Sitter nu på Ålandsfärjan igen och inser att det snart är sista gången, då Rosella ska gå på Kapellskärsrutten och Ålandsfärjan ska säljas.
Lyssnade på nyheterna på svensk tv och irriterade mig. Fredrik Reinfeldt hade krävt frigivning för 13 personer som Kina håller fängslade. Då skulle genast reportern ha Mona Sahlin att säga att det inte var bra. Hon som hade kritiserat honom tidigare då han haft en linje som sa att han inte ville lyfta fram speciella fall när han träffar statsledare. Men Mona sa att hon tyckte att det var bra. Reportern tryckte på för att få till att Mona skulle ifrågasätta Fredriks handlande. Liknande resonemang för Henrik Brors i DN där politik bara handlar om att vara taktisk oavsett om man sitter i opposition eller sitter på makten,
Att minimera politiken till ett spel, verkar vara en stark kraft inom journalistiken. Där förminskas de mesta politiker gör till taktik, anpassningar, positioneringar. Ingenting är äkta engagemang. Att politiker måste vara taktiska är sant och att spelet är tufft de vet vi, men att de flesta politiker även de på höga positioner drivs av engagemang och solidaritet med olika grupper i samhället synliggörs sällan. Är det konstigt att politiker föraktet breder ut sig? Man undrar vart samhällsengagmanget som ofta driver att man väljer att bli journalist tar vägen. Att spekulera i sorgen efter Engla, att söka syndabockar och enkla förklaringar, att trissa upp konflikter istället för att problematisera och fördjupa resonemangen saknas i alldeles för hög grad. Både politiker och journalister behöver ständigt granska sina motiv och undvika att i så hög grad som möjligt dras med i spelet på den arena som de befinner sig i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar