Sista dagarna på denna underbara ledighet med släkt och vänner. Har haft tid för matlagande, promenader, pusslande, läsande och att spela spel och mycket annat, inte minst att hinna ikapp sig själv och fundera. Mycket har jag funderat över den svåra och intressant men också obehaglig debatt om våld och våldsförhärligande som förs både i Sverige och här på Åland. På Åland är det lagtingsledamot Igge Holmberg som igen är i fokus, jag upplever att debatten kring honom är mobbningsliknande och tycker att partiordförande Camilla Gunell har bemött påhoppen bra.
Igge som jag känner honom är en lekfull fredsälskande person med glimten i ögat, är socialist och demokrat, med ett stort hjärta för utsatta grupper och en man som på många sätt lever ett normbrytande liv. Vilket jag tror provocerar många mer än de tror själva. Visst är han kan jag tycka lite barnsligt provocerande, ibland medvetet och ibland säkert omedvetet, men de är inte för mig värre än andra dumheter som vi alla gör ibland
Han, liksom jag, liksom Mikael Wiehe och många Socialdemokrater är inte pacifister, men vi menar alla att våld ska användas väldigt sparsamt i alla former. Vi vill ha ett försvar och en polis som har rätt att bruka våld när det behövs och när privatpersoner utsätts, så menar vi att de har rätt att försvara sig och bli försvarade.
Jag menar att en av Socialdemokraternas uppgift är att ta emot, engagera och kanalisera folks vrede som de känner mot systemet. Många känner sig drabbade och lurade och om inte vi har högt i tak i vår gemenskap inom socialdemokraterna då ger vi utrymme för de högerextrema grupperna att populistiskt ge de arga förenklade lösningar och allternativ. De högerextremistiska grupperna bygger sin retorik på att man pekar ut grupper som skyldig, de kan vara invandrare, homosexuella, judar… Samma metod som nazister och fascister har användt och använder. Dom gömmer sig bakom någotsånär rumsrena fasader som Sverige demokrater och Sann Finländare men den retoriska grunden och politiska plattformen är densamma. De ska vi fokusera på.
Det är tuffa tider i Europa vi är rätt långt förskonade på Åland, men hos folk som på olika vis är drabbade, finns en vrede och ilska. Den ilskan kan extremhögern fånga upp. Vår uppgift menar jag är att på ett konstruktivt sätt kanalisera den här ilskan och vreden och känslan av att man är drabbad till att försöka skapa ett jämlikare och rättvisare och bättre samhälle. I de här arbetet blir en sådan som Igge en viktig person, han rör sig i kretsar som för en del är att gå över gränsen, men vi som känner honom och hans grundläggande värderingar oroas inte, utan ser honom som den tillgång han är i att fånga upp och engagera.
Om man tänker praktiskt; nog måste man få försvara sig mot t ex en nazistisk attack som den i Kärrtorp och nog är det väl bra att det finns folk som är beredda att fysiskt göra det och skydda andra när polisen inte kan eller vill oavsett. I de skedet spelar det ingen roll hur dom som försvarar är organiserade och det betyder att man stödjer deras verksamhet i övrigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar