Låt skammen falla på förövarna – inte offren

Läser och funderar
Rättegången i Frankrike där Gisèle Pelicot krävde en öppen process har skakat landet. Hennes ord ”Skammen ska falla på förövarna, och inte offren” är en kraftfull uppmaning.
Hennes man dömdes för att ha drogat och våldtagit henne flera hundra gånger tillsammans med andra män. Totalt stod 50 män åtalade. De representerar olika yrken och bakgrunder, men alla bidrog till en tystnadskultur där ingen anmälde övergreppen.
Domen var tydlig: Gisèles man fick 20 års fängelse och de övriga männen fick tre till femton års straff. 

Sexuella övergrepp ska inte tolereras, och förövarna ska ställas till svars. 
#MeToo visade på strukturer som upprätthåller otrygghet för kvinnor. Genusforskningen visar att det finns tydliga strukturer och mönster för att uppräthålaMen det räcker inte att synliggöra – vi måste agera. Frankrikes och andra länders motstånd mot samtyckeslagar är ett tydligt exempel på hinder för verklig förändring.

Vi behöver lagar och samhälleliga normer som konsekvent står upp för offren och bryter patriarkala strukturer. Dessutom måste samhället satsa resurser på förebyggande arbete bland barn, ungdomar och vuxna. Det kan ske genom utbildningsinsatser i skolorna som lyfter frågor om samtycke och respekt, stöd till föräldrar att prata med sina barn om dessa ämnen, och riktade insatser för att ändra destruktiva attityder bland vuxna genom kampanjer och samtal.

Inspireras av Gisèle Pelicots mod och försäkra att skammen alltid faller på förövarna – aldrig på offren.

 

I förändring finns hopp

Skrev en insändare

Den 25 nov var det FN:s internationella dag mot våld mot flickor och kvinnor. Vi var en skara som uppmärksammade den på torget i Mariehamn. Över hela världen ser vi bakslag för kvinnors fri- och rättigheter - sådant som kvinnor kämpat för i över 100 år. Aborträttigheter minskas i USA, tvångsäktenskap legaliseras i Irak, Afghanistan har totalt tystat och låst in kvinnorna. På Åland, där vi kommit relativt långt, har vi både parlamentsledamöter och en förening som motarbetar det fortsatta arbete för jämställdhet då dem menar att det inte alls hänger ihop. Detta trots att vi både har kunskaper, erfarenheter och statistik som synliggör hur utsatta flickor och kvinnor är för våld, sexuella trakasserier och kränkningar. Vi har ett rättssystem där förövare fortfarande ofta går fria då bevisningen är svår. Samtidigt har vi ett stort antal män som begår självmord och som självmedicinerar med alkohol och andra droger för att de mår dåligt. Den digitala världen, som skulle kunna vara en plats för samspel och frihet, har istället blivit en arena där kvinnoförakt och våld har stor plats. En plats där den så kallade skönhetsindustrin, genom sociala medier
och influencers driver på för kloliknande naglar, lager på lager av ansiktskrämer, fillers och fysiska ingrepp. I den digitala världen ska flickor och kvinnor passa in i påhittade stereotypa bilder som gömmer deras verkliga jag. Flickors värde ligger inte i deras intellekt, utan deras yttre. Där förväntas samtidigt pojkar och män se flickor och kvinnor som användbara för sina egna begär och status. Flickors och kvinnors frihet förminskas igen. Pojkar och män berövas sin mänsklighet. I samma motkraft förutsätts att HBTQI+ personer helst inte ska existera eller åtminstone inte synas eller höras. I denna värld föds hopplöshet och misstro och risk för radikalisering, men lösningen är inte uppdelning eller att peka utan en grupp som fiende, utan solidaritet. Det innebär att tillsammans förändra de system som förstör för alla. Flickor och kvinnor måste våga ta plats i kampen för sina egna kroppar, sin frihet och sin rätt att leva utan rädsla. Män måste ställa sig bakom den kampen, men samtidigt ta kamp för sin egen rätt att vara människa och medmänniska. Patriarkatet, exploateringen och techjättarnas stora inflytande på människors liv måste brytas. Vi måste bygga om samhället så att solidaritet, respekt och jämlikhet är grunden. Det finns hopp. Vi måste vara modig och besvärliga. Vi måste prata om det som skaver. Vi måste ställa krav på förändring.

1:a MAJ 2024

1: maj är för mig och många andra på vänsterkanten en viktiga dag.

Det är en chans att lyfta viktiga frågor en dag att stärka  samhörigheten och det är en dag för att fira och stå upp för demokratiska rättigheter här hemma och runt om i världen.

Vi som firar första maj och engagerar oss alla andra dagar i stort och i smått möts och lyfter vikten av att ta ansvar för den värld vi lever i. Klimatkris, krig och konflikt och hoten mot demokratin är alla globala utmaningar som vi måste lösa gemensamt liksom frågor om utanförskap, ofrivillig ensamhet, lokal fattigdom och andra orättvisor som drabbar människor. Vägen framåt är organisera sig, samarbeta och att stötta varandra i arbetet för en bättre värld.

1: maj är arbetarrörelsens dag där facket har en central roll. Den fackliga organiseringen är låg på Åland, vilket är vanligt i små samhällen som inte har en stor arbetsgivare, men att vara med i facket är inte som många tror bara en arbetslöshetsförsäkring utan är också en solidairtets handling gentemot andra här hemma och runt om i världen. Åland behöver fler som går med i facket och facket behöver fler som engagerar sig för att vara starka och ständigt kunna förnya sig.

I år har jag inte möjlighet att vara med på torget i Mariehamn där den åländska socialdemokraterna samlas och firar. Men tar mig en stund att hämta energi och kunskap för fortsatt engagemang.

Ha en fin 1:a maj som i är verkar ha vädrets makter med sig,

Vi vuxna är problemet!

Ungdomar saknar framtidstro. Den komplexa och skrämmande utvecklingen i omvärlden gör att de
tenderar att distansera sig snarare än engagera sig. De visar den svenska Ungdomsbarometern. Fler har också tappat tron på demokratin som system och politik som metod. Unga känner varken tilltro till sina egna möjligheter att påverka samhället eller på politikers förmåga att lösa samhällsproblem. Vi har ingen undersökning på Åland men hälsa i skolan visar att allt fler unga mår dåligt och inte mycket talar för att de skiljer så mycket från de som den svenska Ungdomsbarometern lyfter fram.

Det är vårt ansvar som vuxna att hjälpa unga att återfå hopp inför framtiden och att kanalisera sina oro och frustrationer till engagemang. Unga måste i många olika sammanhang ges möjligheter att vara engagerade, delaktig och kunna påverka. De måste ges möjlighet att möta och träna på samtala med olika engagerade politiker, aktivister och entusiaster i skolan såväl som på fritiden. Vi har alltför länge matat barn och unga med sysselsättning i form av mängder av fina fritidsaktiviteter, men vi har inte givit dem redskap att engagera sig och att hitta mål och mening. Det är vi vuxna som måste visa att samarbete och samhällsengagemang är de som samhället behöver och de som gör att man mår bättre, även när det är utmanande. Det är vi vuxna som ska bjuda in och med unga och träna dem i detta, men vi sviker dem med vår välvilja och med våra livsval som bidrar till natur- och klimatkatastrofer. Vi är två generationer som överutnyttjat mycket av det som den unga generation skulle få leva och njuta av.

Vi vuxna och våra organisationer måste förändras, och vi måste hjälpas åt för att göra det. Vi måste aktivt arbeta med klimatkrisen, även om det innebär obekvämt. Vi bör inte bara kritisera politiken utan också bidra till dess förbättring. Skola och fritid måste omorganiseras för att prioritera ungas framtidshopp, och undervisningen och aktiviteterna måste främja deras möjlighet att bli aktiva medborgare. Skolorna bör öppna sina dörrar för organisationer och politiska partier så att alla unga får möjlighet att möta och diskutera med olika engagerade personer, och höra deras motivation och tankar kring olika frågor. Vi måste själva engagera oss för andra och inkludera unga i detta engagemang. Det finns många sätt att engagera sig, man kan t ex arbeta med matdistribution vid Röda Korset, bli stödfamilj för en ung person som behöver extra stöd, engagera sig i läxhjälp för barn som behöver extra träning, vara aktiv i en förening som strävar efter förbättring ab något område i samhället eller för en specifik grupps situation, eller gå med i ett politiskt parti för att driva frågor man anser vara viktiga. 

Möjligheterna finns och det brinner, vi kan alla göra något, men politikerna har ett extra ansvar.