Genusperspektiv på hälsa och sjukvård

Ålandstidningen lyfter i en artikel i fredags av Emma Harald på en viktigt fråga "genusperspektiv i vården”. Feminism, genus och jämställdhets är ju frågor som jag både är kunnig i och engagerade för, även om än min nisch nu inte är sjukvård. Jag har dock följt frågan på avstånd genom åren. Så jag har sett att det är en väldigt viktiga fråga för att hälso- och sjukvården inte ska vara diskriminerande.

Det finns en hel del både forskning och praktiskt arbete gjort i Sverige där regeringen gav Sveriges kommuner och landsting bidrag som skapat utrymme för olika former av utvecklingsprojekt och forskning.

Så här funderar jag:
Den moderna västerländska medicinen och sjuk- och hälsovården har ansetts vara könsneutral och kön/genus har setts som irrelevant, på samma sätt som det tidigare ansetts som ett onödigt perspektiv för skolan eller dagis. ”Vi behandlar ju alla som individer” har man argumenterat, men när man fått utbildning och börjat granska sig själv har man fått syn på begränsande och diskriminerande mönster som man själv är med och upprätthåller. Problemet inom alla områdena är att personalen skolats in i att förstå sig själva som neutrala och opartiska i relation till elever, dagisbarn, föräldrar, patienter och medarbetare. 

Rapporter och forskningsrapporter visar på att medicinsk kunskap i hög grad utgår från den manliga kroppen, en ung vit man på cirka 70 kilo, det vill säga symtom, normalvärden, bemötande med mera bygger på det. Denna kunskap har oreflekterat förutsatts gälla även alla andra män, kvinnor och barn. Forskningen inom medicin har utvecklats från att ha varit helt omedveten om könets betydelse medan det idag finns en hel del så kallade tilläggsforskning där kvinnor har inkluderas i studier för att få giltig kunskap om bland annat normalvärden. Det har också gjorts könsskillnadsforskning, forskning där både män och kvinnor ingår men där skillnaderna antingen har osynliggjorts eller överbetonats. 

Idag måste det ställas krav på genusforskning, då krävs det att man har en genusteoretisk grund, där det ingår en maktanalys och en granskning av befintlig forskning med ett kritisk perspektiv. När man läser på visar det sig att få studier inom omvårdnad är gjorda med ett genusperspektiv. Flera studier visar t ex att sjuksköterskor beskriver kvinnliga patienter i mindre positiv dager än manliga. Genushierarkier har inte förändrats inom hälso- och sjukvården, utan snarare har könsstereotyper stärkts. 

Över lag kan man konstatera att vårt sätt att bemöta andra människor ofta är omedvetet influerat av stereotyper men även fördomar och det bidrar till att upprätthålla mönster som ofta kan vara destruktiva. En effekt av detta kan bli att kvinnor blir kvar i en historisk uppoffrande eller utplånande roll och män i en ”rationella" och fixande roll. Ett genusperspektiv är ett redskap för att kunna se dessa mönster och för att kunna ifrågasätta de maktrelationer som ingår. Ett viktigt steg är att personalen blir medveten om vilka signaler de ger till patienter. Det innebär att reflektera över vad och hur man reagerar och gör saker. Det är inte ett helt enkelt arbete men oerhört viktigt och spännande för den som vill utvecklas. 

Ansvaret för en fungerande kommunikation i vården ligger på organisationen och personalen, inte på patienten. Genusperspektiv behövs också på lednings- och styrelsenivå, så att inte prioriteringar och beslut skapar problem för de som ska utföra arbetet. Det krävs att  genusperspektiv inkluderas i vårt dagliga arbete på alla nivåer. Men för det krävs det kunskap.

Jag är övertygad om att det kommer att göra vården bättre dessutom; långsiktigt rationellare och mer ekonomiskt.

Det ska jag framöver arbeta för att ÅHS jobbar med, nu när jag börjar bli varm i kläderna på min post som ordförande : ) ÅHS ser jag att man skulle kunna inrikta sig på två saker: 

1. Undersöka och granska vårdstatistik, vårdresultat och skillnader i kvalitet och tillgång ska ha ett genusperspektiv för att synliggöra sådant organisationen och personalen inte ser. 

2. Internutbildning för att höja genuskompetensen för att därmed öka förutsättningarna för en vård som är jämställd vad det gäller tillgång, kvalitet och säkerhet. 

Erfarenheter visar att när man fått utbildning (fått på sig de så kallade genusglasögonen) så upptäckter man ojämlikhet i systemet som man helt enkelt inte sett innan och automatiskt börjar man förändra både i sitt bemötande men också i strukturer. 

Ett projekt som jag läst om visade hur olika man behandlade kvinnor och män det synliggjordes genom att någon ställde frågan varför produceras så mycket mer tvätt i från den manliga delen jämför med den kvinnliga där man behandlar hudsjukdomar, man började granska och konstaterad att kvinnor med hudproblem oftast fick en salva och fick sen gå hem för att vårda sig själv, medan männen fick behandling på sjukhuset, som att de inte var kompetenta att ta vara på sig själva. På samma sätt har man ju sett mönster på dagis där små pojkar för mycket mer hjälp att t ex klä på sig, flickor får inte alls samma hjälp.

För den som vill lära mer finns lättläst kunskap om genusperspektiv på medicin och vård. Jag rekommendera jag dessa två länkar:

(O)jämställdhet i hälsa och vård - genusmedicinsk kunskapsöversikt från Sveriges kommuner och landsting

och den Svenska vårdhandboken