I skärgården möter jag en kombination av uppgivenhet, gnällighet och kampanda. Jag menar att dagens situation i skärgården handlar om ett resultat av en ekonomisk politik som haft och har centralisering som bas och norm. Det är en politik som pågått under lång tid och drivits i all välmening, men som har fått stora konsekvenser för skärgården. Istället för att folk bott kvar och stannat för att utveckla skärgården så har det blivit enklare på alla sätt att flytta till fasta Åland eller någon annanstans. Många menar att staden lockar och drar människor, men det är snarare så att nästan alla har tvingas att flytta. Förutsättningarna har de facto inte funnits för de flesta att bo kvar. När man frågar folk varför de vill bo i skärgården både de som bor där och de som flyttat, så är de vanligaste svaret; att det är en bra livsmiljö. Då borde det ju skapas förutsättningar för att bo och leva här. Men de krävs att skärgården och landskapsregeringen verkligen vill och det krävs samarbete och aktiva insatser från båda parter.
Den politiska organiseringen (att man går samman och driver sina intressen tillsammans) saknas nästan helt i skärgården. Ett annat problem är att befolkningen är så liten, för spridd och för gammal för att orka dra igång några större protester eller projekt. Jag menar att med en gemensam skärgårdskommun skulle vi tillsammans kunna driva en aktiv skärgårdspolitik.
Enligt landsbygdsforskaren Kjell Hansen så varnade svenska etnologer redan 1918 om att utvecklingen fortsatte så skulle landsbygden vara tömd inom 20 år. Och det har ju inte hänt. Man sa samma sak på 50-talet, men trenden bryts hela tiden. Ett problem är att många verkar tycka att vi får skylla oss själva och att vi är dumma som bor kvar. Men jag vill vara tydlig med att anledningen till att vi kan bo kvar är att vi är smarta och påhittiga och vi sätter livskvalité högt. Jag menar att det finns en stor potential, för en levande bärkraftig skärgård men vi behöver gå samman för att utveckla regionen tillsammans och överbygga de geografiska hindren. Där vatten förr var den bästa resvägen, är det motsatt idag men så behöver det inte vara. Jag menar att samhället ska skapa jämlika villkor och att livskvalitet och miljö ska stå i centrum för hur vi bygger hela Åland. För det krävs en aktiv politik där man inte låter idéer från affärsvärlden fritt styra eller där kostnadseffektivt utifrån ekonomiska kortsiktiga mål är leda. Jag upplever att jämlika villkor oftast tolkas som lika villkor i betydelsen att alla ska behandlas likadant. Det blir ett problem för skärgården. Utgångspunkten måste istället vara att man tittar vilka fördelar och privilegier har majoriteten och normen och att man sen med skräddarsydda löningar kompenserar, inte att man gör samma sak eller att man tror att en satsning centralt automatisk spiller över till övriga.
I diskussionerna kring en skärgårdskommun är många rädda att tappa makt och jag kan förstå den rädslan framförallt i de mindre kommunerna, men jag tror ändå på att vi vinner mycket mer på att gå samman. Jag tror inte att de blir lätt, men jag tror att skärgården får en mycket starkare position på Åland. Jag tror att vi kan få ett mer kreativt näringsliv, bättre samarbete i den kommunala verksamheten och ett mer demokratiskt politiskt system.
En sak vet vi säkert, vi får inte tillbaks de gamla, vi kan inte bara vänta, vi måste agera.
Min vision är att vi skapar en gemensam administrativ- och politiskorganisation som kan hantera de kommunala utmaningar vi står inför, men att vi fortsättningsvis har den operativa verksamheten lokalt. Jag tror inte på ett kommuncentra i Föglö eller Sottunga. Utan menar att vi med digitalteknik kan bygga en gemensam toppmodern kommun.
Det krävs att vi i skärgården nu jobbar vad man kallar deliberativt, att vi verkligen engagerar olika invånargrupper och inger hopp och utvecklar gemensamma visioner. Samtidigt som vi slutar med att förhala, gnälla och bromsa med teknikaliteter. Det krävs också att regeringen skapar förutsättningar för ett utvecklingsarbete inte bara ett formellt stöd för att göra en skärgårdskommun och sen förstås att landskapsandelssystemet byggs så att det är möjligt att på jämlika villkor driva en liten kommun med stora geografiska hinder. För skärgården kommer fortsättningsvis vara en liten kommun. Det krävs att den "centralortsnorm" som styr hur vi förstår och planerar problematiseras av oss själva, av medier, av lagting och av landskapsregering.
Låt Åland bli en framgångssaga där man äntligen visar på att den gamla idén om att framtiden finns i centralorten bara är en halvsanning, att en tradition av urbanisering som nu funnits i flera hundra år inte behöver vara en grundbult i ett framtida hållbart samhälle. Att den urbana normen där livet i staden räknas som det normala och livet på landet som en sorts avvikelse, en norm som t ex stadgar att ett ställe med en butik är torftigt jämfört med ett ställe med många stora butiker är de goda livet. Vi måste inse att mångfald av livsmöjligheter göra både natur och människor gott och bygger ett långsiktigt hållbart samhälle. Många menar att turismen är räddningen för skärgården, jag menar att det är en viktig del då den innebära ökade kontakter, men inte en frälsning.
Våra små skärgårdssamhällen behövs i de småskaliga Åland där finns livskvalitet, kan matproduktion, rekreation och annan service utvecklas. En gemensam skärgårds kommun kan ge oss kraft att bygga det.
Jag har för avsikt att under sommaren komma till alla skärgårdskommuner och träffa dem som vill diskutera den här viktiga frågan med mig. Jag kommer också att ställa upp i lagtingsvalet där "en levande skärgård" är en av mina hjärtefrågor. Vill du härbärgera ett möte med mig hemma, eller på en mer publikplats, tveka inte att ta kontakt för planering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar