tisdag 5 februari 2019

metoo kultur norden

Idag hade vi ett seminarium på biblioteket, här är mitt tal:

Bild delad från Maria Widén på FB.
Under hösten 2017 gick #metoo som en löpeld genom samhället runt om i världen också på Åland. Vi såg i sociala medier hur kvinnor delade med sig sina berättelser om sexism, sexuella trakasserier och övergrepp. På sidan metoo.ax kan man fortfarande läsa en del av de anonymiserade vittnesmål och det åländska uppropet som skrevs under av 1568 kvinnor på Åland.
Kampanjen initierades av mig Mia Hanström och Feministparaplyet och Feministakademien samlade en grupp på ett tiotal kvinnor som jobbade så gott som dygnet runt med att moderera Facebookgruppen #Ålandockså. Där samlades över 4000 kvinnor och icke binära och över 270 vittnesmål samlades in. Från dem och i samtalen i gruppen blev det tydligt att vem som helst kan bli utsatt, men att de som är mest utsatta är det som utöver att de är kvinnor också har något annat som försvagar deras position t ex de är unga, har någon funktionsvariation, mår dåligt, är i underordnad ställning på en arbetsplats eller på annat sätt hade en svagare ställning i vårt samhälle.

I december hölls en manifestation här på biblioteket, med uppläsning av några av de vittnesmål som kommit in, det var värdigt och starkt berörande. Fram kommer en bilda av ett Åland som behöver förändring i grunden. Vi har problem liksom resten av världen och orsaken till problemet finns inbäddad i vår kultur, en kultur där sexuella trakasserier, övergrepp och sexism alltför länge trivialiserats, ignorerats och avfärdats som ett ”privat” problem för kvinnor och vi alla har varit med och upprätthållit strukturen. Under januari 2018 diskuterades metoo i lagtinget de var bra. I juni lyfte vi på Alandicadebatt metoo med fokus på bättre lagstiftning och bättre rättspraxis. I december i år sattes fokus på män och mäns ansvar och män vittnade om hur de berörts och om vikten av att alla nu engagerar sig.

Men ärligt talat trots detta och några till insatser har detta omfattande problem fått alltför lite uppmärksamhet och åtgärder ute i samhället.

Idag sätter vi fokus på kulturområdet ett område som vi genom de branschvisa grupper vi följt i Sverige och Finland men också genom vårt eget insamlande vet inte är förskonat. I Finland har man gjort en utredning om sexuella trakasserier i film och teaterbranschen och branschen har tagit fram åtgärder och strategier. I Sverige likaså.

Inget sägs dock om problematiken med frilans och det stora ideella engagemanget och allt arbete med barn och unga inom kulturområdet. Det berör både länder och självstyrda områden men blir speciellt viktigt för oss att fokusera på här på Åland där kultursektorn huvudsakligen bygger på just frilans och ideellt engagemang, det gör att lagar för arbetsmarknaden inte gäller, det finns heller inga organisationer som tar tillvara eller kan fånga dessa gruppers intressen. Jag kan väl säga att det inte har varit lätt att hitta kulturengagerade som vill bjuda på citat eller stå på scen för att diskutera denna fråga, trots att alla tyckte att det varit viktigt.  Det lilla samhället har precis som en bransch en tystnadskultur och här blir det dubbel tystnad. Att synliggöra är att riskeras att svartmålas! Ingen vill heller vara besvärlig i en bransch där man arbetar med passion och skapar konst med stort hjärta. Kulturbranschen och kanske speciellt musiken bygger också mycket på enskilda elever vilket gör ett extra riskmoment. Författare samlas inte på samma sätt i rum och grupper. Men det finns andra sammanhang som fester och i alla branscher är alkohol relativt ofta en del i samlingskulturen. I film och teater kan de handla om lättkläddhet och våldsamma roller och maktpositioner. Ja det finns många risktillfällen inom kultur på olika nivåer och områden, de ska vi fokusera på idag.

Inga kommentarer: