Hur länge kan ansvar utkrävas?

Efter att SVT visade sin dokumentär om artisten Josefin Nilsson gjordes en ljusmanifestation och möten ordnades på temat #brinnförjosefin. Den händelsen och en del andra runt #metoo har väckt frågan om hur länge förövare ska straffas för sina brott. 

Hur kan man tänka kring detta? Kan en förövare kräva att omgivningen ska förlåta eller glömma? Vad är det som gör att vi är många som tycker att det är ok att fortsätta att avkräva ansvar?

Vårt rättsväsende säger att den som dömts har sonat brottet genom avtjänat straff. Men det finns många aspekter att ta in. En är att dessa brott är svårbevisade i en domstol, ett annat att förövaren ofta förminskar de som har hänt, inför sig själv och i domstolen för att slippa straff eller åtminstone få ett så lindrigt straff som möjligt. Samtidigt finns den utsatta och omgivningens minnen kvar. 

Det finns en tendens att förövaren i just brottet våld i nära relationer inte vill eller behöver erkänna att de gjort fel, utan t ex menar att de var ett missförstånd eller att de var offrets eget fel. Hela maktspelet och den normaliseringsprocess som ingår i konceptet våld mot partners är extremt komplext och samhället har spelat med, osynliggjort och förminskad denna form av brott. Ja, tidigare till och med inte ens sett det som ett brott. 

Det har gjort att förövarna och en stor del av omgivningen ofta förväntar sig och kräver att alla ska förstå, förlåta och glömma bort deras brott och den utsatta glöms bort. Det finns i de flesta fallen ingen självinsikt eller vilja att försöka förstå sitt eget handlingsmönster eller hur den andra uppfattat händelserna. Det finns heller ingen vilja till förbättring (för de var ju den andras fel). Förlåtelse kan inte krävas men kan förstås fås, men jag menar att en miniminivå skulle vara att som förövare åtminstone vara ärlig om våldet som varit, istället för att försöka förminska det. Att en förövare måste ta ansvar för att ha skadat någon för livet (fysiskt likväl som psykiskt). Innan vi alls kan börja prata om huruvida en kvinno/partnermisshandlare sonat sitt brott och "kan leva som om inget hänt". En förövare måste bearbetar sitt behov av makt och kontroll av sin partner, ett mönster som lett till att man tillåtit sig att förnedra, vara våldsamma och psyka en person som man samtidigt menar att man älskar och vill leva med. I grunden handlar det om att inse konsekvenserna av sitt handlande och hur det påverkar offret. 

Ett stort problem är att väldigt få förövare döms. Många blir inte anmälda t ex för att den utsatta inte orkar med den processen, de kan jag som samordnare för de åländska #metoo uppropet vittna om. Dessutom blir väldigt få av dessa brott lagförda, alltså att åklagaren för de vidare till domstolen. Det vittnar bland annat Amnestys rapport om. 

Det kan finnas massor av orsaker till att man väljer att kontrollera en annan människa genom psykiskt och/eller fysiskt våld. Men att bli en kvinnomisshandlare är ett val och de valet måste få konsekvenser utöver att man kan få ett straff. Det kan t ex leda till att man tappar en del privilegier och att alla jobb inte kommer att vara tillgängliga, speciellt om man jobbar i en bransch eller sektor där anseende, förtroende och förebildsstatus har en roll. En förövare som suttit av sitt straff ska absolut kunna försörja sig, men att bli utesluten ur gemenskapen eller stigmatiserad, är en konsekvens man riskerar. Har man tagit sitt straff är man skuldfri i juridikens ögon. Men stigma, att inte får vara med, handlar om känsla och förlåtelse. Och det är betydligt mer komplicerat än juridik. Det är rimligt att samhället tappar förtroende för en person som misshandlat. Men det behöver inte betyda att man är dömd till ett liv i utanförskap. Ångrar man sitt brott och bygger upp förtroendet igen så ska de ha betydelse. Även om det kan vara lättare sagt än gjort. För att verkligen blir fri i medmänniskors ögon måste man visa i ord och handling att man har förstått vad man gjort och att man har lärt sig något. Det som är en del i det  livslånga arbete för att utvecklas till en bättre människa som vi alla har ett ansvar för.

Sedan kan vi ju prata om straff. Är det ens att kalla de straff att dömas till villkorlig dom, för att ha slagit en annan människa sönder och samman, hotat hen till livet och satt spår i hen både kropp och själ för alltid!

Jag menar att fokus ska ligga på att få till en reell förändring på grundproblemet; mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer, oavsett om de sker i utsatta familjer eller av kända och mäktiga män. Vi måste se att i vår vardag finns fortsättningsvis alldeles för ofta mönster och strukturer där vi är med och supportar fruktansvärda och destruktiva mönster. Saker som t ex överslätande av små pojkars våld, fulla killars trakasserande och tafsande och andra kvinnors skitsnack om andra utsatta kvinnor.

Ja, vi har mycket att jobba med vi vårt samhälle och många skulle också må bättre, även våldsutövare. 

Därför arbetar jag bland annat för:

* Förändrade straffskalor och en mer uppdaterad lag kring sexualbrott och våld i nära relationer.

* Samtyckeslagstiftning, jag vet att de finns engagerade jurister som inte tycker att det är bra, men jag som utbildare av unga anser att en tydlig lag är oerhört viktig.  

• Sexualbrottsutredningar och utredningar om våld i nära relationer måste prioriteras och kompetensen höjas hos polis och domstolar.

* Den som utsatts för våldtäkt, sexiualbrott och misshandel av en närstående måste få tillgång till psykologiskt stöd och traumabehandling - oavsett om hen anmält eller inte.

* Mer jämställdhetsarbete på alla områden, inte minst i företag och föreningar så att alla arbetsplatser och ställen blir trygga.

* Ett resurscentra för utbildning och fortbildning av unga kring jämställdhet och att en organisation får i uppdrag att skapa möjlighet för att tonåringar att delta i tjej-, kill och regnbågsgrupper, trygga mötesplatser där man i smågrupper kan samtala om livets viktiga frågor.