Snart nytt år!

Jag hoppas verkligen att 2017 går till historien som året då tystnadskulturen äntligen bröts, en kultur som vi är många som försökt om och om igen att visa på och förändra. 2017 var för många kvinnor var det ett extra tungt år. Att minnas övergrepp, få syn på strukturer och omvärdera sin syn på arbetsgivare, kollegor och partners är tufft. För de utsatta och för de som medvetet och omedvetet utsatt kvinnor.

Jag hoppas att #metoo givit oss kraften att ta vara på den befrielserörelse den är och ger möjlighet till. Vi är många som bäddat för den, för redan innan #metoo började saker hända. Många har kämpat på och det har gett resultat. 
Men året har också varit tungt också med rasism, hat och främlingsrädsla. Hat mot minoriteter, svarta, judar, muslimer, romer, transpersoner, homosexuella. Där till och med folk i våra parlament runt om oss har representerar dessa grupper. Det är förskräckligt.

2018 önskar jag ska bli ett år med fokus på solidaritet, gemenskap, samförstånd och omtanke. För så här kan vi inte ha det.
Vi måste tillsammans göra 2018 till ett år då skadliga normer bryts. Då vi går och står i bredd, där kvinnors rätt till sina kroppar är självklart, där rasism punktmarkeras. Ett år där vi skyddar barn och vuxna från fysiska såväl som psykiska övergrepp.

Det är snart nyårsafton jag vet vad jag ska önska mig.

#metoo #ålandsockså #högtskalldetklinga

Det gick inte, att inte ta chansen att haka på den revolution som #metoo startat, så jag som sekreterare i Feministakademin på Åland och ordförande i Ålands Feministparaply förankrade idén om en kampanj på Åland och vi startade #Ålandockså #högtskalldetklinga  den 27 november och avslutade den första delen den 8 december med publicering av några av de berättelser som kommit in genom den Facebookgrupp som samlade över 4000 kvinnor och icke binära. Under denna delen av kampanjen har vi varit ett gäng som jobbat så gott som dygnet runt med att moderera gruppen #Ålandockså och vi har verkligen ansträngt oss för att berättelserna ska stå i fokus, undvika att peka ut förövare eller utsätta något offer (vilket ju är extra svårt i ett litet samhälle). I den slutna gruppen liksom i andra metoo-grupper har metoden varit att ge utrymme för vittnesmål från alla som velat dela med sig av sina upplevelser av sexistiska kränkningar och övergrepp, det är de som varit det viktiga. Inte hur förövaren har tänkt eller vad denne haft för avsikt. 
En annan del av första delen av kampanjen har varit att samla in namn för en förändring. Den 8 december öppnade vi www.metoo.ax så att alla intresserade fått möjlighet att ta del av en del av vittnesmålen och namninsamlingen. I söndags arrangerade vi också en manifestation med uppläsning av några av de vittnesmål som kommit in, det var värdigt och starkt berörande. Fram kommer en bilda av ett Åland som behöver förändring i grunden. Vi har problem liksom resten av världen med vårt samhälles kvinnosyn, de som vi feminister hävdat länge. Orsaken till problemet finns inbäddad i vår egen kultur, en kultur där sexuella trakasserier, övergrepp och sexism alltför länge trivialiserats, ignorerats och avfärdats som ett ”privat” problem för kvinnor. Det blir nu synligt för allt fler att vi alla har varit med och upprätthållit strukturen. 
Men kultur går att ändra och nu ställer metoo-rörelsen krav på det. 

Visst finns de både kändisar, vänner, granar som inte alls förstått de senaste veckornas diskussion, tycker att det är för mycket #metoo men det har inte lyckats dämpa min optimism. Dessa personer finns ju alltid, de som vill att de ska vara som det är. För nu är vi många som menar att vi inte kan upprätthålla en kultur av tystnad där sexuella övergrepp och sexism är offrens egna problem. En kultur där det enda svaren som får ges är ”tjejer måste lära sig att säga ifrån”, ”tjejer måste vara försiktiga”, ”lite skämt får man väl tåla”… En kultur som lägger ansvaret på offren i stället för förövarna och medverkar till att kvinnors livsutrymme och rörelsefrihet minskas. Så kan vi inte ha det.

De finns de som menar att metoo-kampanjen riskerar att peka ut oskyldiga, att det blir tufft för anhöriga. Visst finns en risk men ingen ska vara dömd förrän en utredning eller rättegång har hållits om det är brott som begåtts och visst är det himla tufft när man som anhörig upptäcker dolda sidor hos någon man står nära. Men alla vi som upplever att vi varit utsatta måste har rätt att i slutna grupper berätta om vad vi varit med om för att kunna få stöd. När vi läst varandras berättelser så är vi många som både kommit ihåg händelser som vi begravt långt ned i våra minnen men också sett mönstren som den kollektiva erfarenhet som kvinnor över hela världen delar. Mönster där kvinnors och flickors kroppar ständigt anses vara tillgängliga för kommentarer, anspelningar, skämt, smekningar, tafsande, övergrepp och våldtäkt – på krogen, i butiken, i skolan och på jobbet.

De vi nu tillsammans ska göra, alla vi som vill ha förändring, är att förvalta alla berättelser som delats under hösten 2017 stödja varandra och aktivt arbeta för förändring. 

Vi vet att de kommer att komma bakslag, men vi som ser och vet hur illa det är, vi som menar att ingen ska bli drabbade av dessa mönster. Vi ska se till att #metoo fortsätter och inte blir en parantes. Utan ett samtal som fortsätter och fortsätter och fortsätter, ett samtal och en rörelse som ska göra skillnad.