Skrev en insändare om framtiden för skärgårdstrafiken

hav, klippor och kummel

Tidningsrubrikerna efter regeringens besked om att lägga ner Tvärgående linjen gjorde mig, liksom många andra, sorgsen. Jag har försvarat och argumenterat för den i många år. Men vi måste nu lyfta blicken, se bortom enskilda rutter och fokusera på helheten. Det handlar om att bygga en hållbar och trygg skärgårdstrafik som inger hopp för framtiden. Skärgårdstrafiken har sen jag flyttade till Åland för 40 år sedan varit ett slagfält. Kommunerna har gång på gång ställts emot varandra. Det har saknats långsiktig planering och gemensamma spelregler för hur många turer som ska erbjudas. Att färjfästena inte ens varit av samma typ i hela skärgården har skapat stora problem.

Det vi vet i nuläget är att färjfästena, inklusive Snäckö, nu byggs om för att bli kompatibla med varandra. Det är en ekonomiskt stor satsning och ett viktigt steg mot ett flexibelt system. Tekniken utvecklas i snabb takt, vilket ger nya möjligheter – men det förutsätter att vi har en grund som är anpassnings-, skalbar och framtidssäkrad.

Att det idag bor färre i skärgården än för trettio år sedan har flera orsaker. En är trafiken som hela tiden är osäker och har stora brister – när det gäller rutter, kapacitet och tillgänglighet. Många turer är utformade endast för dem med bil, vilket gör det svårt för unga, äldre och turister utan körkort att ta sig fram. Utan en långsiktig plan är det omöjligt att satsa på företagande, distansarbete eller turismutveckling i skärgården. Nu finns det
verktyg landskapet kan med hjälp av ny statistik ner på tur-nivå analysera beläggning och behov, vilket möjliggör bättre prioriteringar. Men detta kräver ett nytt flexibelt system.

För att kunna erbjuda fler avgångar där behovet är som störst måste vi tänka nytt. Kortare rutter ger både ökad flexibilitet, lägre kostnader och öppnar för elektrifiering – en nödvändig lösning både ekonomiskt och miljömässigt.

Olika alternativ diskuteras nu inom den politiska tankesmedja där jag har förmånen att delta. Jag hoppas att detta leder till att våra lagtingspolitiker kan enas om en långsiktig strategi. Skärgården har inte råd med ännu ett politiskt haveri, som avbrutna projekt eller utredningar som inte leder någonstans.

Att inte göra något, eller att tro att vi kan fortsätta som idag, är inte ett alternativ. En levande skärgård kräver en fungerande infrastruktur – det är viktigare än någonsin, särskilt med tanke på behovet av ökad beredskap inför kriser och katastrofer. 

Mia sitter i en båt och tittar på havet

Infrastrukturavdelningen arbetar nu med en beställning som syftar till att framtidssäkra skärgårdstrafiken. Det handlar om att skapa ett system där båtar och avgångar används så effektivt att driftskostnaderna minskar. Förändringarna kommer påverka våra resvägar – hur vet vi ännu inte – men förändring är nödvändig. Ja, den kan kännas obekväm. Men landskapet måste bygga en tillförlitlig och framtidsanpassad trafik.

Jag hoppas nu att våra lagtingspolitiker klarar av att kompromissa och samarbeta över partigränserna, så att vi denna gång får planer som håller längre än en mandatperiod.

Som skärgårdsbo har jag länge haft låg tilltro till trafikavdelningen. Men den kompetens och framtidsinriktning jag ser idag ger mig hopp. Samtidigt krävs det att vi som bor i skärgården släpper byatänket och börjar se den större bilden.