Det är inte acceptabelt att människor skadas, slits ut eller dör på grund av jobbet!

Idag lördagen den 28 april är det internationella Worker's Memorial Day, de manifesteras över hela världen, man uppmärksammar alla avlidna arbetskamrater och dåliga arbetsmiljöförhållanden.
P1 har en viktig och intressant serie Kluvet Land, idag handlar det om Jevgenij kommer till Sverige från Vitryssland för att tjäna pengar som takläggare och idag sitter i rullstol. En av alla papperslösa som vill göra rätt för sig men inte får möjlighet, genom de regler som idag finns. 
61 personer dog i Sverige i arbetsplatsolyckor 2011. Sammanlagt dör det cirka 1 400 personer i arbetsrelaterade sjukdomar varje år. Hittills i år har sju personer avlidit på grund av arbetsplatsolyckor. Detta har inte givit några stora rubriker i media. Om det varit sjuksköterskor, poliser eller lärare som hade dött. Då hade det nog inte varit lika tyst och ansvar hade krävts på ett helt annat sätt. Åland är mindre än Sverige så statistiken blir inte synliga på samma sätt men det är inte bättre, här. Jag hör av mina vänner som jobbar inom fackföreningsrörelsen att det finns arbetsgivare som man inte skulle vara så stolt över. Det finns många delar som upprör mig i detta. 
Det är inte acceptabelt att människor skadas, slits ut eller dör på grund av jobbet. 
Det är heller inte acceptabelt att vi inte tillmäter invandrare och arbetare ett lägre värde än t ex tjänstemän och de som bott i generationer på en ort.
På onsdag den 2 maj kl. 19.00 arrangerar ABF-Åland en kväll på temat finns det arbetsklass på Åland? Ett spännande och aktuellt samtal blir det.
Vill du läsa mer se Metalls artikel i Dagens Arena.

Hektiskt och roligt

Hektiskt och roligt, i förr går var det verkligen fullt upp, träffade 14 grupper i 10 minuters pass. Deltagarna gick Svenska för invandrar på Åland och jag liks 6 andra föreningar presenterade våra organisationer. Att prata om ABF var roligt men 14 gg var lite i mesta laget. Efter det hade jag möte och planerade lindydans arrangemanget Scaninavian Shuffel Åland med arbetsgruppen och sen med arbetsgruppen för filmprojektet Mitt livs dröm. Som nu är sammanställt och klart i allt utom den mer avancerade redovisningen till CIMO. Parallellt med de på ABF så hade Hyresgästföreningen möte i kafferummet och Kulturföreningen Katarina vårmöte med föredrag av Fabian Dahlström i Blåteatern. Att bildningsförbunden spelat ut sin roll som Mats Perämaa påstod i lagtingsdebatten härom veckan tror jag inte att någon av de som deltog i mötena denna kväll skulle hålla med om.
Idag blir det fortbildning för grupphandledare, sen hemresa och i sällskap med min mamma : )

Jämställdhet kommer inte av sig själv, de vi har idag har andra kämpat för.

Sedan 1946 har FN:s Kvinnokommission träffats. Kommissionen har gjort många framsteg för världens kvinnor och jämställdheten. Den var pådrivande när världssamfundet antog deklarationen om avskaffandet av all diskriminering mot kvinnor och initierade skapandet av FN-organen Unifem och UN Women.

De senare åren har dock inte präglats av utveckling. Idag finns ett starkt motstånd för kvinnors rättigheter från många länder och oheliga allianser och det går även bakåt på många områden. Förra veckan hade vi föreläsning genom ABF-Åland, Emmaus och Feministakademin om kvinnor och flickors situation i Afghanistan. Det minst man kan göra är att stöda organisationen och sätta in en slant. I veckan träffade jag fantastiska och modiga kvinnor i Azerbajdzjan som nu tillsammans med Ålands Fredsinstitut startar ett tjejcenter i utkanten av Baku och startar tjejgrupper för att ge flickorna utrymme att utvecklas. Jag är så glad att vi utvecklat tjejgruppsmetoden som inte kostar något när man väl har kunskap om den och som är en metod som passar i alla kulturella kontexter. Vill man stödja sådana grupper kan man t ex engagera sig för Emmaus eller Rädda Barnen på Åland.

Även i Norden finns en backlash och ett stort ointresse för jämställdhet. Det tycks som man tror att de vi har idag är självklart och att man inte behöver arbeta och kämpa för förbättringar, att det ska fixa sig.

Vi behöver vara solidarisk med våra systrar världen över, men också bevaka våra egna intressen både för oss själva här hemma, men också för dem i andra länder. När jag träffar t ex kvinnor ifrån utvecklingsländer så påpekar det hur viktig det är att vi kämpar vidare.

Vi har en hel del att göra, våldtäkter och våldtäkts försök är inte ovanligt, diskriminering och kränkningar pga av kön sker hela tiden. Lönegapet mellan män och kvinnors löner ökar. I ledningen för kommuner och företagare dominerar män stort.

Vi får inte bli bekväma för att vi själva kanske inte uppenbart och dagligen känner av orättvisor. Dom förekommer hela tiden.

Vi behöver kämpa för kvinnor rättigheter till sina kroppar, plats vid makten och ett jämställt och jämlikt samhälle på alla områden. Vi behöver driva dessa frågor här hemma genom de kanaler vi själva väljer.

Jag skulle vilja ha dubbelt med tid och kunna göra mer, blir så himla arg om och om igen när folk berättar om situationer eller presenterar fakta.

Azerbadijan

När man reser är det svårt att få ro att skriva, nu är jag åter i Sverige efter tre intensiva dagars utbildning av tjejgruppsledare i Baku. Imponerande gäng kvinnor som ska arbeta utifrån ett tjejcenter som Yuva startar. Ska bli spännande att följa deras arbete. Det finns många likheter men de kommer att ha en stor motkraft och det är familjernas begränsningar av flickors möjligihet att aktivera sig i annat än att bli en god  mor och fru.

Tid för eftertanke och framtids funderingar, hur ser Åland och skärgården ut 2025?

Påsk Helg; tid för att hinna ikapp och fylla på vila läsa, umgås och fixa med lite administration.
Sen har vi att vi köpt en Nordlandshäst som kom sent torsdagskväll och nu blivit en del av flocken.
Det är roligt och se hur de utvecklar samspelet.
Jag ägnar också mycket tid att fundera över kommunens framtid och samhället utveckling och hur man ska förstå, hänga med och helst ligga i framkant.
Fick denna inspirerande och tänkvärda föreläsning via Mats Adamczak som de senaste åren specialiserat sig  på sociala medier och kommunikation. Johan Ronnestam ställer sig frågan: Hur ser Sverige ut 2025 och vilket samhälle ska våra barn leva i? Vi måste ställas oss frågan; Hur vill vi att Åland, skärgården och Kumlinge ska se ut 2025.
Ta dig en stund titta och fundera, vi kan alla vara med och se till att samhället utvecklas åt rätt håll.

Hälsar på gamla Glory, verkar helt ok.

En liten känsla av "Barna Hedenhös häst över henne som vi tror att vi kommer att kalla Luna.

Efter en fösta rusch genom skogen var det lugnt i hagen.

Igår var Patrik Sjöberg och talade om hur idrotten kan arbeta för att skydda barn och ungdomar från pedofiler. Det var ett bra initiativ och jag hoppas att det leder till mer än att man konstaterar att vi på Åland har en ny lag som kräver utdrag ur straffregister när man anställer någon som ska jobba med barn under 18 år. Jag är osäker på om den lagen kommer att har någon större effekt. Dels har vi nästan inte några ledare som är anställda. Dels är ju väldigt få fällda för pedofilbrott. Det blir som en administrativ åtgärd som både i framtagandet och i hanteringen tar resurser.
Jag tror mycket mer på att kräva att alla ledare och engagerade ska ha genomgått utbildning och att organisationer som får Paf-medel liksom drogpolicy ska ha en plan för hur man årligen jobbar med frågan så att den hålls aktuell.
Till hösten kommer ABF-Åland förhoppningvis i samarbete med många andra organisationer arrangera en kväll där Carin Grundberg Sandell, projektledare Scouternas Trygga möten som jag skrev om i förra bloggen. De skulle kunna vara ett avstamp för ett aktivt arbete inom föreningslivet mot övergrepp av sexuell art såväl som andra. De sker hela tiden tyvärr men vi kan göra något åt det. Jag jobbar vidare med detta.