta sitt ansvar eller grupper som ska sysselsättas. Det gäller skolan, de gäller föräldrar, de gäller föreningslivet ja hela samhället i stort.

De är tufft att vara unga idag. Unga får budskap att de ska förverkliga sig själva, allt är möjligt, de ska vara lyckade och lyckliga på alla plan, de ger en hård press och alldeles för många mår fysiskt och psykiskt dåligt också våra skärgårdsunga drabbas av detta. De här måste vi ta på allvar och jag menar att nyckelord som: involvera, demokratiarbete, entreprenörskap, företagsamhet, kreativitet, delaktighet, ansvarskänsla, samarbete och nyfikenhet. Är en bra utgångspunkt.

Grunden för detta är att ta tillvara de ungas egen kraft, positiva egenskaper och talanger. Hela vårt förhållningssätt måste bygga på att vuxna ser ungas möjligheter och förmågor att vara delaktig, engagerade, att ta ansvar och fatta egna beslut. Behandlar vi dem som att de står på tillväxt, inte kan ta ansvar jag då agerar de utifrån de.

Vuxna behöver se unga som fullvärdiga medborgare, ta deras engagemang, energi och vilja på allvar och se till att det finns resurser i form av ”coachande vägledning” en resurs som har i uppdrag att samtala med unga om livets olika frågor, ge stöd, vägledning och råd kring problem och möjligheter och organisering.

Samhället har ett ansvar för att det skapas miljöer där vuxna och unga möts såväl som unga möter andra unga. Det kan göras i kommunalregi, det kan göras i föreningsregi och de kan göras med utgångpunkt ifrån olika verksamhetsidéer. De ska vara trygga mötesplatser för unga, då menar jag inte hus utan tillfällen med struktur och ordning.

Platser där drömmar och idéer kan förverkligas och där intressen och talanger upptäcks, utövas och utvecklas, där bemötande främjar både psykisk och fysisk hälsa, där man bli sedd för sina möjligheter, där man ska kunna träffa nya och gamla vänner, där man får delaktighet och demokratiträning, inte sysselsättning eller risk för mobbning eller kränkningar, vilket de ofta blir om ger lokaler att vara i och anställer outbildad personal. Det ska vara en verksamhet där man får chans att utveckla social kompetens, höra till, behövas, lära sig demokratiska spelregler och man kan utforma och påverka verksamheten tillsammans.

Det här gäller skolan, dagis, fritidsverksamhet och föreningsverksamhet.

Det är inne att säga att ungdomar ska vara delaktiga, men delaktighet är en utmaning och inte lätt. Vi möter ungdomar med helt olika förutsättningar, någon är inte van vid att bli tagen på allvar, någon annan har stor kompetens att organisera och ta ansvar. Det räcker t ex inte med att de får vara med i en föreningsstyrelse, att vi har elevråd eller att vi inför rösträtt för 16 åringar.

Demokratiarbete är långsiktigt och kräver att man skapar former och struktur som gynnar delaktighet där man förstår hur man kan påverka och använda sig av de demokratiska vägarna. Det är viktigt att komma ihåg att en eller ett par unga inte är representativa för alla unga och det är inte alls säkert att de vet bättre vad andra unga tycker, tänker eller vill, dom är precis som alla vi andra. Det är också viktigt att när man drar med unga i olika sammanhang i en styrelse eller arbetsgrupp att man ser över hur man jobbar så att de blir intressant för dem. Det brukar gynna även oss äldre såvida vi inte är utefter att behålla hela makten, de är lätt köra över och göra det hela ointressant. Ibland medvetet ibland omedvetet. Här är kommunikation grunden.

Ger vi dem inte utrymme att verka på konstruktiva arenor så tar det lätt del av andra, att köra bil eller dricka alkohol innan man är 18 år. De vi vet är att unga precis som alla andra vill vara delaktiga, vill ha vänner, vill känna samhörighet.

Nu har jag talat om samhället normer kring var vi väljer att bo,

synen på ungdomar och

om delaktighet och demokrati,

de finns några fler nyckelord som jag ser som viktiga; entreprenörskap, företagsamhet, kreativitet och nyfikenhet.

Samhället i stort behöver företagsamma människor och entreprenörer och skärgården speciellt då vi har väldigt får färdiga arbetsplatser.

Det betyder att unga behöver komma i sammanhang där de kan utveckla sina idéer, inspireras och ges utrymmen för att träna allt; från att arrangera saker till att driva en egen fråga, rörelse eller ett företag. Grunden är att inspirera dem till att vilja vara med och skapa och utveckla och inte minst att vara nyfikna på nya människor, erfarenheter och saker. Att de under uppväxten får erfarenheter av det är kul.

Det handlar om att vi i skolan och på fritiden ska inspirera till en attityd till livet, både för att kunna möta den framtida arbetsmarknaden och för att de ska startas nya företag. Det handlar om att uppmuntra utvecklandet och användandet av entreprenör egenskaper såsom: kreativitet, ansvarskänsla och nyfikenhet och att ge kunskap om hur man startar och driver företag så att den idén finns även hos dem som inte kommer från en familj där den traditionen inte finns. Rent praktiskt kan de handla om att ”Man får tänka själv, man arbetar i processer, man lär sig argumentera, tränar sig att organisera, planera, ringa, fixa och boka…”

De unga som växer upp här behöver på olika sätt få tillgång till nätverk, internationella erfarenheter och kontakter. Vi måste vara inbjudande skapa förutsättningar för unga från andra ställen att uppleva vår fantastiska miljö. Ett sätt är förstås att aktivt bjuda in vänner till våra egna unga, men de handlar lika mycket om att skapa mötesplatser för sommargäster, turister och invånare att lära känna varandra och komma i samspråk. Allt från traditionella brännbollsturneringar och kulturfester till mer nyskapande samtalsinriktade aktiviteter.

Vi behöver också mer aktivt se till att våra öar kommer med i olika former av samarbetsprojekt så att vi hjälper våra unga att bygga nätverk och att andra unga får chansen att besöka oss. Vi behöver fler som tar emot volontärer genom olika plattformar som wwoofing (World wide opportunities on organic farms), workaway (kulturutbyte genom delaktighet) där människor kommer och hjälper till mot att de får mat och husrum.

Vi vuxna måste också själva vara förebilder vad det gäller samarbete, vi måste samarbeta med de andra skärgårdskommunerna, med resten av Åland jag med resten av världen.

Och underskatta inte turismen, från undersökningar vet vi att ett eller flera turistmål man kan vara stolt över, exempelvis en häftig byggnad, skulpturer, eller en park som man kan vara stolt över är viktigt inte bara för vuxna utan också för unga.

Här vill jag lyfta fram SKUNK Skärgårdsungdomarnasintresse organisationhttp://skunk.ax/index.html som en förbild och jag hoppas att föreningen fortsättningsvis får ett ordentligt stöd, för ungdomarna i styrelsen som är mellan 14-22 år gör ett fantastiskt jobb.

De har massor av projekt på gång, jag ska kort nämna tre av dem:

Ungdomscoachen, ett treårigt projekt infrastrukturellt projekt med uppsökande verksamhet i skärgårdens skolor där coachen har i uppdrag att skapa relationer med ungdomarna och fånga upp såväl möjligheter som problem. Med målet att engagera – inte aktivera ungdomar. Att vara spindeln i nätet som ser till att sammanföra ungdomar över kommungränserna och vara en kontaktyta för andra föreningar när de ska ut i skärgården så att deras besök kan bli mer effektiva och bättre. Att starta, samordna och utveckla projekt inom t ex kultur, idrott och demokrati. Projektet stöds ekonomiskt av Ålands Landskapsregering och de 6 skärgårdskommunerna.

RIBS Rolling Images in Business startups, ett treårigt Central Baltic projekt tillsammans med Estland, Pargas, Gotland och Stockholm med fokus för projektet är entreprenörskap och kreativitet med film och interaktiv media som redskap. Projektet finansieras genom EU och Landskapsregering.

EVS - european volontaire service, i slutet av juli kommer en kille 23 årig från Ukraina och en tjej 21 årig från Frankrike för att jobba tillsammans med SKUNK och ungdomarna i skärgården under 1 år. SKUNK hoppas utöver resursen som de utgör att de också ska inspirera unga skärgårdsbor att också ta chansen att vara volontärer i andra länder framöver. Projektet stöds av CIMO undervisnings- och kulturministeriet i Finland och EU.

Avslutningsvis

Vill vi ha en levande skärgård, nu och i framtiden, måste sluta fösa iväg den unga generationen härifrån genom att vi omedvetet förmedlar att skärgården är en plats för de utan ambitioner eller en döende plats. Vi behöver ett samhälle med en mångfald av människor och levnadssätt därför glädjer det mig att både Brändö och Kumlinge kommun nu valt att ta emot flyktingar, de är inte bara att skapa förutsättningar för några utsatta människor, de kommer också berika våra samhällen.

Ska vi ha en levande skärgård krävs det att människor är öppna för varandras val och drömmar. Därför måste vi utmana storstadsnormen men samtidigt ta vara på de unga runt omkring oss här och nu. Vi ska uppmuntra dem att ge sig ut i världen och skaffa erfarenheter men inte omedvetet ge dem budskap att man är en looser om man väljer att stanna och om de väljer att flytta iväg är de också viktiga för sin hembygd.

För att vara attraktiv för unga krävs att vi bygger ett bra uppväxtklimat, där nyfikenhet, engagemang för andra, solidaritet och tillåtande att pröva nytt ligger som grund.

Det kräver att vi skaffar nätverk och bygger samarbeten.

Det kräver att vi inte längre ser ungdomar som ”ofärdiga vuxna” som ska fyllas, styrs och skyddas, utan fokus ska vara; personlig utveckling, delaktighet, solidaritet med andra och lärande.

Det kräver att vuxna ser ungdomar som medspelare och kompetenta medborgare.

Det kräver att vi inte bara fokusera på de unga som växer upp här utan att vi får många unga att ha visioner och drömmar om flytta hit.

Det kräver att våra skolor ligger i framkant vad det gäller ny teknik och entreprenöriella och demokratiska förhållningsätt.

Det kräver att vi skapar fler mötesplatser för ungdomar och då menar jag sammanhang inte hus.

Det kräver att vi tillsammans med barn och ungdomar gör skärgården till möjligheternas samhälle. I mitt arbete med unga blir jag om och om igen övertygad om att det är helt möjligt bara vi samarbetare, är kreativa, nyfikna och nytänkande.

Tack! 

Demokrati, digitalisering och polarisering

Funderar kring frågor som:
Hur ska man tänka som politiskt aktiv när de blir debatter på nätet? När ska man gå in och när ska man ignorera? 
När blir det en del i att stärka demokratin och när blir det bara en del i okonstruktiva debatter?
Hur ska vi rusta unga och gamla att hantera det nya alltmer digitaliserade och polariserade samhälle där många diskussioner bara blir ett tyckande? 

Det som händer på social medier är allt mer en polariseringen i samhällsdebatten, olika grupper och plattformer blir en plattform för dialog mellan olika åsikter, men också en plats där medborgare ventilerar sin frustration, sitt hat och sina fördomar, mot direkta företeelser eller mot samhället i stort. Tidningar och mediehus har i flera år haft stora utmaningar i hantera kommentarsfälten. Vissa har gått så långt att de stängt ner möjligheten till att kommentera.
Idag öppnar föreningar och kommuner sidor och grupper och måste plötsligen också hantera de som sker där. Vad gör man när folk i demokratins namn hävdar sin rätt att generalisera kring grupper och personer både på ett kränkande och fördomsfullt sätt? De kräver att man i en kommun eller förening har funderat på sitt uppdrag och gränsdragningar kring detta, men det är inte helt enkelt.

Generellt behöver vi alla också fundera på vad som händer med demokratin i en tid då det är möjligt att undvika oliktänkande och enbart få sin egen världsbild bekräftad, oavsett hur denna ser ut, där åsikter sprids oreflekterat (ofta i form av artiklar i journalistik form) och fakta inte spelar någon roll, tyckande står i centrum.
Vi lever i ett digitalt paradigmskifte. Helt nya interaktionsmönster i sociala medier, söktjänsternas filter och Facebooks algoritmer skapar förutsättningar för en mindre diversifierad världsbild och vi har helt nya medievanorna. Tv förändrade mycket, men de som händer nu är nog  ännu större.

I ett sådant sammanhang får publikservice och myndigheter en mycket viktig roll som neutral part med ansvar för att stå för fakta och korrekt information. Men de har också en viktig uppgift i att påminna och skola folk i de demokratiska principer som bygger vårt samhälle. Demokratin är inte ett perfekt system men alternativen anarki eller förmyndarstat/expertstat ser de flesta av oss inte som ett allternativ.

Demokratin kan aldrig tas för given, den riskerar att hotas av tystnad och passivitet om bara några få engagerar sig, om kränkningar och hot får härja fritt eller om bara de som tycker lika samtalar med varandra. Vi måste försvara demokratin. En kommun kan och måste jobba med demokratifrämjande aktiviteter i skolorna, på biblioteken, genom informationsinsatser, stödjande av folkbildning, skapande av mötesplatser. Vi behöver jobba med källkritik, fakta spridning och se till att den fria journalistiken har utrymme och förutsättningar att verka, deras granskande arbete är av oerhört stor vikt.
Vi som tror på demokrati och demokratisak processer kan alla bidra genom att värna grundprinciper som alla lika värde, rättvis fördelning, hänsyn och förståelse och möjliggörande.
Du som vill fundera mer här finns många tips. http://www.democracy.sehttp://www.democracy.se

Just nu debatteras våldtäkter och sexuella kränkningar

Skickade just iväg en insändare med följande innehåll:

Just nu debatteras våldtäkter och sexuella kränkningar på festivaler, men man ska komma ihåg att det fortfarande är få sådana brott som sker ute i offentligheten. De flesta sker hemma hos folk i vardag och på fester och oftast av någon som offret känner. 

Men det engagemang som våldtäkterna på festivaler väcker kan hjälpa till att förändra, för vi behöver en förändring nu genast! Vi behöver få igång en diskussion och ifrågasättande av de destruktiva delarna av maskulinitetsnormerna. För enligt statistiken är 97% i Sverige (100% på Åland) av alla förövare i sexualbrott är män och jag vet ...inte alla män är förövare. Men av de sexuella övergrepp som sker är 97% av förövarna män och 95% av offren kvinnor. I den maskulinitetsnorm eller machokultur som gäller idag finnas utöver sexuella kränkningar av kvinnor, självmord, ensamhet, våldsamhet och självmedicinering genom droger. 

* Jag hoppas på ett engagemang bland män, som inte handlar om att ta avstånd från "dom där männen" utan ett djupare engagemang som leder vidare. 
* Jag hoppas att män initierar samtal om normer, grupptryck, sex, närhet, kärlek, respekt och ömsesidighet. Det kan vara i vänskapsgrupper, i fikarummet på jobbet och vid andra träffar. 
* Jag hoppas att killar och män agerar direkt då de ser minsta kränkning och inte spelar med, skrattar, är tysta eller bara skäms. 
* Jag hoppas att polisen och media uppmanar män och killar att hålla koll på sina vänner och andra män de träffar, inte fråga tjejer om de är rädda eller uppmana dem att vara försiktiga. 
* Jag hoppas att efter händelser så kommer media att prata med killar om varför de tror att t ex våldtäkter händer och hur de tror att de kan stoppas. Inte fråga tjejer om de nu är rädda. 
* Jag hoppas att många män i höst ställer upp och utbildar sig till killgruppledare så att vi får igång många sådana grupper.
* Jag hoppas att många män väljer att engagera sig tillsammans t ex i Ålands Feministparaply.

Kvinnor och tjejer har jobbat länge för att förändra de könsnormer som drabbar dem, det är inte klart, det finns mycket kvar att jobba med, men ska det bli bra för oss alla så krävs nu att män engagerar sig. 

Ha en fin sommar och ta hand om varandra!

Mia Hanström

konsult i ungdoms- och jämställdhetsarbete

Civilkurage-omtänksam istället för misstänksam

I höst kommer Nina Rung och föreläser på Åland hon är en av dem som startat föreningen Huskurage i Sverige, Det är inte det hon direkt ska föreläsa om, men hon var just i TV4s morgonsoffa och tillsammans med sin kollega Peter Svensson peppade för att vi alla ska ta vårt ansvar och agera. vilket igen inspirerade mig. Det hela är en fråga om omsorg och omtanke om sina medmänniskor. Att berätta vad man ser eller hör, fråga om man kan hjälpa till. Knacka för att avbryta våld hos sin granne. Ring polisen om man ser ett slagmål, skrik att du tänker göra det.
Vi behöver mycket mer agerande både vad de gäller hemmiljöer och offentliga miljöer. I New Yorks t-bana har man en kampanj "Om du ser något, säg något." för att få bukt med våld, sexuella trakasserier och övergrepp.  Vi behöver också kampanjer för att få fler att agera. De behöver inte vara svårt. Om du t ex ser någon på en festival, en restaurang eller på ett torg, fråga; Vad händer här? Jag ser att hen inte verkar vilja detta? Vad tänker du nu? När du hör slag och dunkar hos grannen, knacka på fråga  Jag hörde slag och dunkar och blev orolig. Vad är det som händer? Gå på din magkänsla-de här känns inte bra- agera.

De hade några punkter som tips i TV 4. Det händer alldeles för ofta att ingen agerar. De kan vara ditt agerande som du kan se som litet men som hjälper en med människa att slippa våld och övergrepp som kan sätta spår hela livet.

Bildval gör skillnad.

Det vi kommunicerar i bild bidrar starkt till hur vi uppfattar omvärlden. Media och alla vi andra har ett ansvar, våra bildval och vårt sätt att gestalta i bilder gör skillnad. Det finns egentligen inget som är eller kan sägas vara genuskorrekt, men det är viktigt att vara genusmedveten och hela tiden utmana sina egna föreställningar när man fotograferar och gör bildval. Vanliga genusfällor är att kvinnor ser gulliga ut, tittar rakt in i kameran, placeras utanför sin arbetsmiljö, är passiva och poserande och fotograferas uppifrån. För män är det ofta tvärtom de ser hårda ut, placeras i sin arbetsmiljö, är aktiva,  tittar inte in i kameran och fotograferas underifrån.
* Titta på 2 minuters filmen från TT om hur barn ser på bilder.
* Läs  Spoon Agencys fina och genusguide för fotografer.
* Fördjupning får du här på Genusfotografens hemsida.

Hur ser deras bilder ut? from TT Nyhetsbyrån on Vimeo.

Hållbarhet och statens ansvar

Nu har det varit bloggpaus ett tag inte för att det inte funnit teman att fundera på utan för att tiden inte räckt till. Nu inspirerad av Kaijsa Ekis Ekman funderar jag kring hållbarhet och statens ansvar. 
Det är i ingen slump att USA är världsledande inom teknik och medicin, Usa har en stark stat, som satsar mångmiljardprogram i stöd till innovationer. Det är inte för att de har fri företagsamhet och låga skatter eller för att de föds fler smarta där. Innovationer kräver kreativt klimat och statliga satsningar, Mariana Mazzucato är professor i innovativ ekonomi och skriver om det i boken Entreprenörsstaten hon ställer många av de etablerade ”sanningarna på huvudet". Många av uppfinningarna härrör, precis som internet, från USA:s militära forskningsprogram som delat ut pengar, pengar som inga riskkapitalister satsar. Riskkapitalet vill ha snabba pengar, staten kan satsa långsiktigt t ex Apples framgångar skulle inte funnits om inte USA:s stat hade investerat mångmiljardbelopp i GPS– och pekskärmsteknik. I Europa som också haft starka stater som satsat på innovation, skulle till exempel inte järnvägen byggts om staten inte gått in. Men det är en balansgång, när staten ska satsa pengar i näringslivet i allt från innovationsforskning och stöd.
Både stater och företag kan vara demokratiska, båda kan skötas bra eller dåligt, bådas pengar kommer egentligen från samma källa: människors arbete. Det inte är bra att stat och företag är så starkt kopplad, se på USA, det blir på ett sätt som inte gynnar demokratin, finns exempel på det också i Europa och Norden. 

Vi måste synliggöra att den stereotypa bild som ständigt trumpetas ut; om att staten är ineffektiva, orationell och inte ska blanda sig i marknaden och att konkurrens och att den fria marknaden och företag är bästa formen på så gott som alla områden inte är sann. Det mesta handlar om gott ledarskap, utrymme för kreativt tänkande och bra organisering. Visst tar företag risker men bara när vinster är inom räckhåll och i allt för många fall flyttar både vinster och jobb till andra ställen, tar oförskämda priser för teknik eller mediciner, vilket ju inte gynnar vanliga människor. Så det räcker inte med konkurrens som reglering utan kräver en medveten och aktiv politik för att satsningarna ska gynna djur, natur och människors bästa. Ska vi kunna ställa om till ett hållbart samhälle och grön ekonomi krävs att staterna går in med regleringar, stora investeringar. Men de måste också ställas motkrav på allt från att företagen ska följa lagar och regelsystem och inte ständigt ska söka möjligheter att komma undan och för att gynna ägarna utan att de ska ta sitt ansvar för ett gott samhälle, med bra arbeten, hälsosam miljö och fördelning av de vinster som vi vill alla varit med och stött på olika sätt. Det måst bli slut på övertron på marknaden som den bästa vägen; varken t ex sjukvården eller transporterna blir självklart bättre eller utvecklas på ett bra sätt och miljön behöver något helt annat än ekonomiska vinster för några få för att vi djur och natur ska må bra.

Åtstramningspolitiken oroar

Flera politiker ser höjda avgifter inom hälso- och sjukvårdens en del av lösningen på underskottet i budgeten, det anser jag vara helt fel väg att gå.

Vi har på Åland redan betydligt högre personavgifter än i omkringliggande områden. Höjda avgifter med det högkostnadssystem vi har idag slår hårdast mot låginkomsttagare, alltså de som inte har egna försäkringar som täcker kostnaderna eller har så höga löner så några euro mer inte spelar någon roll berörs överhuvdtaget inte. Regeringen lovar att höjningarna inte ska drabba de svagaste, men det är inte den grupp som jag oroar mig mest för. De har oftast stöd av vårt socialförsäkringssystem och utkomststöd, även om vi alla vet att även de är komplicerat, då16 kommuner idag behandlar medborgarna på olika sätt även om samma lagar och förordningar gäller och man ska inte ha några besparingar till en välbehövlig semester eller något annat innan man får de stödet. De är ibland direkt hälsomässigt destruktivt.

  

Idag betalar man 27 € för ett besök inom primärvården, det är mycket pengar för den som har det tufft ekonomiskt. I t ex England är de gratis. Den som är orolig för sin hälsa och har de knapert riskerar att komma in med sina problem i ett sent skede, för att man väntar in i de längsta, vilket gör att de kan kosta mer i både lidande och kostnader för sjukvården i slutändan.

Låga avgifter är en del av den viktiga förebyggande vården, högern brukar påstå att med högre avgifter så förstår folk bättre värdet och går inte i onödan till vården. Det finns inget som säger att låginkomsttagare skulle söka onödig vård eller att de som har gott om pengar söker onödig vård. Däremot skulle man aktivt behöva utveckla helhetssynen på vårdtagarna och speciellt fokusera på högkonsumenterna där de både finns systemfel som gör att sjuka onödigt måste uppta vårdresurser (här har både patienter och vårdpersonen kunskap) men också de som har multiproblem och där vårdens uppdelning i olika delar gör att de snurrar runt i vårdarparten och tar onödiga resurser. De här jobbar ÅHS med men skulle behöva använda mer resurser för de som jag ser det.

Dagens sparkrav riskerar att bromsa det konstruktiva arbete som ÅHS ledning har inlett. Jag är djupt oroad, men tror nog att man kan finna konstruktiva sätt att spara, men höjda avgifter nej tack. Idén om att ÅHS ska dra in 10% är något som någon hittat på, det är varken ett beslut eller en siffra som har en grund. Man kan tänka sig att ÅHS börjar sälja tjänster till omvärlden och drar in mer pengar men att sälja tjänster kräver både resurser, kontakter och speciell kompetens, som ju inte finns på idag ÅHS.

ÅHS kostar mycket och de kommer vård på en ö att fortsättningsvis att göra och min bild är att ålänningarna är beredda på att solidariskt betala den via skattsedeln.