Att vara tonåring

Att vara fjorton – femton år är för många som att leva i ett demokratiskt ödeland. Utlämnad åt föräldrar av vilken sort som helst, helt beroende av deras vuxenliv. Ett liv som tar som väldigt olika uttryck en del helt kaotiska andra en trygg gemenskap. Samtidigt finns stora krav på självständighet och ansvarstagande. Något som tar sig uttryck helt olika, en del väljer att vara hemma läser, tittar på TV och drömmer om gemenskap, andra får gemenskap men med priset att ha sex tidigt, snatta, använda droger och vara allmänt ”tonårs barnslig”.
Skolan är en stridsplats där man ständigt ska positionera sig och prestera antingen på den ”goda arenan” genom att skriva bra på proven och få bra betyg, men då får man nördstämpel eller på den ”dåliga arenan” där man kan få ”coolstämpel” och få pluspoäng i relationsspelet mellan killar och tjejer. I skolan upplever man tillkortakommanden, svek, skuld och ständiga test på lojalitet vilket drar oerhört med energi.
Samhället bjuder inte 14-15 åringar några bra arenor där de blir tagna på riktigt alvar skolan klarar det inte, fritiden klarar det någon gång ibland, Ungdomsorganisationerna kämpar på och lyckas någon gång ibland men når inte ut till en större grupp. Sen blir de i sin tur inte tagna alvar och utsätts för olika härskartekniker.
Varför kan inte vuxenvärlden och samhället förstå att det är ett oerhört resursslöseri med den struktur och de förhållningssätt man har idag.