I Dagens Arena skriver Nisha Besara vem varför de etablerade partierna aldrig klarar av att föra en vettig debatt mot Sverigedemokraterna. Vi har inte större problem med Sverige Demokraterna på Åland men samma problem som i Sverige med kulturbegreppet. Man tar utgångspunkten i att människor, nationer och kulturer är något statiskt och bestående och inte föränderligt. Man definierar ”de andra” antingen som att de ska få vara som de är eller de ska förändras för deras sätt passar inte in hos "oss".
Vårt tankesätt tar sin utgångspunkt i att den svenska eller åländsk kulturen varit densamma i historien. Inte som det de facto är, något som ständigt förändras. Ingen kan definiera vad den åländska kulturen eller kulturarvet är. För, är det midsommarstänger, är det fisketraditioner, är det klassisk musik men inte amerikansk rock, är det arabisk folkmusik eller thailändsk rock eller…
För var ska tidsgränsen gå, hur många år ska en influens funnit i samhället och hur stor del av befolkningen ska tycka att det är angeläget för att de ska definieras som åländskt eller svenskt?
Problemet med att påstå att det finns en åländsk- eller svenskkultur blir att en stor grupp människor definieras som ”dom”, exotiska och spännande eller hotfulla men inte svenska eller åländska och vi osynliggör att vi varje dag påverkas av influenser från många håll.
Att försöka definiera en kultur eller en människa efter en etniskt/geografiskt bestämd kultur leder bara till begränsningar och ofrihet, och ger utrymme för diskriminering.
Vårt samhälle börjar så sakta släppa assimilationpolitiken som metod, alltså att personer ska anpassa sig (ta seden dit man kommer). Men den präglas starkt av integrations tänkandet som trasslar in sig i ett vi och dom tänkande. Att ta sin utgångspunkt i inkluderingsbegreppet, där mångfald av olika art uppfattas som tillgångar för samhället. Skulle ge en mer konstruktiv ingång för vårt tänkande och utformningen av politiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar