Fattigdom och desperationens vrål!

Susanna Alakoski skrev i Aftonbladet för några dagar sedan. "Det vi hör i London är fattigdomens vrål. Ser London­kravallerna som självskadebeteende. Varför är människan så desperat att hon tuttar fyr på sin egen stad? ­Borde vara den givna frågan. I stället ropar vi ”polis, polis!”
Visst finns det många delar i det som hänt i London och andra städer, men fattigdom skapar är ett socialt klimat med hopplöshet, hat och destruktivitet.
Vi som tagit oss ur fattigdom eller fötts med goda resurser måste ta ansvar. Jag tror på ett solidariskt samhälle som aktivt jobbar med att klyftorna inte blir så stora och att alla unga ges chansen att om och om igen våga drömma och ges förutsättningar att förverkliga någon av sina drömmar. Det betyder inte att man ska servera och producera aktiviteter, utan att vi måste möte alla unga där dom är och skapa tillit och förutsättningar. Alla unga behöver bli sedda för dem de är (inte eventuellt "dumma" saker de gjort) vuxna måste se, bekräfta och ha roligt tillsammans med unga. Det är enda sättet att slippa desperata unga som förstör eget och andras liv. Att satsa på ett modernt ungdomsarbete som ser unga som resurser, att se till att unga inte behöver växa upp i fattigdom är hållbar utveckling.