Bloggen är ett bra utrymme för reflekterande och funderande under hösten har det blivit mer sällan då det varit väldigt hektiskt. Under sen hösten har jag vid flera tillfällen förskräckts över synen på skärgården och skärgårdsbor, jag har mött de tidigare men upplever att klimatet har hårdnat. Det är ganska många år sedan som jag i ett första maj tal formulerade; att vara skärgårdsbo är att vara andra klassens medborgare. Jag upplever att man som skärgårdsbo ofta ska vara tacksam, att man ska anpassa sig och inte ställa krav.
Synen på lika villkor, verkar utgå ifrån att alla alltid har samma förutsättningar oavsett om det handlar om att man föds in en familj med mycket pengar eller om man bor i en centralort. Att samhället har ett ansvar för att balansera upp de olika förutsättningarna har liten legitimitet idag. Allt handlar om individuella val och man får skylla sig själv, om man valt fel. Bara att se på hur Peter Rask och Niklas Lampi menar att det är diskriminering att kompensera skärgårdsbor för sin regionala placering med hjälp av en tandläkarvagn, rätt till tandvård lokalt eller tillgång till dygnet runt service av hälsovårdare. Att det är ett sätt att kompensera det som en minoritet som inte har närhet till servicen blir till att en annan grupp diskrimineras. Man skulle kunna svänga på det och säga att en rättighet för alla åläningar är att det inte får ta mer än 40 minuter att nå en läkare. Alltså måste ÅHS placera ut läkarstationer så att det är möjligt för alla åläningar. Annars är det diskriminering.
Insikten om att centralorten vinner mycket ekonomiskt på att vara centralort både vad det gäller att alla åker dit och handlar för att affärerna ligger där och att de flesta företag och myndigheter förlägger sina arbetsplatser dit verkar så gott som frånvarande.
Att man inte bara låter pengar styra utan med politik styr vilket samhälle man vill ha t ex genom att ha landskapsandelar med olika procent verkar få allt mindre förståelse. Retoriken blir att skärgård och landsbygd är en tärande del, istället för att se att för ett dynamiskt samhälle är det bra att folk bor på landsbygden, i skärgården och i centralorten. Att poltik som gynnar det är ett sätt att ta vara på hela Ålands resurser och människor. Alla varken vill eller mår bra av att bo på centralorten även om det ofta anses ha högre status och många gånger är lättare då service finns nära.
En stor okunskap finns om villkor och förutsättningar, ja hur det är att leva, arbeta och bo i skärgården. Flera föreställningar och mytbilder finns t ex mytbilden "Saltkråkan ideal-ruckel romantik" att vi vill leva i ruckel utan el och IT, mytbilden om att det är "b-laget" som blivit kvar på öarna att de driftiga med ambitioner har stuckit eller att vi är någon form av "grönavågare" som flyttat ut och vill leva enbart på rötter och hemodlat.
Vi som bor i skärgården är en blandning av moderna människor där de flesta har det gemensamt att naturen och havet är väldigt viktigt för oss, men sen är vi lika, lika och olika som på andra ställen.
Det är ju märkligt att det finns så lite fördragsamhet för minoriteten skärgårdsbor som ändå så många ålänningar har en relation till på ett eller annat sätt, man har själv bott där, man har släkt där, man har sommarstuga eller vänner där. Men kanske flera fenomen slår till, ska fundera vidare på det och hur vi kan jobba med att öka förståelsen för det svårigheter och möjligheter som finns i skärgården.
Just nu är det deppigt här ute (trafiken minskar, befolkningen fortsätter att minska, flera är oroliga för sina jobb) men jag är övertygad om att med rätt åtgärder och en långsiktigt politik så så finns det alla möjligheter att ta vara på det unika samtidigt som man erbjuder ett modernt liv även här ute.
På Kumlinge börjar vi arbetet med ett nytt visionsdokument det är en lite pusselbit och det behövs mycket fler bitar för att svänga dagens läge, men ett visionsdokument är en viljeyttring som en kommun kan anta och i arbetet med den förankra.
En viktig pusselbit är att skärgården inte får bli ett slagträ i lagtingspolitiken, något som jag som inte sitter i lagtinget upplever är situationen idag. Ett första steg att göra något åt det skulle kunna vara att skärgårdsbor och skärgårdsvänliga lagtingspolitiker skulle bilda ett nätverk i lagtinget och tillsammans jobbar över partigränserna för skärgårdens bästa. Den metoden är vanlig i t ex Sveriges riksdag, där finns nätverk för andra länder och olika frågor som sträcker sig över partigränserna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar