Åland behöver modernisera ungdomsarbetet för att möta framtidens utmaningar

Skrev en insändare till de åländska tidningarna idag.
Allt fler lyfter på problemet att de politiska partierna har svårt att rekrytera unga och att man har svårt att nå unga för att höra deras åsikter i samhällsfrågor. Det är ett problem som också uppmärksammas inom EU där det görs ett omfattande arbete på många plan för att stimulera ungas delaktighet och engagemang för sitt samhälle. Man har tagit fram bra policydokument, man utbildar ungdomsledare och ungdomar och har mängder av kreativa metoder för att engagera, mötas, inkludera och skapa vad man kallar empowerment (egenmakt). Vi är samtidigt många som oroas av att allt fler unga drabbas av psykisk ohälsa. Här behövs ett omfattande arbete med att förebygga och främja ungas välmående, utöver insatser för dem som behöver direkta hjälpinsatser nu. På det här området finns mycket kunskap inom tredje sektorn, ta vara på den, vi behöver inte fler utredningar, lägg resurserna på att göra skillnad.

Med våra små kommuner och med landskapets prioriteringar finns inga personella resurser att jobba med att modernisera det öppna ungdomsarbetet och föreningslivets aktiviteter. Det handlar istället i hög grad om att sysselsätta unga istället för att engagera dem. Något som inte stimulerar unga att engagera sig och som kan försvåra ett välmående. Fina och bra ord finns i landskapets gamla ungdomspolitiska program, men det behövs kompetenta personer på landskapsnivå som kan ta vara på det som EU och det nordiska samarbetet erbjuder, personal som kan stimulera kommuner och föreningars arbete och stärka samarbete på alla nivåer.
Vi har resurser på Åland i ungdomarna själva, om vi möter dem där de är och ger dem förutsättningar att engagera sig på olika sätt, dels i den stora pott med PAF-medel som finns och dels i en engagerad tredje sektor (speciellt vad det gäller psykisk ohälsa). Det är dags att landskapsregeringen slutar göra små punktinsatser på olika områden och istället tar ett helhetsgrepp på ungdomsarbete:

1.     Skapa ett kompetenscentrum för ungdomsarbete som kan samarbeta med de finska kompetenscentren och ta vara på EUs möjligheter och resurser, samt stödja föreningslivet och kommunernas ungdomsarbete genom nätverksträffar och, i samarbete med föreningarna, arrangera utbildningstillfällen.

2.     Styr PAFmedlena så att de riktas mot delaktighet, samarbete och engagemang bland unga och inte att sysselsätta dem.

3.     Involvera unga i alla led och ta vara på tredjesektorns kompetens. 

Lyssna gärna på mitt Tedtalk 

Skärgårdstrafiken ett sorgebarn

Senaste tiden har både chefen för Ålandstrafiken och trafikminister svarat på den frustration som finns bland olika personer som är beroende av Skärgårdstrafiken, de sätt de svarar och de argument de använder är faktiskt rent kränkande och tyder på en stor oförståelse.
För oss som bor i skärgården är denna trafik vårt vardagsresande att kunna ändra eller boka om utan kostnader borde vara en självklarhet. Inte att som idag att man på en landskapsmyndighet i uppfostringssyfte ger folk straffavgifter. För de är så de flesta av oss upplever det.
Med dagens digitaliserade system borde det inte vara svårt att kontakta dem som man ser sätter det i system att inte dyka upp eller dubbelbokar sig på olika turer för att de är måna om att t ex kunna resa hem om deras mönster efter samtal inte förändras kan man tänka sig bokningsförbud för en tid, men det kräver kommunikation. Dagens kollektiva bestraffning och rigida system hör inte hemma i ett modernt samhälle.
Om vi skulle göra en jämförelse för att synliggöra hur stressande dagens system kan vara för oss som bor i skärgården. 
Jämförelse exempel:
"Kalle K har bokat hemresa till Godby kl 16 när han slutar jobbet. En timme före hemresan komma han på att han behöver handla några specialprodukter som inte finns hemma, men han får en straffavgift på 40 € om han inte åker hem som planerat."
"Eva E  ska åka till stan med morgonturen för att börja jobba kl. 9. Hon vaknar en timme före avfärd och känner sig lite krasslig. Hon bestämmer sig för att stanna hem och har då inget sjukintyg och får därför en straffavgift på 40 €."
"Pekka P har bokat en tur och retur resa, men missade att hans bokning blev fel så hans hemresa var efter han utresa. När han ska åka finns inte hans bokning. Då inser han att han blivit en "no show" och får efter några veckor en faktura på 40 €.
Det här är vår vardag, utöver gamla skruttiga färjor, med betydligt mer inställda turer pga av vädret än förr och turlistor som så fort det börjar röra på sig skapar problem för alla som vill komma ut i skärgården. Visst kan man lämna bilen, men det bygger på att man har någon i andra änden som kan hämta en. I flera skärgårdskommuner finns idag inte taxi, utan bara besättningsturer om ens det.
Jag tillhörde varken de som tyckte att bro eller tunnel till Föglö var en bra idé, men här fanns ändå konkreta förslag om framtidssatsningar, som de ser ut nu är skärgårdstrafikens framtid torpederad. 
I Kumlinge har vi tidigare kommit med flera konkreta förslag till alternativ dragningar av trafik, där en transport över Kumlinge funnits med. I dagens läge med hybridfärjor kunde en sådan satsning vara framåtsyftande. En annan är att vi också måste satsa på persontransporter om skärgården ska hållas levande. Persontransporter kunde göra med elfärjor. Det skulle förstås kräva en utbyggnad av infrastrukturen på land, men det ger ju bara mer jobb vilket ju är en viktig del för skärgården som har tappat många arbetsplatser de senaste 40 åren.
Vi måste komma till eldrift för att minska behovet av diesel pga kostnadsläget och miljön. Vi måste dela upp linjerna för tonnage och personer. Det både större möjlighet för hybrid och elsatsningar och möjlighet att lägga in fler turer under högsäsong och storhelger. Persontransporter som en dellösning på en ny infrastruktur ger framtidsmöjligheter. Många på de större orterna tar inte körkort idag och har inte bil. Både skärgården och fasta Åland måste satsa på en ny modern infrastruktur. De handlar inte om kostnader, det handlar om investeringar för framtiden som måste göras.
Görs inget kommer trafiken kollapsa pga höjda drivmedelspriser och i slutändan kommer de att leda till stora indragningar i turlistorna. 
Utifrån miljön och framtidsinvestering måste något göras nu!
Det kommer att innebära förändringar för oss skärgården en del obekväma andra kommer att underlätta, men att långsiktigt sänka driftskostnaderna och utveckla möjligheterna att ta sig till skärgården kommer att ge mängder av utvecklingsmöjligheter för skärgården.
Med dagens tonnage kommer det bara att bli kostnader och att inte satsa på skärgården är att inte ta vara på en oerhört viktig resurs. Ja, det är helt vansinnigt utifrån framtida behov och möjligheter.

 

Våld, förstörelse och maktspråk är aldrig en lösning. Aldrig. Det är inte ryssar vi ska ta avstånd från utan en en våldshärskare.

Mina tankar är hos alla som länge varit rädda och nu tvingas leva med våldets realitet. Jag tänker speciellt på barn och ungdomar men också alla andra som tvingas fly, gömma sig, kriga, mister anhöriga eller på annat sätt utsätts för ett krigs brutalitet.
Jag har under många år varit aktiv för att vi ska skapa olika former av internationell gemenskap speciellt i ungdomsarbetet men också på andra sätt här hemma och har också vänner i Ukraina. Igår var en sorgens dag många både Sauli Niinistö och Sanna Marin steg fram med tydliga fördömande budskap men också hur vi kan förstå och hantera de skrämmande. 

Nu sprids mycket fake news och tyckande, då är det viktigt att vara kritisk och varken tro eller sprida sådant som det inte finns tydliga källor eller bottnar relevant forskning.

Tua Åström gjorde en bra intervju med Sia Spiliopoulou-Åkermark i Ålands Radio https://alandsradio.ax/nyheter/invasionen-ar-rattsvidrig-handling

För den som på ett enkelt sätt vill förstå vad som händer och hur man ska förstå och vad som är viktigt så rekommenderar jag Yles artikel
https://svenska.yle.fi/a/7-10013297

men allra bäst är nog SVTs Lilla Aktuellt
https://www.svtplay.se/lilla-aktuellt

t ex när Magdalena Andersson talar direkt till barn och unga https://www.svtplay.se/video/34351576/lilla-aktuellt/lilla-aktuellt-korta-nyheter-statsministern-pratar-direkt-till-barnen-om-ukraina?info=vis

Vad är det som händer i kommunalpolitiken i Kumlinge?

Jag vill genom det här inlägget tydliggöra för mig själv och för den som är intresserad hur jag ser på den senaste tidens händelser i kommunpolitiken på Kumlinge. Jag skulle inte skriva om inte fd styrelseordförande Gun-Mari Lindholm själv valt att gå ut i media. Det finns mycket som har hänt under mina år i Kumlinge-politiken som jag gärna synliggjort, men jag har bedömt att vi inte vinner på att strida om procedurer. Jag har velat fortsätta att driva frågor som jag anser viktiga, även om det inte varit lätt. 

Gun-Mari Lindholm valde att göra stor affär av att hon inte fått vara delaktig i det informella arbetet som fullmäktigegruppen haft kring tillsättande av styrelse och presidium. Det ideala hade varit att alla som ställde upp i valet hade varit med på alla möten. Men med det klimat som hon själv starkt bidragit till såg jag och resten av fullmäktigegruppen det som mest konstruktivt att efter ett gemensamt möte gå vidare med att bara dem som senare skulle rösta i fullmäktigevalet. Möten behövde hållas för att ta fram ett förslag. 

Det knepiga politiska klimatet på Kumlinge har byggts upp under Gun-Mari Lindholms tid i Kumlinge, då en motsättning mellan styrelse och fullmäktige skapats. Vi i fullmäktige har förstås också del i det, men trots olika fullmäktige-ordföranden har klyftan bara vuxit. Inte heller under mitt år som fullmäktigeordförande har jag hittat vägar till att förändra det. Det politiska arbetsklimatet har helt enkelt inte varit bra, och en stark majoritet i fullmäktige såg det som nödvändigt att byta styrelseordförande för att försöka bygga bättre förutsättningar för dialog. 

Det är problematiskt med kommunpolitik i våra små kommuner. De styrs av ett regelsystem som bygger på större enheter, t ex att det finns olika listor och att man inom dem förhandlar för att sen enligt rösttal få ett antal platser att tillsätta. I Kumlinge har vi haft endast en lista de senaste valen. På den är alla oavsett eventuell partifärg, grundvärderingar, byatillhörighet eller andra preferenser med. Detta gör det på många sätt komplicerat, t ex vid olika tillsättningar och det blir någonstans ett allmänt förtroendekapital i gruppen som avgör mycket. 

Det kan handla om hur länge man bott i kommunen, vilket kön man har, från vilken släkt man kommer, om man är aktiv i lagtingspolitiken, vem man är kompis eller granne med och mycket annat. Det är inte alltid så lyckat för de små samhällen där vänskaps- och släktband kan gå före t ex andra mer relevanta meriter. 

Självklart har även antalet röster betydelse för vilka poster man får, men med en gemensam lista där sen alla bara har en röst oavsett röstetal är det inte den enda faktorn. Jag konstaterar att Gun-Mari Lindholm själv inte hade några problem med att ta ordförandeposten framom mig, som hade mest röster efter förrförra valet.
Systemet är inte optimalt ur demokratisynpunkt, men det är så det fungerar idag.  

Är jag då ett offer för gubbarna spel mot en kvinna, såsom antytts? Nej, snarare är vi alla offer för en politisk kultur som av tradition fortsättningsvis gynnar män. Jag anser att det ledarskap som förts inte är vad vi i kommunen behöver -ett ledarskap som jag sett i styrelsearbetet och i möten som jag deltagit i både utanför och i kommunen. 

Jag ser heller inte att Gun-Mari Lindholm drivit några utvecklingsfrågor i kommunen eller fått kommunen att ekonomiskt stärkas, något som jag anser viktigt. Det är inga enkla och snabba frågor, men hon har dock suttit på posten i sex år. Väldigt lite har hänt och konflikterna inom kommunen har ökat.  

I fullmäktigegruppens arbete inför tillsättande av ny styrelse har det funnits ett bra och framåtsyftande arbetsklimat trots väldigt olika värderingar och åsikter. Jag hoppas att vi nu t ex får till informella möten gemensamt för styrelse och fullmäktige, men också fler möten för alla som intresserar sig för Kumlinge kommuns framtid. Vi har också under arbetet gjort ett digitalt lyft genom att träna på att tillsammans få med alla på banan och få digitala mötena att fungera, vilket borde möjliggöra deltagande på ett helt annat sätt än tidigare. 

Vi står inför många utmaningar och svåra frågor, t ex en allt för svag ekonomi, en oändamålsenlig kommunstruktur, en åldrande befolkning och en allt sämre skärgårdstrafik som vi är helt beroende av.
Nu är det bara att kavla upp ärmarna och jobba tillsammans. Det är i alla fall min ambition.  

Frihet att utvandra och invandra - ett julbudskap

Ett tema i julens budskap är in- och utvandring speciellt för den som tror utifrån de kristendomen men som ju präglar oss alla som bor i norden. Vår tid präglas av misstänksamhet och rädsla för flyktingar. De beskrivs som säkerhetshot och inte som tillgångar. Det är sorgligt jag menar att en demokratisk välfärdsstat har till uppgift att välkomna flera. Framförallt utifrån en solidarisk tanke som ju både är ett huvudbudskap i de kristna budskapet såväl som de flesta religioner, men också för oss som inte känner oss riktigt hemma i någon tro så har arbetarrörelsen som jag valt att engagera mig i detta som en grund. När fler får möjlighet att följa sina drömmar och ideal, då krymper också utrymmet för de auktoritära krafter som vill kontrollera sin befolkning. Frihet för alla att invandra och utvandra är ett av våra viktigaste vapen mot världens diktatorer. Människor är resurser om de får förutsättningar, välfärdsstatens uppgift är att skapa möjligheter för det.

På julen, firar vi flyktingen som kallas Jesus. Vi borde också fira alla de människor som kommer från andra länder från Syrien, Rumänien, Turkiet, Iran, Bulgarien, Sverige och många andra platser. Dessa människor bidrar till att bygga framtidens Åland en plats som har goda förutsättningar att vara rikt både kulturellt och finansiellt.
Ändå hörs röster som inte ser dessa människor som den självklara tillgång de faktiskt är. Vi är många som inte håller med och ser dessa röster både som kontraproduktiva och reaktionär.

Vi behöver se till att Åland skapar ett solidariskt flyktingmottagande och bygga ett bra integrationssystem och på olika sätt inkludera alla inflyttade i våra aktiviteter, verksamheter och festligheter. De är att både sparsam och framtidsinriktad.

God Jul!

Varför svarar inte feminister, och vad är normkritik?

Jag ser olika personer, framförallt män men också kvinnor, uttala sig negativt eller ifrågasättande om feminister och normkritik. De ställer ibland frågor som de vill att feminister ska svara på. Jag ser också att det finns en medveten, eller omedveten, helt förvrängd tolkning av de viktiga verktyget normkritik.
Med den här texten ska jag försöka reda ut och klargöra några delar av denna röra:

Varför svarar inte feminister?
Feminism är en samling rörelser och ideologier som har gemensamt att de anser att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män; politiska, ekonomiska och sociala. De innefattar också att man vill göra något åt det. Vägen dit tar sig olika uttryck beroende på vem, var och när frågan diskuteras, vad som är problemet i samhället och hur arbetet för förändring bör se ut. Det finns många olika feministiska inriktningar, vilket gör att det inte går att enkelt svara på frågan vad feminister anser. Det är den enskilda personen eller organisationen som kan svara för vad hen anser, tycker är viktigt eller tolkar. Vill man ha ett konkret svar på vad en enskild feminist eller en feministisk organisation anser i en fråga måste man fråga dem direkt och hen har antagligen precis som alla andra inte svar på alla frågor och områden.

Normkritik blandas ofta ihop med feminism, men normkritik är ett redskap att få syn på diskriminerande strukturer. De kan användas för att synliggöra om kön spelar roll, men är lika bra för att analysera andra hinder som t ex geografiska eller sociala. Man kan säga att normer är de spelregler som vi medvetet eller omedvetet använder i samspelet med andra människor, normer kan vara både bra och dåligt. De kan begränsa  och det kan underlätta, de kan gynna vissa och missgynna andra.
Med hjälp av ett normkritiskt perspektiv kan vi få syn på, och förändra, begränsande strukturer och normer, istället för att försöka få enskilda individer att passa in. Normkritik handlar om att sätta fokus på makt. Det innebär bland annat att få syn på, och ifrågasätta, de normer som påverkar uppfattningar om vad som är ”normalt” och därmed oreflekterat uppfattas som önskvärt. Vad som framställs som ”normalt” ger den som uppfattas som ”normal” utvidgade handlingsutrymmen och möjligheter. ”Det normala” eller ”vi” skapas genom att det sätts i kontrast till något annat, ”det avvikande” eller ”dom andra”, där de som tillhör normen kan tycka till om, värdera, benämna och avgöra i vilken utsträckning det avvikande ska tolereras eller ej.

Jag tycker att det är hemskt att så många kvinnor och flickor ständigt utsätts för hårdare granskning, ifrågasättande, förlöjligande, hot om våld och våld. Det betyder inte att andra grupper och människor inte också är utsatta också män och att det också är ett problem. Men man måste kunna ha fler tankar i huvudet samtidigt. Den som menar att det inte finns strukturer som diskriminerar kvinnor kan inte ha läst ÅSUB eller FNs statistik. Här finns MASSOR av fakta.  

Genom att synliggöra och förändra strukturer, i stället för att försöka anpassa individer menar jag och många med mig att vi också ger samhället bättre förutsättning för en hållbar, långsiktig och positiv förändring. 

Meritokratin är en bluff!

När jag växte upp kom kampanjer som att "satsa på dig själv" och "tänk positivt" med budskapet "du kan om du vill". De var ibland sponsrade av arbetsgivarorganisationer, ibland drivna av alternativa hälsogäng - ofta med idéer från någon hälsoguru från USA. De var en motkraft till jantelagens "du ska inte tro att du är något". Att växa upp i denna tid var på många sätt att se möjligheter och en positiv framtid.

Men när "satsa på dig själv-du kan om du vill" tänket blivit det dominerande har det hjälpt till att sudda ut att vi faktiskt har väldigt olika förutsättningar beroende på var vi växer upp, vilken familj vi föds i, vilka förmågor, talanger och resurser vi kan utveckla.

Jag har både i mitt politiska engagemang och i mitt arbete, försökt att synliggöra att vi har olika förutsättningar och att skapa mer jämlika villkor. Det är absolut bra och varje individ har också ett eget stort ansvar, men det jag ser idag är att idén om att alla kan bli allt bara de anstränger sig, också får förödande konsekvenser och även får människor att inte ifrågasätta eller problematisera det ojämlika system vi lever i. Om det skriver också Harvard-filosofen Michael J Sandel i sin bok ”The Tyranny of Merit”. Han synliggör och kritiserar de meritokratiska ideal som vi byggt vårt samhälle på. Han menar att vi är på väg att få en härskande elit av universitetsutbildade, som i upphöjd arrogans ser ner på vanligt folk. Något som också skapat förutsättningar för den högerradikalism som är på frammarsch i Europa, en form av revolt underifrån.

Tanken att alla kan lyckas och "bli något stort" oavsett social bakgrund, att hudfärg, etnicitet, kön, ärvd förmögenhet, eller annat som individen inte själv kan påverka inte ska begränsa var en gång revolutionerande. Kompetens och meriter ska stå i fokus. Om man bara arbetar hårt, tänker positivt och siktar högt, så kunde även en arbetare bli läkare, en invandrare bli professor och en flicka bli framgångsrik företagare. Så ser ser tankegodset ut som vi lever utifrån, men i praktiken fungerar det inte och det verkar ibland som att inte ens statisk kan få många att se hur de olika förutsättningarna skapar helt olika villkor för människor. Man är som blind för det  faktum att vårt samhälle är ett rasistiskt och sexistiskt klassamhälle, där vår bakgrund spelar stor roll för livsvillkoren: vilket jobb du får, var du bor, hur länge du lever och så vidare. 

Vår strategi hittills har varit att försöka undanröja diskriminering, fördomar och ojämlika uppväxtförhållanden med sådant som jämlik skola, kvotering, anonyma jobbansökningar med mera. Men det verkar inte räcka. Enligt Michael J Sandel, och jag håller med, legitimeras det moderna samhällets ojämlikhet med att vi alla tror att de som lyckats ”förtjänat” sin plats. De har mätts och rankats och de bästa har fått positioner, makt och pengar och en stor del av folket har sorterats bort som mindre värda, även i sina egna ögon. Ett orättvist system med många normer som gynnar vissa och ojämlika förutsättningar.
Ett stort problem är att en hel del verkligen tror att de lever i ett meritokratiskt samhället, att det inte finns ett orättvist system. De tar sig uttryck på många sätt bland annat i att människor inte bryr om de ekonomiska klyftorna, därför att de anser dem berättigade. Klyftorna ökar även i våra nordiska samhällen som annars har setts som mer jämlika än många andra. Vi har byggt ett samhälle som belönar olika positioner med pengar och status på ett ojämlikt sätt. De i sin tur skapar alltså förutsättningar för högerradikalismen, för när lågutbildade väljare tror att de lever i en meritokrati och inte känner att deras arbete och försök ger vad de anser rättmätigt - jämfört med hur invandrare eller kvinnor som till synes orättvist får uppmärksamhet eller förtur. Det ger utrymme för den högerradikalism och populism som vi ser. De blir enkelt att peka ut grupper som ett problem istället för att problematisera systemet.

Men är inte meritokrati bra? Vi vill ju ha de med bäst meriter på höga poster? Jo, men det beror ju på vad de lärt sig. Om det t ex inte i utbildningen ingår att utveckla sympati för de sämre lottade och se att det finns olika förutsättningarna så är det destruktivt för samhället. Meritokratin är ju också komplicerad det är ju inte alltid specialistkompetens som behövs utan helhetsbedömningar. Se hur många misslyckanden den medfört. Vi har ett jordklot i kris, vi har låtit några få äga stora delar av världen, vi har ett samhälle som föraktar glesbygd och arbete…

Visst ska vi utbilda experter och visst ska vi lyssna på dem men vi måste arbeta med helhetstänk, jämlikhet och återskapa idén om att traditionellt arbete; rörmokare, industriarbetare, vårdare, förskollärare, butiksbiträden, har högt värde. Vi måste tänk om; Vad är succé, framgång och lycka! Vad är viktigt i livet! Vad behöver vårt samhälle! Visst ska vi fortsättningsvis investera och uppmuntra till utbildning, men våra utbildningar måste inkludera grundläggande helhetsförståelse och jämlikhetstänk. 

Kort TED talk:
https://www.ted.com/talks/michael_sandel_the_tyranny_of_merit

Föreläsning vid Aspen universitet:
https://www.aspeninstitute.org/videos/tyranny-of-merit/