Fattigdom och desperationens vrål!

Susanna Alakoski skrev i Aftonbladet för några dagar sedan. "Det vi hör i London är fattigdomens vrål. Ser London­kravallerna som självskadebeteende. Varför är människan så desperat att hon tuttar fyr på sin egen stad? ­Borde vara den givna frågan. I stället ropar vi ”polis, polis!”
Visst finns det många delar i det som hänt i London och andra städer, men fattigdom skapar är ett socialt klimat med hopplöshet, hat och destruktivitet.
Vi som tagit oss ur fattigdom eller fötts med goda resurser måste ta ansvar. Jag tror på ett solidariskt samhälle som aktivt jobbar med att klyftorna inte blir så stora och att alla unga ges chansen att om och om igen våga drömma och ges förutsättningar att förverkliga någon av sina drömmar. Det betyder inte att man ska servera och producera aktiviteter, utan att vi måste möte alla unga där dom är och skapa tillit och förutsättningar. Alla unga behöver bli sedda för dem de är (inte eventuellt "dumma" saker de gjort) vuxna måste se, bekräfta och ha roligt tillsammans med unga. Det är enda sättet att slippa desperata unga som förstör eget och andras liv. Att satsa på ett modernt ungdomsarbete som ser unga som resurser, att se till att unga inte behöver växa upp i fattigdom är hållbar utveckling.

De arbetar för att montera ned den nordiska modellen!

I juni hade Europeiska rådet möte och beslutade att varje regering nu får bestämma själva hur fattigdom ska definieras och mätas och att nationella prioriteringar ska styra. Bland annat den svenska borgliga regeringen har drivit på för detta. Det betyder i praktiken att man nu ersätter den tidigare gemensam definition som var baserad på oberoende forskning. Professor Lena Sommestad skriver i DN: Beslutet på Europeiska rådets juni­möte har två allvarliga konsekvenser. För det första ersätter politiskt godtycke en gemensam definition baserad på oberoende forskning. Detta är ett allvarligt angrepp på en upplyst, kunskapsbaserad politik. För det andra har EU inte längre något fattigdomsmål som inbegriper ojämlikhet. För mig visar detta en av de skillnader som finns i politisk grundsyn på en borgerlig och en socialdemokratisk politik. Frihet för den som har resurser och kan ta för sig eller solidaritet och så små klyftor som möjligt. Att mitt i en djup ekonomisk kris skapa förutsättningar för regeringar att osynliggöra att klyftorna ökar mellan människor är ett steg i att överge den nordiska modellen där social sammanhållning är en grund. Det är ett sätt att osynliggöra att politiken syftar till att göra de rika rikare, övriga får skylla sig själva. Mycket av den borgliga politiken bygger på att alla ha samma förutsättningar, det handlar bara om att ta för sig. Det är både cyniskt, men också farligt. Den nordiska modell har visat sig vara en fantastisk framgångsmodell både för företagande och rent socialt även om man hela tiden måste granska systemet kritiskt och det hela tiden finns förbättringar att göra.