Det är bråttom – nu krävs handling för existentiell hälsa

I en tid av snabb teknologisk utveckling och samhällsförändringar blir frågor om mening, balans och förmågan att hantera livets utmaningar allt viktigare. Digitaliseringen, särskilt sociala medier, påverkar inte bara hur vi lever – den formar också vår självbild och syn på hälsa genom orealistiska krav på lycka, perfekta kroppar och en felfri fasad. Vi lever längre, men mår psykiskt sämre. Existentiella frågor uppmärksammas oftast först när de leder till allvarliga problem eller sjukfrånvaro.

Den psykiska ohälsan ökar dramatiskt, särskilt bland unga. Men lösningen är inte fler fritidsaktiviteter – unga behöver framför allt möjligheter att samtala om livets viktiga frågor, både med varandra och med vuxna. Under många år var Åland ledande i att arrangera samtalsgrupper för unga, men denna verksamhet har idag nästan försvunnit. Tidigare erbjöd flera organisationer och kommuner sådana grupper där deltagarna diskuterade ämnen som framgång, vänskap och lycka – med hälsa i ett brett perspektiv. Fokus låg också på att utveckla kritiskt tänkande och reflektera över påståenden och värderingar, att rusta unga att må bra och vara aktiva i sina egna liv och i samhället.

Den pågående digitala transformationen, driven av artificiell intelligens, är bara början på den omvälvning som teknologin innebär för våra liv och vårt samhälle. Att stärka den existentiella hälsan är därför inte bara en individuell angelägenhet – det är en samhällsutmaning som måste startas redan i ung ålder.

Regeringen har tagit fram en folkhälsostrategi för Åland, vilken borde ge utrymme för satsningar på främjande och förebyggande hälsoarbete. Det finns åtminstone tre åtgärder som kan genomföras omedelbart, utan ytterligare utredningar:

1. Skapa stöd för smågruppssamtal inom befintliga fritidsverksamheter, där unga får utrymme att diskutera livets viktiga frågor.
2. Stödja gruppverksamheter som tjej-, kill-, regnbågs- och blandgrupper – en metod som tidigare utvecklades på Åland och som nu sprids i länder som Lettland och Litauen.
3. Integrera i högre grad existentiella teman i skolan, så att dessa frågor genomsyrar alla årskurser och ger barn och unga en stark grund för att hantera livets komplexitet.

Det är bråttom. Vi har en ung generation som, genom pandemin och det ständiga flödet i sociala medier, är mer utsatt än någonsin. Därför måste Landskapet omgående inleda en dialog med intresserade föreningar och kommuner om hur arbetet för unga och deras existentiella hälsa kan förverkligas. 

Låt skammen falla på förövarna – inte offren

Läser och funderar
Rättegången i Frankrike där Gisèle Pelicot krävde en öppen process har skakat landet. Hennes ord ”Skammen ska falla på förövarna, och inte offren” är en kraftfull uppmaning.
Hennes man dömdes för att ha drogat och våldtagit henne flera hundra gånger tillsammans med andra män. Totalt stod 50 män åtalade. De representerar olika yrken och bakgrunder, men alla bidrog till en tystnadskultur där ingen anmälde övergreppen.
Domen var tydlig: Gisèles man fick 20 års fängelse och de övriga männen fick tre till femton års straff. 

Sexuella övergrepp ska inte tolereras, och förövarna ska ställas till svars. 
#MeToo visade på strukturer som upprätthåller otrygghet för kvinnor. Genusforskningen visar att det finns tydliga strukturer och mönster för att uppräthålaMen det räcker inte att synliggöra – vi måste agera. Frankrikes och andra länders motstånd mot samtyckeslagar är ett tydligt exempel på hinder för verklig förändring.

Vi behöver lagar och samhälleliga normer som konsekvent står upp för offren och bryter patriarkala strukturer. Dessutom måste samhället satsa resurser på förebyggande arbete bland barn, ungdomar och vuxna. Det kan ske genom utbildningsinsatser i skolorna som lyfter frågor om samtycke och respekt, stöd till föräldrar att prata med sina barn om dessa ämnen, och riktade insatser för att ändra destruktiva attityder bland vuxna genom kampanjer och samtal.

Inspireras av Gisèle Pelicots mod och försäkra att skammen alltid faller på förövarna – aldrig på offren.

 

I förändring finns hopp

Skrev en insändare

Den 25 nov var det FN:s internationella dag mot våld mot flickor och kvinnor. Vi var en skara som uppmärksammade den på torget i Mariehamn. Över hela världen ser vi bakslag för kvinnors fri- och rättigheter - sådant som kvinnor kämpat för i över 100 år. Aborträttigheter minskas i USA, tvångsäktenskap legaliseras i Irak, Afghanistan har totalt tystat och låst in kvinnorna. På Åland, där vi kommit relativt långt, har vi både parlamentsledamöter och en förening som motarbetar det fortsatta arbete för jämställdhet då dem menar att det inte alls hänger ihop. Detta trots att vi både har kunskaper, erfarenheter och statistik som synliggör hur utsatta flickor och kvinnor är för våld, sexuella trakasserier och kränkningar. Vi har ett rättssystem där förövare fortfarande ofta går fria då bevisningen är svår. Samtidigt har vi ett stort antal män som begår självmord och som självmedicinerar med alkohol och andra droger för att de mår dåligt. Den digitala världen, som skulle kunna vara en plats för samspel och frihet, har istället blivit en arena där kvinnoförakt och våld har stor plats. En plats där den så kallade skönhetsindustrin, genom sociala medier
och influencers driver på för kloliknande naglar, lager på lager av ansiktskrämer, fillers och fysiska ingrepp. I den digitala världen ska flickor och kvinnor passa in i påhittade stereotypa bilder som gömmer deras verkliga jag. Flickors värde ligger inte i deras intellekt, utan deras yttre. Där förväntas samtidigt pojkar och män se flickor och kvinnor som användbara för sina egna begär och status. Flickors och kvinnors frihet förminskas igen. Pojkar och män berövas sin mänsklighet. I samma motkraft förutsätts att HBTQI+ personer helst inte ska existera eller åtminstone inte synas eller höras. I denna värld föds hopplöshet och misstro och risk för radikalisering, men lösningen är inte uppdelning eller att peka utan en grupp som fiende, utan solidaritet. Det innebär att tillsammans förändra de system som förstör för alla. Flickor och kvinnor måste våga ta plats i kampen för sina egna kroppar, sin frihet och sin rätt att leva utan rädsla. Män måste ställa sig bakom den kampen, men samtidigt ta kamp för sin egen rätt att vara människa och medmänniska. Patriarkatet, exploateringen och techjättarnas stora inflytande på människors liv måste brytas. Vi måste bygga om samhället så att solidaritet, respekt och jämlikhet är grunden. Det finns hopp. Vi måste vara modig och besvärliga. Vi måste prata om det som skaver. Vi måste ställa krav på förändring.

1:a MAJ 2024

1: maj är för mig och många andra på vänsterkanten en viktiga dag.

Det är en chans att lyfta viktiga frågor en dag att stärka  samhörigheten och det är en dag för att fira och stå upp för demokratiska rättigheter här hemma och runt om i världen.

Vi som firar första maj och engagerar oss alla andra dagar i stort och i smått möts och lyfter vikten av att ta ansvar för den värld vi lever i. Klimatkris, krig och konflikt och hoten mot demokratin är alla globala utmaningar som vi måste lösa gemensamt liksom frågor om utanförskap, ofrivillig ensamhet, lokal fattigdom och andra orättvisor som drabbar människor. Vägen framåt är organisera sig, samarbeta och att stötta varandra i arbetet för en bättre värld.

1: maj är arbetarrörelsens dag där facket har en central roll. Den fackliga organiseringen är låg på Åland, vilket är vanligt i små samhällen som inte har en stor arbetsgivare, men att vara med i facket är inte som många tror bara en arbetslöshetsförsäkring utan är också en solidairtets handling gentemot andra här hemma och runt om i världen. Åland behöver fler som går med i facket och facket behöver fler som engagerar sig för att vara starka och ständigt kunna förnya sig.

I år har jag inte möjlighet att vara med på torget i Mariehamn där den åländska socialdemokraterna samlas och firar. Men tar mig en stund att hämta energi och kunskap för fortsatt engagemang.

Ha en fin 1:a maj som i är verkar ha vädrets makter med sig,

Vi vuxna är problemet!

Ungdomar saknar framtidstro. Den komplexa och skrämmande utvecklingen i omvärlden gör att de
tenderar att distansera sig snarare än engagera sig. De visar den svenska Ungdomsbarometern. Fler har också tappat tron på demokratin som system och politik som metod. Unga känner varken tilltro till sina egna möjligheter att påverka samhället eller på politikers förmåga att lösa samhällsproblem. Vi har ingen undersökning på Åland men hälsa i skolan visar att allt fler unga mår dåligt och inte mycket talar för att de skiljer så mycket från de som den svenska Ungdomsbarometern lyfter fram.

Det är vårt ansvar som vuxna att hjälpa unga att återfå hopp inför framtiden och att kanalisera sina oro och frustrationer till engagemang. Unga måste i många olika sammanhang ges möjligheter att vara engagerade, delaktig och kunna påverka. De måste ges möjlighet att möta och träna på samtala med olika engagerade politiker, aktivister och entusiaster i skolan såväl som på fritiden. Vi har alltför länge matat barn och unga med sysselsättning i form av mängder av fina fritidsaktiviteter, men vi har inte givit dem redskap att engagera sig och att hitta mål och mening. Det är vi vuxna som måste visa att samarbete och samhällsengagemang är de som samhället behöver och de som gör att man mår bättre, även när det är utmanande. Det är vi vuxna som ska bjuda in och med unga och träna dem i detta, men vi sviker dem med vår välvilja och med våra livsval som bidrar till natur- och klimatkatastrofer. Vi är två generationer som överutnyttjat mycket av det som den unga generation skulle få leva och njuta av.

Vi vuxna och våra organisationer måste förändras, och vi måste hjälpas åt för att göra det. Vi måste aktivt arbeta med klimatkrisen, även om det innebär obekvämt. Vi bör inte bara kritisera politiken utan också bidra till dess förbättring. Skola och fritid måste omorganiseras för att prioritera ungas framtidshopp, och undervisningen och aktiviteterna måste främja deras möjlighet att bli aktiva medborgare. Skolorna bör öppna sina dörrar för organisationer och politiska partier så att alla unga får möjlighet att möta och diskutera med olika engagerade personer, och höra deras motivation och tankar kring olika frågor. Vi måste själva engagera oss för andra och inkludera unga i detta engagemang. Det finns många sätt att engagera sig, man kan t ex arbeta med matdistribution vid Röda Korset, bli stödfamilj för en ung person som behöver extra stöd, engagera sig i läxhjälp för barn som behöver extra träning, vara aktiv i en förening som strävar efter förbättring ab något område i samhället eller för en specifik grupps situation, eller gå med i ett politiskt parti för att driva frågor man anser vara viktiga. 

Möjligheterna finns och det brinner, vi kan alla göra något, men politikerna har ett extra ansvar. 

Tankar kring kommunalpolitiken i Kumlinge

Ett år har snart gått och likaså en mandatperiod i Kumlinge kommuns politiska liv, som den här perioden varit mer turbulent än vanligt. En del väldigt tråkigt och jobbigt, annat mer framåtsyftande och utvecklande. Filmen om Kumlinge som jag en gång var med och tog fram, har förnyats, vilket varit ett bra initiativ.

Kommunalpolitik i en liten skärgårdskommun är besvärligt ur ett demokratiskt perspektiv. Här har vi inga partier eller grupper som har en ideologi som bas eller driver ungefär samma linje.Till styrelsen väljs några från fullmäktige, men man plockar också in folk utifrån som inte blivit prövade i val utan för att de vid en fråga ställer upp för kommunens bästa, men det kan ju betyda väldigt olika saker för olika personer. Det gör det svårt, för det finns ingen gemensam grund och kommunikation mellan styrelse och fullmäktige. Man har varken en ideologiska värdegrund gemensamt eller ett program man kommit överens, om så förslag från styrelsen ifrågasätts ofta och röstas ibland ned och hur besluten blir i fullmäktige beror mycket på vilka personer som är på mötet. Det gör att styrelsen ofta känner sig överkörd av fullmäktige, då representanterna där ju driver sina egna frågor och linjer och å andra sidan känner sig fullmäktige ibland åsidosatt då det inte finns någon kommunikation innan frågorna kommer till fullmäktige. Det blir inte bra. Det handlar inte om att någon gör fel, utan att systemet inte skapat för endast en kommunal vallista där alla oavsett ideologisk bas eller åsikter är uppställda. Systemet bygger idag på att man ha flera vallistor som bygger på gemensamma idéer och har representation från fullmäktige till styrelsen och därmed direkt koppling mellan styrelsegruppen och fullmäktigegruppen. Med en lista har det heller i vår kommun inte varit många gemensamma beredandemöten som det oftast är när man har partier eller listor med en gemensam plattform. Utan var och en förbereder sig själv. Det gör att man lätt ses som besvärlig och illojal om man kommer med egna förslag till fullmäktige, och styrelsen som jobbat fram ett förslag känner sig illa behandlad när besluten inte går den väg som de föreslagit. Det blir väldigt destruktivt. Olika åsikter, kunskaper, förståelse och värderingar behövs för att vaska fram bra beslut.

Det måste gå att hitta ett bättre samspel och här vilar ett stort ansvar på kommande ordförandena i styrelse och fullmäktige att hitta nya former för hur det kan göras. Sen kommer vi förstås alltid ha olika åsikter och linjer som vi driver. Det är ju därför vi alla engagerar oss.

Inför budgetbehandlingen, som ju är det styrmedel som man som fullmäktige ledamot har, hade jag tre viktiga spår med efterföljande förslag: 
1. Personalpolitik; kommunen måste ta vara på sin personal och både arbeta fram ett personalpolitiskt program och förbättra arbetsmiljön (som jag tidigare motionerat om)

2. Näringspolitiken; kommunen behöver en förnyad näringspolitik och den ska handla om alla näringar, inte bara besöksnäringarna.

3. Att stärka digitaliseringen; att inte bara tala om strategi utan också att stärka strukturen (här handlar det allt från service till säkerhet och det måste göras i samarbete med andra kommuner).
Ganska många av mina förslag gick igenom, vilket var glädjande, och de var heller inte kostnadsdrivande, som mina ideologiska motståndare brukar hävda att mina förslag är.
Dessutom stödde jag två investeringar, den ena handlade om pengar till mat, för att som jag ser det behålla kvalitén, samtidigt som matkostnaderna har skjutit i höjden. Den andra handlade om att verkställa de förslag till ombyggnader och förbättringar för dagis som tagit fram. Det handlar om förbättringar för arbetsmiljö för personal och barnens miljö. Det är pengar som kommunen de facto inte har, då budgeten redan är på minus, men som jag menar att vi måste satsa, om kommunen ska vara intressant som kommun att bo och leva i. Jag ser också en risk där vi inte har möjlighet att behålla den personal vi har (nästan ingen vill jobba med omöjliga förutsättningar). Det är verkligen ett svårt läge, Kumlinge kommun har idag en mycket slimmad budget och jag ser inte att mer osthyvlande av budgetposter är möjligt. Antingen blir kvalitén för låg eller så klarar vi inte de lagstadgade uppgifterna. Det är också problematiskt att inte investera eller göra nya satsningar. Båda behövs för att stärka kommunens position för framtiden och för de som idag bor här.
Det kommer att vara tuffa och svåra beslut framöver, och jag som drivit på om att slå samman kommuner för att klara av att tillsammans ge alla medborgare, oavsett boningsort, jämlik service, är övertygad om att det måste göras förr eller senare. Som jag ser det så har inte kommunen som administrativ- och politisk organisation ett egenvärde, vi måste se till medborgarnas bästa. Någon form av större kommun kommer inte automatiskt göra det bättre, vi kommer att behöva lokala politiker och engagerade som driver skärgårdens och skärgårdsbornas intressen. Jag hoppas att vi kan hitta en väg för att komma vidare med detta.

Kommunen har nu beslutat klart om den förvaltningsreform som jag drivit på för, där man tar bort alla nämnder, utom den tekniska, som är lagstadgad. Det är svårt att hitta folk även till dessa färre platser, både för styrelse och nämnd. Framförallt då de som ställde upp i valet var så få. Jag tror dock att vi genom reformen kan få tydligare rollfördelning där politiker inte lägger sig i detaljer som vi anställt tjänstemän att göra. Tjänstemän som är utbildade för att föredra och hantera de områden de har som uppdrag att hantera. Sen kan man konstatera att flera av tjänstemännen har för lite arbetstid för att kunna göra den service som förväntas, vilket i sig säkert kan bli ett arbetsmiljöproblem då de inte hinner med allt som behöver göras, vilket jag själv sett i den nämnd jag har varit ordförande för.

Jag hoppas att denna mandatperiod ger ett bättre samspel mellan fullmäktige och styrelse. 

Jag hoppas att vi tillsammans med andra kommuner och landskapet hittar vägar för att hantera den ekonomiska kris som flera kommuner står inför.

Låt Åland bli en föregångare genom en modern ungdomspolitik

Skrev en insändare om ungdomspolitik, se nedan. I dag presenterades dessa siffror. som verkligen är skrämmande.

Nu kommer förslag på åtgärder som i sig inte behöver vara dålig, men det behövs ett helhetsgrepp.

Här är insändaren:

Många menar att ungdomsverksamheten behöver mer pengar, jag är tveksam, få ställen erbjuder så mycket aktiviteter som en centralt boende ung person på Åland har tillgång till. Det är många fina aktiviteter, men ökad segregation, geografiska hinder, ökad psykisk ohälsa och en relativt sett otrygg framtid behöver en modern ungdomsverksamhet som bygger på forskning och alla den kunskap som ungdomsfältet samlat in. Inte att sysselsätta unga.
EU har en ungdomsstrategi och en checklista som vi på Åland kan dra nytta av och skapa en verksamhet som har som mål att främja ungas utveckling och möjlighet till delaktighet i samhället. Enskilda åtgärder som fritidspeng, ungdomsråd eller mer pengar till idrotten kan vara välmenande, men de kan också vara ineffektiva om de inte kopplas till tydliga mål och kvalitetskrav.
Vi måste investera i ungas framtida färdigheter och välbefinnande. Det innebär att utveckla både fritidsverksamheten och skolsystemet. Skolor måste utformas för att stödja varje elevs inlärning, främja dennes kreativitet och lära unga att vara delaktiga i demokratibygget. Fritidsaktiviteterna måste ha en liknande inriktning, där främjande och informellt lärande är i fokus. Unga som kan formulera sina åsikter, vet hur man organiserar sig och som lär sig att vara aktiva medborgare, kommer att bidra till ett starkare samhälle och mår också bättre själva. Åland behöver ett ungdomspolitiskt program som innehåller åtgärder och förses med resurser som behövs för att genomföras.
Endast genom en sådan strategi kan vi tackla de ökande problemen som unga har och samtidigt utnyttja den värdefulla resurs som våra unga utgör för att bygga en bättre framtid för Åland. Det är dags att satsa på en modern ungdomsverksamhet som är baserad på forskning, kunskap och en tydlig vision.

Den som vill läsa mer:
The European Union Youth Strategy 2019-2027

Gemensam Europeisk checklista för verksamhetsutveckling