Prata om det…

Äntligen är det fler som pratar…
Har under årens lopp funderat över varför det är/varit så tyst kring alla våldtäkter och sexuella kränkningar vi varit med om och sett. Hur t ex tonårstjejer på fester gruppvåldtagits och hur killkompisar våldtagit tjejer när de såg en chans… och om den stora gråzonen där ett nej inte är ett nej, milt tvång och tjat, skuld och skam i en rör.
Det finns mycket att gräva fram för att komma vidare och få en förändring. Boken och avhandlingen av Stina Jeffner "Liksom våldtäkt typ!"var en verklig ögon öppnare för mig. Där jag fick återskapa min historia ur ett annat ljus.
I spåren av misstron mot kvinnorna som anmält Julian Assange skrev Johanna Koljonen för ett par dagar sedan på Twitter personligt om gränsdragningar, övergrepp och gråzoner i sexuella situationer. Detta ledde till att många andra började berätta och frågan har äntligen fått utrymme i de stora tidningarna t ex DN och den vardagliga diskussionen. Nu finns chans att något kan förändras.