Läser och filosoferar så här på lördagsmorgonen. De som inte ser eller inte vill se att de finns diskriminerande strukturer, som inte ser eller vill se att vi föds med olika förutsättningar beroende på var vi föds och vem vi föds till, som bara utgår ifrån ett individ perspektiv i sina politiska lösningar kommer ofta till andra slutsatser och förslag än jag och de som har sin grundsyn i utgångspunkten att det finns strukturer som gör skillnad. Strukturer som gör att det blir skillnad för en människa om man föds i Husby eller på Östermalm om man föds till man eller kvinna, om man föds med mörk hudfärg eller vit, om man har en funktionsnedsättning eller inte…
Om man för en politik där man huvudsakligen riktar sina insatser till individer, blir det som att bara se på symtomet istället för orsaken. Åtgärderna blir bara yta och innehåller varken substans eller förändringspotential. Politiken tenderar att skuldbelägga vissa grupper och gynna de redan gynnade.
Men det är inte lätt att göra rätt, det kan vara rätt att ibland ge pengar till enskilda satsningar för att utveckla områden, men de leder ofta inte till en bestående förändring, för de stoppar upp när vi sen möter de maktordningar som ständigt verkar i våra liv. Det gör det oerhört svårt att förändra, men det går, men inte av sig själv. Vill vi som människor leva mer jämlikt vilket historien visat att alla (även de som har stort livsutrymme och mycket makt) vinner på så måste vi ständigt jobba för förändring mot ett mer jämlikt samhälle och då måste grunden för analysen vara att lyckas se att det finns maktordningar och normer, vilket ibland faktiskt kan vara svårt. I boken Pärlkrokodiler som jag skrev för ett antal år sen citerar jag mansforskaren, Michael Kimmel där han med ett eget exempel försöker synliggöra detta. »En vit kvinna säger till en svart kvinna att de är förenade av sitt kön, i förhållande till den manliga världen. Den svarta kvinnan frågar vad den vita kvinnan ser i sin spegel på morgonen. Hon svarar: En kvinna. Det är det som skiljer oss, säger den svarta kvinnan. För jag ser en svart kvinna. När jag ser mig själv i spegeln, säger Kimmel ser jag en människa. Jag är den ursprungliga människan, normen. Jag är vit medelklass man, jag har varken ras, klass eller kön.« För de flesta män är det så att de varken upplever eller ser privilegiet att vara man. Det är en självklarhet. På samma sätt fungerar det t ex för en kvinna som är priviligierad och inte drabbas av andra diskrimineringar. Här handlar det inte om att det är synd om någon eller att någon är offer, utan att se att vi har strukturer i vårt samhälle som gör skillnad och diskriminerar.
Det krävs medvetenhet för att se och det är till viss del en färskvara vi som har många privilegium och lever och utgår från vår självklara värld. Vi måste jobba med att sätta oss in i andra människors villkor. Det är spännande, smärtsamt och svårt, men oerhört viktigt om man tror på jämlikhet och att vi ska forma ett så jämlikt samhälle som möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar