Fakta och myter om sexualbrott

Anette Lehtinen valde att gå igång på min insändare i loklatidningarna där jag diskuteras sexualbrott i Sverige och Finland hon menar att våldtäktskulturen huvudsakligen är ”importerad” och att feminister ignorerar våld när förövarna har invandrarbakgrund. 
Här är hennes replik i Ålandstidningen 27 feb 2025:

Här kommer mitt svar:

Fakta och myter om sexualbrott

Anette Lehtinen menar i sitt insändarsvar att våldtäktskultur huvudsakligen är ”importerad”. 

Hennes påståenden bygger förvisso på forskning, men tolkningen av dessa siffror är problematisk och förenklad. En nyanserad bild kräver att vi granskar forskningen, sätter den i sitt sammanhang och ifrågasätter de underliggande antagandena.

Vad menas med ”våldtäktskultur.” Begreppet syftar inte på att samhället öppet accepterar våldtäkter, utan på att det finns normer, exempelvis genom skuldbeläggning av offer, låga fällningsfrekvenser eller bristande stöd till drabbade.

Att peka ut vissa etniska grupper som problemet är en förenkling som förminskar de faktiska strukturella problemen i samhället. Så kallad våldtäktskultur existerar i många samhällen oavsett etnicitet. Att peka på invandring som roten till problemet leder inte till lösningar. Lehtinen hänvisar till en studie där 63,1 % av de våldtäktsdömda hade invandrarbakgrund. Det är viktigt att tolka dessa siffror korrekt. Statistik visar att vissa grupper är överrepresenterade i brottsstatistik, men det betyder inte att invandring som sådan skapar brottslighet. Bakomliggande faktorer som måste beaktas, såsom socioekonomisk utsatthet, utbildningsnivå och segregation.

Vilka är de vanligaste gärningsmännen? Majoriteten av alla sexualbrott i Sverige och i Finland begås av svenska respektive finska män, även om vissa invandrargrupper är överrepresenterade. Gruppen ”invandrare” är mycket bred och inkluderar personer som bott i landet i decennier. Att gruppera så olika människor i en kategori riskerar att dölja verkliga orsaker bakom brottsligheten. Studier från både Brå och internationella källor visar att socioekonomiska faktorer har större betydelse än etnicitet när det gäller brottslighet. Låg inkomst, arbetslöshet och trångboddhet är riskfaktorer för kriminalitet, oavsett ursprung. Dessa faktorer drabbar invandrargrupper oproportionerligt eftersom de ofta möter större hinder på arbetsmarknaden och i skolsystemet.

Lehtinen hävdar att feminister ignorerar våld när det utförs av invandrare. Detta påstående saknar grund. Feministiska organisationer har länge arbetat mot alla former av våld mot kvinnor, oavsett gärningsmannens ursprung. Att lyfta fram våldets strukturella orsaker och kräva bättre skydd för offer är en central del av feminismen. Däremot finns en risk att frågor om sexualbrott används i politiska syften för att främja en rasistisk agenda. Att bekämpa våldtäkter handlar inte om att skapa en konflikt mellan ”svenska” och ”icke-svenska” män, utan om att synliggöra de strukturer som möjliggör sexualbrott.

Om vi vill minska sexualbrott i samhället bör vi fokusera på faktiska lösningar som att öka resurserna och stärka skyddet för utsatta, som tidiga insatser och utbildning om samtycke och jämställdhet. Bryta segregation och skapa bättre möjligheter för ekonomisk integration. Säkerställa att rättsväsendet fungerar effektivt och rättvist, så att fler förövare döms och brottsoffer får upprättelse.

Sann förändring kräver att vi ser helhetsbilden och arbetar för ett tryggare samhälle för alla.

Arbetet mot diskriminering och våld mot kvinnor behövs mer än någonsin!

Vi som var aktiva i #MeToo-rörelsen på Åland vet att det var de unga som var mest utsatta. Nyligen publicerades en rapport om ungas sexuella och reproduktiva hälsa av Folkhälsomyndigheten i Sverige, som visar att var fjärde ung kvinna har utsatts för penetration mot sin vilja och att var femte har blivit utsatt för våld under sex. Inget talar för att det är annolrunda på Åland tyvärr och en vaginal, anal eller oral penetration mot någons vilja är en våldtäkt. Idag finns en samtyckeslag som utgår från att sex ska vara frivilligt – utan samtycke är det ett brott.

Händer sträcks mot sol i mitten.

Just nu pågår ett politiskt korståg mot de som kallas ”woke” som idag tagit betydelsen smutskastning av dem som arbetar mot rasism, orättvisor och diskriminering. Rörelsen orkestrerat från USAs högerextrema krafter, men finns överallt också på Åland. Det skapar en backlash mot värderingar som många av oss trodde hade blivit självklara. Plötsligt anses det extremt att vara feminist, att arbeta med mångfald på arbetsplatser eller att försvara homosexuellas och transpersoners rättigheter. Att peka på att det finns strukturell diskriminering avfärdas som en lögn, trots att forskningen entydigt visar att den existerar. 

Idag att det är den vita mannen som står i centrum och till stor del handlar det om makt och att inte tappa positioner. Det handlar om könsroller, kvinnosyn och hur media och andra normgivande aktörer hanterar frågor om våldtäkt och mäns våld mot kvinnor. Dessa faktorer påverkar oss alla och leder till att kvinnor känner skam och skuld när de är offer, att kvinnor förväntas vara rädda och att gärningsmännen ofta ges viss förståelse eller ursäkt.

Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, skriver att Sverige har en våldtäktskultur och att första steget mot förändring är att erkänna detta. Jag menar att vi även måste våga se den djupt rotade misogynin – kvinnohatet – som är inbäddat i vår kultur. Vi behöver tala om hur denna destruktiva kraft påverkar oss och våra samhällsstrukturer.

Om vi vill minska antalet våldtäkter och annat sexuellt våld måste vi aktivt arbeta på olika nivåer och sätt, med samhällets värderingar, könsroller och synen på sex. I Storbritannien har inrikesminister Yvette Cooper föreslagit att extrem misogyni ska klassas som extremism. Detta är långt ifrån tillräckligt, men kan vara ett viktigt steg för att belysa problemet.

Feminism behövs mer än någonsin för att flickor och pojkar, kvinnor och män, ska må bra. Åland behöver en stor satsning för att komma åt detta omfattande folkhälsoproblem och vi behöver samspela internationellt då motkrafterna är starka och välorganiserade. Du som vill engagera dig på något sätt tag gärna kontakt, det finns mycket på gång men också många nya initiativ behövs.

Mia Hanström, feminist, antirasist och engagerade för mänskliga rättigheter

Aktiv i Ålands Feministparaply

Det är bråttom – nu krävs handling för existentiell hälsa

I en tid av snabb teknologisk utveckling och samhällsförändringar blir frågor om mening, balans och förmågan att hantera livets utmaningar allt viktigare. Digitaliseringen, särskilt sociala medier, påverkar inte bara hur vi lever – den formar också vår självbild och syn på hälsa genom orealistiska krav på lycka, perfekta kroppar och en felfri fasad. Vi lever längre, men mår psykiskt sämre. Existentiella frågor uppmärksammas oftast först när de leder till allvarliga problem eller sjukfrånvaro.

Den psykiska ohälsan ökar dramatiskt, särskilt bland unga. Men lösningen är inte fler fritidsaktiviteter – unga behöver framför allt möjligheter att samtala om livets viktiga frågor, både med varandra och med vuxna. Under många år var Åland ledande i att arrangera samtalsgrupper för unga, men denna verksamhet har idag nästan försvunnit. Tidigare erbjöd flera organisationer och kommuner sådana grupper där deltagarna diskuterade ämnen som framgång, vänskap och lycka – med hälsa i ett brett perspektiv. Fokus låg också på att utveckla kritiskt tänkande och reflektera över påståenden och värderingar, att rusta unga att må bra och vara aktiva i sina egna liv och i samhället.

Den pågående digitala transformationen, driven av artificiell intelligens, är bara början på den omvälvning som teknologin innebär för våra liv och vårt samhälle. Att stärka den existentiella hälsan är därför inte bara en individuell angelägenhet – det är en samhällsutmaning som måste startas redan i ung ålder.

Regeringen har tagit fram en folkhälsostrategi för Åland, vilken borde ge utrymme för satsningar på främjande och förebyggande hälsoarbete. Det finns åtminstone tre åtgärder som kan genomföras omedelbart, utan ytterligare utredningar:

1. Skapa stöd för smågruppssamtal inom befintliga fritidsverksamheter, där unga får utrymme att diskutera livets viktiga frågor.
2. Stödja gruppverksamheter som tjej-, kill-, regnbågs- och blandgrupper – en metod som tidigare utvecklades på Åland och som nu sprids i länder som Lettland och Litauen.
3. Integrera i högre grad existentiella teman i skolan, så att dessa frågor genomsyrar alla årskurser och ger barn och unga en stark grund för att hantera livets komplexitet.

Det är bråttom. Vi har en ung generation som, genom pandemin och det ständiga flödet i sociala medier, är mer utsatt än någonsin. Därför måste Landskapet omgående inleda en dialog med intresserade föreningar och kommuner om hur arbetet för unga och deras existentiella hälsa kan förverkligas.