#följauppmetoo

Vi är ett gäng som under Ålands Feministparaply jobbar med att göra ett arrangemang för att uppmärksamma 1 år efter #metoo, #ålandockså, #högtskalldetklinga. 
Metoo fick bra uppmärksamhet på Åland, inga publicistiska övertramp gjordes av media här och i gruppen Ålandsockså fungerade det  också fint, fokus var på flickor och kvinnors berättelser inte på förövarna.
Det är tragiskt att se hur debatten i Sverige som borde handla om flickors, tjejers, kvinnors rätt till sina kroppar istället alltför mycket haft fokus på hur några män blivit behandlade av media utifrån sina beteenden olagliga eller inte. Något som förstås också spilt över en del också på Åland. 
Något som förstås också spilt över en del på Åland för om inte män är delaktiga i de stora förändringsarbete som krävs blir det inte förändring.

För mig som tog del av alla de 270 vittnesmål vi fick in på Åland, var det att på djupet förstå omfattningen av detta gigantiska problem. När jag nu tvingats läsa igen inför ett årsdagen så rann tårar oavbrutet och jag hade ont i magen i flera dagar. Vittnesmålen, historierna, erfarenheterna är så stark och man inser att vem som helst kan drabbas mer eller mindre men är man sårbar på ett eller annat sätt t ex genom att vara t ex vara unga, lida psykiskt ohälsa, ha en utsatt social bakgrund, vara inflyttad är risken för övergrepp och kränkningar större. Många av vittnesmålen handlar t ex om unga som i sin mest osäkra och sökande tid utsatts.  
Metoo handlar, att få slut på den tystnadskultur som ligger över sexuell kränkningar och övergrepp de handlade om kvinnor som delade med sig av sina erfarenheter för att uppmärksamma ett strukturellt problem, för att lägga skulden där den hör hemma, avlasta sig själv från skam och skuld och få till en strukturell förändring där jämställdhet råder.
Men varför verkar det ha hänt så lite under året? Eller har något hänt i tysthet?
Finns de skolor där någon engagerad har fått nedsatt undervisningstid, för att istället arbeta med en plan och åtgärder för att stärka arbeta med sex- och samlevnadsundervisningen, att främja jämställdhet och motverka sexuella trakasserier och övergrepp?
Finns det arbetsplatser, branscher och organisationer som arbetat fram nya strukturer för hur man anmäler sexuella trakasserier eller förändra en arbetsplatskultur?
Finns det barer och restauranger som utbildat sin personal i att hantera sexuella trakkassereri bland gäster och hur de själva som utsatta kan få stöd i utsatta situationer?

För ett vet vi, också vi på Åland har omfattande strukturella problem som vi måste få ett slut på.
Ingen kan längre säga att metoo handlar inte om mig, vi är alla i sammanhang där tyvärr metoo är alldeles för relevant.

Vill du inspirera andra genom att berätta vad ni gjort, om än de är lite, maila mig så kan vi kanske lyfta på det som inspiration för andra.
Maila: mia.hanstrom@kumlinge.com.
Vill du komma med i vår arbetsgrupp, hör av dig till Feministparaplyet på FB eller direkt till mig. 

En ungdomsgård är inte lösningen!

Varken en ungdomsgård eller att försöka sysselsätta ungdomar är lösningen på de problem som är i Godby just nu. Ungdomarnas sätt att bete sig är på ett plan ganska normalt. De använder den arena som lämnats öppen, en arena där man kan träffa kompisar, lära känna nya och ta några om än okunstruktiva och vissa fall direkt destruktiva ”vuxenpoäng".

Visst det behövs en mötesplats, men i grunden behövs ett helt nytt förhållningssätt till ungdomar, än det vuxenvärlden och offentligheten har idag. Jag menar att vi inte längre kan se unga som att de står på tillväxt, vi måste lägga resurserna på att främja ungas delaktighet och egna initiativ. Det krävs att vuxenvärlden slutar se på unga som tomma boxar som ska fyllas eller individer som ska avledas från att göra dåliga saker. Ungdomsarbete ska inte handla om att sysselsätta, utan om att coacha unga i deras utveckling tillsammans med andra, de ska inspirera, engagera och ge dem hopp. Ett sådant förhållningssätt och en sådan verksamhet ger mer välmående unga och skapar bättre förutsättningar för dem att vara aktiva medborgare nu och i framtiden. Då kan man inte som man ofta gör, skaffa en lokal och ge uppdraget till en ensam ledare ofta utan utbildning och stöd som förväntas göra det omöjliga.

Mina erfarenheter från att ha arbetat tillsammans med unga är att de är kompetenta, men att samhället inte ger dem utrymme att verka på arenor där de kan vara med och ta ansvar, fatta beslut och bidra till en positiv utveckling av samhället. När de inte sker så försöker de att vara vuxna på de arenor som de har tillgång till och som oftast inte är uppbyggliga. De kan handla om att dricka alkohol tidigt, begå små brott, försöka gestalta vuxenhet genom klädsel, smink och attribut men även genom självdestruktivitet för att bli synliga.
Genom bland annat mitt arbete tillsammans med ungdomar i SKUNK - intresseorganisationen för ungdomar i skärgården, har jag lärt mig att fritidsverksamhet ska vara som en cirkus där man kan skapa innovativa, gemenskaps-främjande, lärande och spännande aktiviteter men det kräver goda förutsättningar för de som ska göra jobbet.

Det kräver att politiker tillför tillräckliga resurser så att de finns ungdomsarbetare som har förutsättningar:
• Att synliggör ungdomars idéer, tankar.
• Att möta där unga de är, följa dem och har tillit till dem.
• Att vara tydliga och informativa om verksamhetens förutsättningar och möjligheter.
• Att skapa fungerande strukturer och trygghet.
• Att skapa en verksamhet som är förutsägbar och har en viss regelbundenhet.
• Att arbeta med utgångspunkt från de positiva, så att de kan ta tillvara allas talanger och förmågor.
• Att förmedla kunskaper och skapa förutsättningar för nya idéer.
• Att skapa möjligheter för nya erfarenheter, kontakter och kontaktytor.
• Att främja kommunikation och goda relationer mellan ungdomar.
* Att stimulera demokrati och inflytande genom tydliga påverkansstrukturer både för verksamheten och  samhället.
• Att låta ungdomar äga projekt och verksamheter.
• Att verksamheten är attraktiv, lärande, inspirerande och kul.
• Att befrämjar ledarskap på olika nivåer (unga leder unga).
Så viktigare än ett ” hus" är de personella resurserna och kunskapen om vad modernt ungdomsarbete är och kan vara.
Ungdomar kan ta sitt ansvar och var resurser i våra kommuner om de får stöd och coachning.

Den som vill kan läsa mer om detta kan t ex läsa SKUNK skrift MODERNT UNGDOMSARBETE 

Hur möta vår tids utmaningar? på www.skunk.ax

Mia Hanström, konsult i ungdoms och jämställdhetsarbete 

Efter svenska valet

Känner du dig uppgiven över valresultat i Sverige. Visst är det sorgligt och hemskt att så många i Sverige valde att lägga sin röst på ett parti med en rasistisk agenda, men de finns hopp. För samtidigt som de finns krafter, också på Åland som driver en rasistiska och främlingsfientlig politik så  blir vi som befolkning mer och mer positivt inställda till människor från andra delar av världen. Som socialdemokrat är jag övertygad att en jämlikhetspolitik i längden gör att kan motverka rasismen och främlingsrädsla.
Så deppa inte – organisera dig! 
Dessutom har nu två forskare lyckats hitta belägg för att personer som migrerat
och om det nu är möjligt för människor att i vuxen ålder att uppdatera sina grundläggande värderingar så hoppas jag i mitt stilla sinne att det även gäller dem som idag t ex valt att i Sverige rösta på Sverigedemokraterna eller på Åland stöder Ålands Demokrati eller bara har rasistiska värderingar i allmänhet.
Sen behövs en bra jämlikhetspolitik där de ekonomiska klyftorna minskar, ett bra utbildningssystem som utjämnar skillnader, en regionalpolitik som skapar förutsättningar för alla områden att bo och leva i och att vi skapar mötesplatser/tillfällen för olika former av människor genom Medis, Bildningsförbunden och alla vår föreningar så att de som är nya här och de som har bott här ett längre tag får möjlighet att lära känna varandra.
Det finns ingen anledning att vara uppgiven och att måla allt i svart och beklaga dig. Det finns gott om möjligheter på Åland, i Nätverket mot rasism finns en mängd olika organisationer du kan engagera dig i t ex Rädda Barnen eller Emmaus eller så kan du söka dig till något av de partier som är tydlig med sitt inkluderande budskap. Du kan välkomna människor i din kommun genom att ordnat skapa mötesmöjligheter mellan olika människor.  Ett tips är göra en studiecirkel (då träffas man minst 3 personer, minst 5 gånger och pratar och gör sådant som man tycker är intressant) är enkelt och roligt. ABF-Åland har en samordnare som kan hjälpa dig.
Låt istället läget motivera dig och öka ditt engagemang de kommer att göra skillnad!

Det där med löner är ibland svåra frågor

I torsdags hade vi fullmäktigmöte i Kumlinge en punkt var en rejäl höjning av kommundirektörens lön. Något som jag reagerade starkt på, då övriga anställda under den här perioden fått minimala löneförhöjningar. Jag fick understöd för mitt motförslag som även det var en höjning långt mer än andra anställda fått men mer måttfull enligt min mening.

Jag förstår att man kan tycka att högsta tjänstemannen även i en liten kommun ska ha både högre lön än övriga tjänstemän och en bra lön, men redan idag ligger grundlönen runt 2000 € över övriga tjänstemän. Lönen är heller inte den lägsta grundlönen om man jämför med kommundirektörer i andra kommuner i samma storleks klass.
Jag tycker att det är dålig personalpolitik att skapa en såpass stor kostnad i en kommun där vi sparat och sparat de senaste åren.
Men jag respekterar de som har annan åsikt och och lägger tyngdpunkt på andra saker och för mig handlade den här frågan inte om han gör ett bra jobb eller inte, utan har en ideologisk grund i hur man ser på personal som grupp och ett solidariskt tänkande. Om vi alla ska spara så gäller det också högsta ledningen som jag ser det.
Det är alltid tufft när sådan här frågor kommer upp och så direkt blir att handla om en enskild person, det är mycket lättare att spara på grupper av människor eller saker. 
Jag tycker heller inte att vi ska öka  de ekonomiska klyftorna mellan människor även om det i de här fallet på ett större plan inte är relevant. Då kan man däremot vara fundersam kring till exempel vds lön på PAF.

Så här motiverade jag min reservation.

Reservation till protokoll kommunfullmäktigesammanträde 23 aug 2018

§ 37 Kommundirektörens lön 

Jag anser att det pga rådande ekonomiska läge i kommunen och övrig personals minimala löneökningar inte är ändamålsenligt att öka kommundirektörens lön från 4877 till 5400, förslaget är långt ifrån de allmänna förhöjningar som övrig personal kunna ta del av sedan 2015.

Förslaget som ligger handlar om en ökning på över 10 %. 

De allmänna förhöjningarna för dem som arbetar i kommunerna har genom kollektivavtal legat på fasta summor de senaste åren för de flesta fick 2016 16 € (0,47 %) (på en låg lön) och 2017 0 €. 2017 fick de anställda dessutom en minskad semesterpeng på 30% samt förlängd arbetstid.

2018 handlar förhandlingarna om 26 € eller för de med högre lön 1,25 %

Om man dessutom jämför med andra kommundirektörslöner på Åland och i Finland med en liknande storlek på kommun så blir det en rätt hög lön med ökningen. Sunds kommundirektör har t ex 4910 €.

Om man gör en så här stor löneförändring för någon ska de finnas en motivering t ex att man fått flera arbetsuppgifter så är inte fallet här. I kommunen har vi sparat under dessa två år och kostnaden för förhöjningen blir en relativt stor summa. 

Jag är inte emot löneförhöjningar och min kritik handlar inte om att kommundirektören gör ett dåligt jobb. Men kommunstyrelsens förslag sticker ut, och ger en löneförhöjning som ligger alltför långt från övriga anställda i kommunen. Motiveringen att personen gjort ett bra jobb är inte tillräckligt, det förutsätts att anställda gör ett bra jobb.

Mitt förslag är därför för att bättre följa likhetsprincipen genom en stegvis höjd lön så att den i högre grad följer övriga anställdas löneförutsättningar. 

1.5 2018 en höjning på 2 %

1.1 2019 en höjning med 3 %.

Mia Hanström

Ofrivillig ensamhet och psykisk ohälsa, en utmaning

Ofrivillig ensamhet och psykisk ohälsa, två områden som tycks öka lavinartat, här hemma och runt om i västvärlden. 

Vi har byggt och fortsätter att bygga ett samhälle där gapet mellan fattiga och rika ökar, där utsatta grupper ställs emot varandra istället för att de gör gemensam sak för att förbättra villkoren och där ensamheten och den psykiska ohälsan får allt större utrymme i sviterna av de effektiva, rationella och ekonomiskt styrda systemen. 

De tidigare organisationerna som föreningsliv och kyrkor som tidigare varit sammanhållande och stärkande av social band minskar och har på en hel del ställen får nya roller. Samhället har en stark kod i att vi ska klara oss själva. Den gemensamma servicen och stödfunktionerna säljs ut och mycket bygger på att bli en autonom individ. Du kan idag bo i en lägenhet där du aldrig träffar eller umgås med någon av dina grannar. Sjukvården belastas allt mer av folk som har problem med ensamhet. Människor tränar själv eller avverkar aktiviteter men bygger inte relationer. Det sociala kapitalet och de viktiga nätverken slås sönder eller börjar aldrig att existera pga av flyttande och få riktiga mötesplatser.

Det verkar som att de flesta politiker underskattar vikten och värdet av hur de sociala banden bidrar till ett samhälles lycka, hälsa och säkerhet. Det viktigaste tycks vara att alla ska betala så lite som möjligt till de gemensamma så att många har pengar att själva konsumera så mycket som möjligt. Man har helt glömt bort att man som människa både behöver vara självständig och beroende, hjälpande och få hjälp. Att höra till och känna sig behövd är djupgående mänskliga behov. I Storbritannien har det gått så långt att man i år tillsatte sin första ensamhetsminister. I SVT:s Korrespondenerna berättar Lena Scherman och Bengt Norberg hur den lilla staden Frome i södra England jobbar med frågan. En läkare på det lokala sjukhuset upptäckt att många som sökte dit inte var sjuka, utan ensamma. Staden, där cirka 30 000 bor, satte igång en lokal samverkansmodell för hela sin befolkning. Ingen skulle bli lämnad utanför. Från vårdcentralen skrivs det nu ut recept mot ensamhet; en 24-sidig lista på aktiviteter, plus lotshjälp till ett liv med mer gemenskap och verkliga vänner. Och det verkar ha fungerat. Akutbesöken i Storbritannien ökar med 20 procent men i Frome har det de senaste åren minskat med 15 procent. Varje satsat pund har gett 6 pund tillbaks! Så det är tom ekonomi i att satsa på att motverka ensamhet.

Vi vet att sociala relationer och medmänsklig värme gör oss friskare och att ofrivillig ensamhet en hälsofara både för psyket och kroppen, ensamheten kan också leda till aggressiva handlingar mot andra och självmord.
Vi måste därför inse att ensamhet är en stor hälsorisk och samhällsfara. Jag menar att tredje sektorn med föreningslivet och de engagerade är en nyckel. Det ska bidra till att stärka allas sociala nätverk, möjligheten för människor att bygga relationer mellan människor och stärka de betydelsefulla, banden av tillit mellan människor. De måste odlas en känsla för det allmänna och gemensamma och rollen som medborgare. Att jobba aktivt för mindre ensamhet kan dessutom stärka demokratin genom den ökade tillit som också blir en effekt. 

Vi borde styra om PAF-medlen så att stora delar av dem går till föreningar som aktivt jobbar med detta. Vi behöver också styra om så att hälso- och sjukvården fokuserar på hälsa och mående och hela människan istället för idag sjuka kroppsdelar.

Om misstron mellan människor ökar och tilltron sjunker har vi stora problem. De ska inte behöva gå gå långt att folk dör i akutköer eller att fler ser självmord som enda utväg.

Målet måste vara: färre akutbesök, välmående människor, ökad tillit, mer medmänsklighet och mindre ensamhet.

Vi kan göra skillnad

Jag som verkligen är en badkruka har badat mer i sommarn på många år, de är positivt men rapporterna om värmens konsekvenser skrämmer, matbrist för djuren, över 50 grader i Spanien och Portugal... själv ser jag hur värmen gjort att bina håller på att svälta ihjäl och måste invintras 1 månad tidigare än de senaste 30 åren jag hållit på med biodling. Det skrämmer!

En tredjedel av världens utsläpp av koldioxid kommer från 250 företag. Girigheten hos ägarna och regeringar förstör framtiden för oss alla, djur, natur och människor. 

Det behövs en stor systemförändring. 

Trots försök till förändring behövs mycket mer göras. 2017 minskade investeringarna i förnyelsebar energi, medan de ökade i fossila bränslen. 

Forskningen om global uppvärmning finns och är inte fake news.

Men kapitalismens baksida med girighet struntar i den och tro inte att den självmant kommer att ändra om än de finns goda exempel. 

Tro inte heller att det räcker med dina enskilda beslut om att dra ned på konsumtion, köpa elbil eller äta mer lokalproducerat om än det är viktigt. 

Det som behövs måste, vi göra tillsammans. Inte ensamma, och den makten har vi också. 

Genom att gå samman, genom att organisera oss och genom att välja modiga politiker som förstår och verkligen vill förändra.

Det vi också kan göra är att konsekvent välja bort aktörer som ”inte håller måttet” – partier, företag, arbetsgivare, fritidsintressen, mm. Vad de gäller politiker så måste vi välja bort de som snackar bort frågan, har enkla lösningar på svåra utmaningar, är oinsatta eller bara är bekväma. Annars kommer det här sluta i katastrof, med stora grupper av klimatflyktingar, svält och elände. 

Vi har stora möjligheter, vi kan göra mycket genom våra val på många plan. Det är dit vi ska leda vår rädsla och ångest.  Vi kan göra skillnad.

De där med machokulturen

Nej, alla män begår inte övergrepp, men alla män måste förhålla sig till en machokultur som stadgar att män ska ta för sig och dominera i offentligheten. Claes Borgström jurist fd jämställdhetsombudsman och Årets feminist 2006 skriver i ETC om varför inte kvinnor begår sexuella övergrepp mot män. "Män tar det de vill ha. Möter de motstånd använder de våld eller andra maktmedel för att nå sitt mål." Alla män gör inte det men det ingår i machokulturen att de har den rättigheten. Många män (och en hel del kvinnor) reagerar spontant starkt när kvinnor påpekar orättvisor (senast manifestationen för en Jämställd festival scen på Rock off fick många att på sociala medier spinna loss om än vi som var där bara möte positiva reaktioner eller direkt intresserade frågor om varför. Starka reaktioner väcker också när kvinnor organiserar sig och skapar egna mötesplatser eller aktiviteter utöver om de är idrott eller traditionella ”kvinnogöra” senast otroligt starka reaktioner på Statement festivalen som har kvinnor och ickebinära som målgrupp.

Reaktionerna handlar ofta om att män inte vill se sig som grupp och känner sig skuldbelagda av kvinnor. Jag menar att det inte handlar om skuldbeläggande, men att män måste ta ansvaret för att machokulturen problematiseras, ifrågasätts och bryts. Män måste lyssna på kvinnor och genusforskning och lära och förstå hur de ojämställda levnadsvillkor formas, och de måst ta ansvar för att bidra till en förändring. Att bara vara en man som gillar läget innebär att man är med och upprätthåller ett orättvist och kränkande samhälle. Självklart måste kvinnor fortsätta agera och kämpa och de som inte fattat att solidaritet mellan kvinnor inte är ett ställningstagande mot män utan är en del i att skapa ett jämställt samhälle behöver också läsa på. För även om män har maktfördelar så innebär inte det att män mår bättre eller altid har de bättre rent livskvalitet mässigt, machokulturen förtrycker både män och kvinnor.