Palestina manifestation

Fredagen den 28 mars var det manifestation för Palestina och Gazas folk på torget i Mariehamn.

Jag var en av fyra talare.

Här är mitt tal. 
Jag har varit engagerad i denna fråga i över 40 år.
1982 Sabra och Shatila två palestinska flyktingläger i Libanon upprättade efter att palestinier tvingats lämna sina hem i samband med Israels bildande 1948. Mellan 800 och 3 500 palestinska civila främst kvinnor, barn och äldre män mördades i en massaker. Internationellt väckte händelsen chock, ilska och fördömanden. I Israel hölls enorma demonstrationer – över 400 000 människor protesterade i Tel Aviv.Vi trodde inte de kunde bli värre.

Nu står jag här över 40 år senare och det palestinska folkets utsatthet och tragedi, är värre än någonsin.

Efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 har den israeliska krigsmakten dödat run 50 000 människor i Gaza. Hälften är kvinnor, barn och äldre. Över 100 000 har skadats och i stort sett samtliga 2,2 miljoner invånare har fördrivits från sina hem.

Nu fortsätter mördandet och jag ska inte fortsätta upprepa siffror, men de senste attackerna är bland de värsta vi sett.
Det finns ingen säker plats i Gaza, en landremsa stor som Jomala, Mariehamn, Lemland och Lumparland tillsammans

Det fanns en överenskommelse. Den var precis så skör som vi fruktade.
Fas 1, där man under sex veckor utbyte israelisk gisslan mot palestinska fångar. De var inte problemfritt men fungerade, i stort sett.
Däremot visade det sig tidigt att Israel inte var intresserat av att gå in i fas 2, som skulle innebära ett slut på kriget och frihet för den kvarvarande gisslan.
Istället lanserade man en förlängning av fas 1, utan några som helst eftergifter för egen del. De skyllde sen på att Hamas inte gick med på de nya villkoren och började sen ursinnigt bomba.
Allt detta sker med USA:s tysta stöd. Därför måste andra delar av världssamfundet stå upp. FN har markerat, men säkerhetsrådet är låst av den amerikanska vetorätten. 

EU är en självklar aktör men de finns splittring.
Arabförbundet med Saudiarabien i spetsen däremot har bildat en global allians för att främja en tvåstatslösning. Deras initiativ bygger vidare på Arabförbundets fredsplan från 2002, men anpassats till dagens verklighet för att främja en fredlig lösning på konflikten och med återuppbyggnad av Gaza. Över 90 länder har varit delaktiga och EU:s utrikeskommissionär Kaja Kallas har välkomnat planen.

Vi får inte ge upp tron på en rättvis fred i Israel och Palestina.
Våra regeringar måste fördöma de folkrättsbrott och brott mot den framförhandlade vapenvilan.
Vi måste tillsammans hävda folkrättens principer och engagemanget behöver leva bland våra politiker såväl som bland folk ute i stugorna.
Därför står vi här idag. Tack för att ni är här!

Fakta och myter om sexualbrott

Anette Lehtinen valde att gå igång på min insändare i loklatidningarna där jag diskuteras sexualbrott i Sverige och Finland hon menar att våldtäktskulturen huvudsakligen är ”importerad” och att feminister ignorerar våld när förövarna har invandrarbakgrund. 
Här är hennes replik i Ålandstidningen 27 feb 2025:

Här kommer mitt svar:

Fakta och myter om sexualbrott

Anette Lehtinen menar i sitt insändarsvar att våldtäktskultur huvudsakligen är ”importerad”. 

Hennes påståenden bygger förvisso på forskning, men tolkningen av dessa siffror är problematisk och förenklad. En nyanserad bild kräver att vi granskar forskningen, sätter den i sitt sammanhang och ifrågasätter de underliggande antagandena.

Vad menas med ”våldtäktskultur.” Begreppet syftar inte på att samhället öppet accepterar våldtäkter, utan på att det finns normer, exempelvis genom skuldbeläggning av offer, låga fällningsfrekvenser eller bristande stöd till drabbade.

Att peka ut vissa etniska grupper som problemet är en förenkling som förminskar de faktiska strukturella problemen i samhället. Så kallad våldtäktskultur existerar i många samhällen oavsett etnicitet. Att peka på invandring som roten till problemet leder inte till lösningar. Lehtinen hänvisar till en studie där 63,1 % av de våldtäktsdömda hade invandrarbakgrund. Det är viktigt att tolka dessa siffror korrekt. Statistik visar att vissa grupper är överrepresenterade i brottsstatistik, men det betyder inte att invandring som sådan skapar brottslighet. Bakomliggande faktorer som måste beaktas, såsom socioekonomisk utsatthet, utbildningsnivå och segregation.

Vilka är de vanligaste gärningsmännen? Majoriteten av alla sexualbrott i Sverige och i Finland begås av svenska respektive finska män, även om vissa invandrargrupper är överrepresenterade. Gruppen ”invandrare” är mycket bred och inkluderar personer som bott i landet i decennier. Att gruppera så olika människor i en kategori riskerar att dölja verkliga orsaker bakom brottsligheten. Studier från både Brå och internationella källor visar att socioekonomiska faktorer har större betydelse än etnicitet när det gäller brottslighet. Låg inkomst, arbetslöshet och trångboddhet är riskfaktorer för kriminalitet, oavsett ursprung. Dessa faktorer drabbar invandrargrupper oproportionerligt eftersom de ofta möter större hinder på arbetsmarknaden och i skolsystemet.

Lehtinen hävdar att feminister ignorerar våld när det utförs av invandrare. Detta påstående saknar grund. Feministiska organisationer har länge arbetat mot alla former av våld mot kvinnor, oavsett gärningsmannens ursprung. Att lyfta fram våldets strukturella orsaker och kräva bättre skydd för offer är en central del av feminismen. Däremot finns en risk att frågor om sexualbrott används i politiska syften för att främja en rasistisk agenda. Att bekämpa våldtäkter handlar inte om att skapa en konflikt mellan ”svenska” och ”icke-svenska” män, utan om att synliggöra de strukturer som möjliggör sexualbrott.

Om vi vill minska sexualbrott i samhället bör vi fokusera på faktiska lösningar som att öka resurserna och stärka skyddet för utsatta, som tidiga insatser och utbildning om samtycke och jämställdhet. Bryta segregation och skapa bättre möjligheter för ekonomisk integration. Säkerställa att rättsväsendet fungerar effektivt och rättvist, så att fler förövare döms och brottsoffer får upprättelse.

Sann förändring kräver att vi ser helhetsbilden och arbetar för ett tryggare samhälle för alla.

Arbetet mot diskriminering och våld mot kvinnor behövs mer än någonsin!

Vi som var aktiva i #MeToo-rörelsen på Åland vet att det var de unga som var mest utsatta. Nyligen publicerades en rapport om ungas sexuella och reproduktiva hälsa av Folkhälsomyndigheten i Sverige, som visar att var fjärde ung kvinna har utsatts för penetration mot sin vilja och att var femte har blivit utsatt för våld under sex. Inget talar för att det är annolrunda på Åland tyvärr och en vaginal, anal eller oral penetration mot någons vilja är en våldtäkt. Idag finns en samtyckeslag som utgår från att sex ska vara frivilligt – utan samtycke är det ett brott.

Händer sträcks mot sol i mitten.

Just nu pågår ett politiskt korståg mot de som kallas ”woke” som idag tagit betydelsen smutskastning av dem som arbetar mot rasism, orättvisor och diskriminering. Rörelsen orkestrerat från USAs högerextrema krafter, men finns överallt också på Åland. Det skapar en backlash mot värderingar som många av oss trodde hade blivit självklara. Plötsligt anses det extremt att vara feminist, att arbeta med mångfald på arbetsplatser eller att försvara homosexuellas och transpersoners rättigheter. Att peka på att det finns strukturell diskriminering avfärdas som en lögn, trots att forskningen entydigt visar att den existerar. 

Idag att det är den vita mannen som står i centrum och till stor del handlar det om makt och att inte tappa positioner. Det handlar om könsroller, kvinnosyn och hur media och andra normgivande aktörer hanterar frågor om våldtäkt och mäns våld mot kvinnor. Dessa faktorer påverkar oss alla och leder till att kvinnor känner skam och skuld när de är offer, att kvinnor förväntas vara rädda och att gärningsmännen ofta ges viss förståelse eller ursäkt.

Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, skriver att Sverige har en våldtäktskultur och att första steget mot förändring är att erkänna detta. Jag menar att vi även måste våga se den djupt rotade misogynin – kvinnohatet – som är inbäddat i vår kultur. Vi behöver tala om hur denna destruktiva kraft påverkar oss och våra samhällsstrukturer.

Om vi vill minska antalet våldtäkter och annat sexuellt våld måste vi aktivt arbeta på olika nivåer och sätt, med samhällets värderingar, könsroller och synen på sex. I Storbritannien har inrikesminister Yvette Cooper föreslagit att extrem misogyni ska klassas som extremism. Detta är långt ifrån tillräckligt, men kan vara ett viktigt steg för att belysa problemet.

Feminism behövs mer än någonsin för att flickor och pojkar, kvinnor och män, ska må bra. Åland behöver en stor satsning för att komma åt detta omfattande folkhälsoproblem och vi behöver samspela internationellt då motkrafterna är starka och välorganiserade. Du som vill engagera dig på något sätt tag gärna kontakt, det finns mycket på gång men också många nya initiativ behövs.

Mia Hanström, feminist, antirasist och engagerade för mänskliga rättigheter

Aktiv i Ålands Feministparaply

Det är bråttom – nu krävs handling för existentiell hälsa

I en tid av snabb teknologisk utveckling och samhällsförändringar blir frågor om mening, balans och förmågan att hantera livets utmaningar allt viktigare. Digitaliseringen, särskilt sociala medier, påverkar inte bara hur vi lever – den formar också vår självbild och syn på hälsa genom orealistiska krav på lycka, perfekta kroppar och en felfri fasad. Vi lever längre, men mår psykiskt sämre. Existentiella frågor uppmärksammas oftast först när de leder till allvarliga problem eller sjukfrånvaro.

Den psykiska ohälsan ökar dramatiskt, särskilt bland unga. Men lösningen är inte fler fritidsaktiviteter – unga behöver framför allt möjligheter att samtala om livets viktiga frågor, både med varandra och med vuxna. Under många år var Åland ledande i att arrangera samtalsgrupper för unga, men denna verksamhet har idag nästan försvunnit. Tidigare erbjöd flera organisationer och kommuner sådana grupper där deltagarna diskuterade ämnen som framgång, vänskap och lycka – med hälsa i ett brett perspektiv. Fokus låg också på att utveckla kritiskt tänkande och reflektera över påståenden och värderingar, att rusta unga att må bra och vara aktiva i sina egna liv och i samhället.

Den pågående digitala transformationen, driven av artificiell intelligens, är bara början på den omvälvning som teknologin innebär för våra liv och vårt samhälle. Att stärka den existentiella hälsan är därför inte bara en individuell angelägenhet – det är en samhällsutmaning som måste startas redan i ung ålder.

Regeringen har tagit fram en folkhälsostrategi för Åland, vilken borde ge utrymme för satsningar på främjande och förebyggande hälsoarbete. Det finns åtminstone tre åtgärder som kan genomföras omedelbart, utan ytterligare utredningar:

1. Skapa stöd för smågruppssamtal inom befintliga fritidsverksamheter, där unga får utrymme att diskutera livets viktiga frågor.
2. Stödja gruppverksamheter som tjej-, kill-, regnbågs- och blandgrupper – en metod som tidigare utvecklades på Åland och som nu sprids i länder som Lettland och Litauen.
3. Integrera i högre grad existentiella teman i skolan, så att dessa frågor genomsyrar alla årskurser och ger barn och unga en stark grund för att hantera livets komplexitet.

Det är bråttom. Vi har en ung generation som, genom pandemin och det ständiga flödet i sociala medier, är mer utsatt än någonsin. Därför måste Landskapet omgående inleda en dialog med intresserade föreningar och kommuner om hur arbetet för unga och deras existentiella hälsa kan förverkligas. 

Låt skammen falla på förövarna – inte offren

Läser och funderar
Rättegången i Frankrike där Gisèle Pelicot krävde en öppen process har skakat landet. Hennes ord ”Skammen ska falla på förövarna, och inte offren” är en kraftfull uppmaning.
Hennes man dömdes för att ha drogat och våldtagit henne flera hundra gånger tillsammans med andra män. Totalt stod 50 män åtalade. De representerar olika yrken och bakgrunder, men alla bidrog till en tystnadskultur där ingen anmälde övergreppen.
Domen var tydlig: Gisèles man fick 20 års fängelse och de övriga männen fick tre till femton års straff. 

Sexuella övergrepp ska inte tolereras, och förövarna ska ställas till svars. 
#MeToo visade på strukturer som upprätthåller otrygghet för kvinnor. Genusforskningen visar att det finns tydliga strukturer och mönster för att uppräthålaMen det räcker inte att synliggöra – vi måste agera. Frankrikes och andra länders motstånd mot samtyckeslagar är ett tydligt exempel på hinder för verklig förändring.

Vi behöver lagar och samhälleliga normer som konsekvent står upp för offren och bryter patriarkala strukturer. Dessutom måste samhället satsa resurser på förebyggande arbete bland barn, ungdomar och vuxna. Det kan ske genom utbildningsinsatser i skolorna som lyfter frågor om samtycke och respekt, stöd till föräldrar att prata med sina barn om dessa ämnen, och riktade insatser för att ändra destruktiva attityder bland vuxna genom kampanjer och samtal.

Inspireras av Gisèle Pelicots mod och försäkra att skammen alltid faller på förövarna – aldrig på offren.

 

I förändring finns hopp

Skrev en insändare

Den 25 nov var det FN:s internationella dag mot våld mot flickor och kvinnor. Vi var en skara som uppmärksammade den på torget i Mariehamn. Över hela världen ser vi bakslag för kvinnors fri- och rättigheter - sådant som kvinnor kämpat för i över 100 år. Aborträttigheter minskas i USA, tvångsäktenskap legaliseras i Irak, Afghanistan har totalt tystat och låst in kvinnorna. På Åland, där vi kommit relativt långt, har vi både parlamentsledamöter och en förening som motarbetar det fortsatta arbete för jämställdhet då dem menar att det inte alls hänger ihop. Detta trots att vi både har kunskaper, erfarenheter och statistik som synliggör hur utsatta flickor och kvinnor är för våld, sexuella trakasserier och kränkningar. Vi har ett rättssystem där förövare fortfarande ofta går fria då bevisningen är svår. Samtidigt har vi ett stort antal män som begår självmord och som självmedicinerar med alkohol och andra droger för att de mår dåligt. Den digitala världen, som skulle kunna vara en plats för samspel och frihet, har istället blivit en arena där kvinnoförakt och våld har stor plats. En plats där den så kallade skönhetsindustrin, genom sociala medier
och influencers driver på för kloliknande naglar, lager på lager av ansiktskrämer, fillers och fysiska ingrepp. I den digitala världen ska flickor och kvinnor passa in i påhittade stereotypa bilder som gömmer deras verkliga jag. Flickors värde ligger inte i deras intellekt, utan deras yttre. Där förväntas samtidigt pojkar och män se flickor och kvinnor som användbara för sina egna begär och status. Flickors och kvinnors frihet förminskas igen. Pojkar och män berövas sin mänsklighet. I samma motkraft förutsätts att HBTQI+ personer helst inte ska existera eller åtminstone inte synas eller höras. I denna värld föds hopplöshet och misstro och risk för radikalisering, men lösningen är inte uppdelning eller att peka utan en grupp som fiende, utan solidaritet. Det innebär att tillsammans förändra de system som förstör för alla. Flickor och kvinnor måste våga ta plats i kampen för sina egna kroppar, sin frihet och sin rätt att leva utan rädsla. Män måste ställa sig bakom den kampen, men samtidigt ta kamp för sin egen rätt att vara människa och medmänniska. Patriarkatet, exploateringen och techjättarnas stora inflytande på människors liv måste brytas. Vi måste bygga om samhället så att solidaritet, respekt och jämlikhet är grunden. Det finns hopp. Vi måste vara modig och besvärliga. Vi måste prata om det som skaver. Vi måste ställa krav på förändring.

1:a MAJ 2024

1: maj är för mig och många andra på vänsterkanten en viktiga dag.

Det är en chans att lyfta viktiga frågor en dag att stärka  samhörigheten och det är en dag för att fira och stå upp för demokratiska rättigheter här hemma och runt om i världen.

Vi som firar första maj och engagerar oss alla andra dagar i stort och i smått möts och lyfter vikten av att ta ansvar för den värld vi lever i. Klimatkris, krig och konflikt och hoten mot demokratin är alla globala utmaningar som vi måste lösa gemensamt liksom frågor om utanförskap, ofrivillig ensamhet, lokal fattigdom och andra orättvisor som drabbar människor. Vägen framåt är organisera sig, samarbeta och att stötta varandra i arbetet för en bättre värld.

1: maj är arbetarrörelsens dag där facket har en central roll. Den fackliga organiseringen är låg på Åland, vilket är vanligt i små samhällen som inte har en stor arbetsgivare, men att vara med i facket är inte som många tror bara en arbetslöshetsförsäkring utan är också en solidairtets handling gentemot andra här hemma och runt om i världen. Åland behöver fler som går med i facket och facket behöver fler som engagerar sig för att vara starka och ständigt kunna förnya sig.

I år har jag inte möjlighet att vara med på torget i Mariehamn där den åländska socialdemokraterna samlas och firar. Men tar mig en stund att hämta energi och kunskap för fortsatt engagemang.

Ha en fin 1:a maj som i är verkar ha vädrets makter med sig,