Mätningar och kontroller en risk!

Tänker ofta på hur mätningar, kontroller och utvärderingar idag är så viktiga, samtidigt som vi ser att administrationen ökar något vi inte vill. Tänker att en massa saker som inte går att göra om till mätbara mål och indikatorer plötsligt riskerar att inte blir viktiga som t ex omsorg, omtanke, bemötande och närhet. Att yrkeskompetenser som är viktiga men inte är mätbara  riskerar att bli oviktiga. Idag vill vi i vår effektiviseringsiver mäta många komplexa fenomen, de kan vara inflytande, rädsla, kunskap eller förändring. Men går det verkligen? Mätningarna gör dessutom något med hur vi förstår saker, hur vi prioriterar och hur vi i slutändan gör och utför saker, vilket kan vara förödande. För vad gör det med sjukvård, äldreomsorg, ungdomsarbete… med det inte sagt att det inte är bra att mäta och kontrollera, men politiker riskerar att i mät- och kontrollkulturen försämra verksamheten 

Flera delar i detta oroar och skaver, ett är att vi kanske lurar oss själva, vi tror att de förändras men de blir ingen verklig förändring; Malin Rönnblom skriver i sin krönika att de inom t ex jämställdhetsområdet idag tillsätts "utredningar och projekt som ständigt kräver något nytt, utan att de gamla problemen är lösta. I projektpolitikens tid blir det viktigast att mäta om våra projekt varit lyckade eller inte, utifrån de indikatorer som sattes upp från början och som alltid måste vara mätbara. Vad vi ska göra åt genomgripande maktrelationer som gör kvinnor till särskilda medan män har privilegiet att bara vara vanliga. Som gör ”vår kultur” osynlig medan ”de andras kultur” alltid är problematisk eller som gör vissa jobb viktiga och välbetalda medan andra anses vara något som tär på det gemensamma. Det kan inga indikatorer i världen svara på. Men det verkar som att vi försöker tro att det är möjligt.” 

Kravet på kvalitet och säkerhet som vi alla vill ha har lett till att kommuner och andra ska och har tagit fram mängder av styrdokument policy­beslut, strategier, riktlinjer och handlingsplaner, alla med olika slags krav på dokumentation och uppföljning. De ökar administrationen. De gör att allt mer tid läggs på att administrera och dokumentera istället för att göra det viktiga jobbet. Det som sker är att det administrativa arbetet trycks nedåt i organisationerna, och i kampen med att minska administrationen tar man bort den traditionella administrativ personal som kontorister, kanslister och sekreterare för de ser bättre ut, men arbetet är minst på samma nivå som tidigare och ska då göras av den utförande personalen. Den moderna datatekniken har gjort det möjligt att göra alla till administratörer och de har sin tur gjort att de administrativt arbete amatöriseras – alltså flyttas över till yrkesgrupper som inte vare sig är utbildade för uppgifterna eller har anställts för att utföra dem. Det i sin tur upplevs på många ställen som en allt större påfrestning och stress för de som arbetar i kärnverksamheterna och i praktiken att själva verksamheten får minskade resurser.

Jag menar att vi måste börja problematisera detta, att vi till vissa delar faktist politiskt måste styra mindre, men måste reagera direkt på signaler när saker inte fungerar eller på kritik som kommer fram. Vi måste ge professionella yrkesgrupper ett större utrymme att själva forma sitt arbete. Återanställa ”professionella” administratörer och inte mins utreda och göra konsekvensanalyser vid införande av nya styrmodeller, styrdokument, IT-system och organisationsförändringar.