Ofrivillig ensamhet och psykisk ohälsa, en utmaning

Ofrivillig ensamhet och psykisk ohälsa, två områden som tycks öka lavinartat, här hemma och runt om i västvärlden. 

Vi har byggt och fortsätter att bygga ett samhälle där gapet mellan fattiga och rika ökar, där utsatta grupper ställs emot varandra istället för att de gör gemensam sak för att förbättra villkoren och där ensamheten och den psykiska ohälsan får allt större utrymme i sviterna av de effektiva, rationella och ekonomiskt styrda systemen. 

De tidigare organisationerna som föreningsliv och kyrkor som tidigare varit sammanhållande och stärkande av social band minskar och har på en hel del ställen får nya roller. Samhället har en stark kod i att vi ska klara oss själva. Den gemensamma servicen och stödfunktionerna säljs ut och mycket bygger på att bli en autonom individ. Du kan idag bo i en lägenhet där du aldrig träffar eller umgås med någon av dina grannar. Sjukvården belastas allt mer av folk som har problem med ensamhet. Människor tränar själv eller avverkar aktiviteter men bygger inte relationer. Det sociala kapitalet och de viktiga nätverken slås sönder eller börjar aldrig att existera pga av flyttande och få riktiga mötesplatser.

Det verkar som att de flesta politiker underskattar vikten och värdet av hur de sociala banden bidrar till ett samhälles lycka, hälsa och säkerhet. Det viktigaste tycks vara att alla ska betala så lite som möjligt till de gemensamma så att många har pengar att själva konsumera så mycket som möjligt. Man har helt glömt bort att man som människa både behöver vara självständig och beroende, hjälpande och få hjälp. Att höra till och känna sig behövd är djupgående mänskliga behov. I Storbritannien har det gått så långt att man i år tillsatte sin första ensamhetsminister. I SVT:s Korrespondenerna berättar Lena Scherman och Bengt Norberg hur den lilla staden Frome i södra England jobbar med frågan. En läkare på det lokala sjukhuset upptäckt att många som sökte dit inte var sjuka, utan ensamma. Staden, där cirka 30 000 bor, satte igång en lokal samverkansmodell för hela sin befolkning. Ingen skulle bli lämnad utanför. Från vårdcentralen skrivs det nu ut recept mot ensamhet; en 24-sidig lista på aktiviteter, plus lotshjälp till ett liv med mer gemenskap och verkliga vänner. Och det verkar ha fungerat. Akutbesöken i Storbritannien ökar med 20 procent men i Frome har det de senaste åren minskat med 15 procent. Varje satsat pund har gett 6 pund tillbaks! Så det är tom ekonomi i att satsa på att motverka ensamhet.

Vi vet att sociala relationer och medmänsklig värme gör oss friskare och att ofrivillig ensamhet en hälsofara både för psyket och kroppen, ensamheten kan också leda till aggressiva handlingar mot andra och självmord.
Vi måste därför inse att ensamhet är en stor hälsorisk och samhällsfara. Jag menar att tredje sektorn med föreningslivet och de engagerade är en nyckel. Det ska bidra till att stärka allas sociala nätverk, möjligheten för människor att bygga relationer mellan människor och stärka de betydelsefulla, banden av tillit mellan människor. De måste odlas en känsla för det allmänna och gemensamma och rollen som medborgare. Att jobba aktivt för mindre ensamhet kan dessutom stärka demokratin genom den ökade tillit som också blir en effekt. 

Vi borde styra om PAF-medlen så att stora delar av dem går till föreningar som aktivt jobbar med detta. Vi behöver också styra om så att hälso- och sjukvården fokuserar på hälsa och mående och hela människan istället för idag sjuka kroppsdelar.

Om misstron mellan människor ökar och tilltron sjunker har vi stora problem. De ska inte behöva gå gå långt att folk dör i akutköer eller att fler ser självmord som enda utväg.

Målet måste vara: färre akutbesök, välmående människor, ökad tillit, mer medmänsklighet och mindre ensamhet.