#rättslösa

Efter att ha lyssnat på Anna Ardins bok ”I skuggan av Assange – mitt vittnesmål” gjorde jag ett förslag/utkast till insändare för Feministparaplyet med anledning av kampanjen #rättslösa, den blev sen modifierad och minskad för att passa som insändare. Glad över att jag som medlem i en förening kan initiera och engagera mig. Här kommer min text. 

Varje år rapporterar alltfler kvinnor att de utsatts för någon form av sexualbrott De flesta polisanmäler aldrig och väldigt få fall leder till fällande domar. Rättsväsendet behöver helt klart förbättras när det kommer till hanteringen av sexualbrott, kvinnornas förtroendet är allt för lågt och bristerna i rättskedjan allt för många. De måste bli bättre och det behövs många åtgärder.

I veckan släpptes Anna Ardins bok ”I skuggan av Assange – mitt vittnesmål” En nyanserad skildring kring hur svårt de kan vara att identifiera ett övergrepp eller en våldtäkt även om man är utsatt för det och en bild av dagens samhälles syn på våldtäkt. Det handlar om gråzonen som uppstår mellan de medborgerliga rättigheter som vårt rättsväsende säger sig erbjuda och godtycket som uppstår när vi av olika skäl förvägras dem. Där vi har svårt att tro att även trevliga män kan våldta och dör vår dubbla syn på sexualbrott gör att få övergrepp går till domstol. I över 10 år pågår en hat och hot kampanj med spekulationer kring Annas sexualitet, att hon är uppmärksamhetskåt och recensioner av hennes utseende. Allt detta sker i såväl offentliga debatter på sociala medier och i anonyma mejl. 

I ett demokratiskt samhälle måste den rättsliga upprättelsen vara prioriterad. En grund för vår rättsstat, så arbetet för att säkra såväl rättssäkerhet som rättstrygghet ska alltid stå högt på agendan. Men även i fall där rättvisan haft sin gång som t ex i det rikskända fallet i Bjästa, där en hel bygd vände sig mot en ung kvinna vars brott var att peka ut sin gärningsman killen blev dömd men samhället dömmer ändå offret visar att det behövs fler insatser att  upprättelse handlar också om fler saker. Om möjligheten att få sätta ord på det man varit med om. Det kan handla om att bli lyssnad på. Att känna igen sig i någon annans berättelse. Att inte bli ifrågasatt. Upprättelse kan handla om att få ett förlåt. Ett erkännande. Det kan handla om att bli backad av någon, att inte behöva känna sig ensam.

Fallet har också kopplingar till de rättsprocesser vi kunnat följa i Sverige efter metoo. Där arbetsrättsliga tvister och domar rörande sexuella övergrepp slutat i rättsliga efterspel i form av förtalsmål riktade mot kvinnorna som vittnade. Gemensamt för dem är att de, av olika skäl visserligen, nekats rättslig prövning i sak, anmälan eller utredning nedlagd, preskriberad, eller ansågs inte kunna styrkas. 

Bland annat har metoo har bidragit till ökad förståelse för vilka olika uttryck som sexuella övergrepp kan ta sig. Alla metoos vittnesmål och upprop visade en gång för alla hur vanligt det är att någon gång i sitt liv ha utsatts, framför allt som kvinna. Metoo visade att många som utsatts för övergrepp eller trakasserier faktiskt hade larmat. Till facket, till sin chef eller till polisen. Tyvärr ofta utan gehör. Detta i kombination med mediafall som Assange riskerar att avskräcka de individer som nu tvekar inför att göra en anmälan till polisen, gå till skolledning eller gå till sin chef och påtala ”oönskad intimitet” – oavsett art eller grad. 

Vårt rättsväsendet, våra offentliga institutioner, skolor och arbetsplatser verkar ännu inte redo att hantera detta stora samhällsproblem. För att inte tala om de folkdomstol som  uppstår och alltför ofta tycks fria en förövare som inte passar in i bilden som udda eller monster. Det har skett stora förändringar de senaste åren men det finns fortfarande mycket som behöver åtgärdas för att säkra rättstryggheten för alla de – framför allt kvinnor – som riskerar att utsättas för sexuella övergrepp. 

Vad behövs:

Samtyckeslag, Det är fortsatt få som anmäls eller döms för sexualbrott. Anledningarna är många men en viktig faktor är fortfarande den stora oron att inte tas på allvar. I Finland saknas kvinnors juridiska rätt till samtycke ännu finns ingen lag, se till att den sjösätts snarast.

Stärkt lagstiftning för skydd mot utsatthet på nätet.

Stärkt sexualundervisningen där undervisningen inkluderar relationer och får ett vålds-preventivt syfte där frågor om makt, ojämställdhet, våld och samtycke berörs. Att undervisningen tas in från dagis och i gymnasiet.

Skola och arbetsliv. Utsattheten för sexuellt våld arbetsplatser och i skola behöver tas på allvar och kunskapen om rättigheter och utsatthet förstärkas. Utred fler fall och inför skärpta krav på arbetet med aktiva åtgärder i skola och arbetsliv.

Polisen måste prioriterar sexualbrott och stärka sin kompetens på området. Åländsk polis behöver mer resurser till att utreda fallen.

Rättsväsendet. Genomför en nationell obligatorisk utbildning av rättsväsendets aktörer kring sexualbrott, både mot barn och vuxna, och såväl offline som online.

Vården. I dag är det svårt att få specialisthjälp efter ett övergrepp. ÅHS måste ha resurser att ge rätt vård för traumat och lidandet som uppstår efter övergreppet. De behövs klinisk metodutveckling, forskning och utbildning på området Åland måste samarbete med Sverige och Finland för att säkerställa att metoder utvecklas om traumabehandling och sexuellt våld.

Jourverksamheten. Åland har ingen kvinnojour utan bara ett skyddshem. Stärk kompetensen och utöka uppdraget och inkludera det stöd kvinno- och tjejjourer ger på andra ställen.

Du kan agera själv direkt. Sexuella övergrepp påverkar människor olika. Vi reagerar på olika sätt, hanterar det på olika sätt och känner på olika sätt. Därför ser också vårt behov av upprättelse ut på olika sätt. Fyll nätet med hashtag #upprättelse med fler berättelser. För att backa Anna. Men också för allas vår rätt till upprättelse.